Scrabrous Scrotus, med sitt erigerade penisfodral och en outfit bara en cosplayer kan älska, är en ond jävel. Faktiskt jätteond. Förutom att våldshärska det vida ökenlandskapet kring Gastown har han snott min bil. Som tack fick han en motorsåg i pannan men det verkar bara ha ökat hans pondus bland dårarna som följer honom som en gud. Slagen, avklädd och framförallt utan kärra lämnas jag att dö i ödemarken. Det som hade kunnat bli ett ganska så kort spel blev istället för långt.

Allt det där händer nämligen under de första fem minuterna av #Mad Max. Det klassiska hämndmotivet är därmed glasklart och nu påbörjas den långa vägen till målet. I #Avalanche Studios tolkning av den postapokalyptiska framtid George Miller stöpte för 35 år sedan är det en enda lång serie fetch quests. De där uppdragen som bara är snäppet mindre irriterande än eskortditon. Men det finns ändå saker att älska bland sanddyner och de rostiga kvarlevorna av civilisationen.

Scrabrous Scrotus - svärmorsdrömmen

Det dröjer inte många minuter innan vi möter den första förälskelsen, den kutryggade gimpen Chumbucket (jo, det finns en uppenbar ordvits på hans namn) som räddar oss från en annars säker död. Han sätter ihop vår första kärra, lagar den när vi vårdslöst kört in i något (eller någon) men är framförallt nästan ständigt närvarande i våra öron. Han prisar förbränningsgudarna, utstöter små glädjerop när turbon får motorn att vråla och gnäller ynkligt när vi närmar oss faror. Han tror att jag är en ängel som enligt profetian ska ställa allt till rätta. När jag råkar gå in i bilen från passagerarsidan ifrågasätter han dock mitt mentala tillstånd - jag kan väl inte ha glömt var ratten sitter? Jag skrattade faktiskt rakt ut.

Praise be!

Det skulle vara lätt att avfärda honom som en simpel Gollum-imitation men hans välskrivna manus och kanske framförallt röstskådisens fenomenala jobb gör att Chumbucket ofta bär spelet på sina deformerade axlar, särskilt när storyn sladdar ner i någon av de återkommande dyngpölarna. En annan stor behållning i ett spel som innehåller väldigt mycket bilkörning är hur pass ödesmättat snygg världen är.

Spelen från Avalanche brukar vara vidsträckta och paradisvackra men den genomarbetade designen gör att Mad Max inte bara är trevligt att titta på utan också väldigt stämningsfullt. Både stillastående och i 180 blås, kan tilläggas. Det kanske mest imponerande är att det görs nästan helt utan soundtrack. Istället får ökenvindarna och motorgnölet tala medan svart rök bolmar från skorstenarna. Det är faktiskt första gången på väldigt länge jag rotat fram ett skärmdumpsverktyg för att kunna föreviga särskilt läckra vyer. Du kan ta genvägar i landskapet genom att ta över luftballongsstationer men jag kommer på mig att själv att hellre vilja köra igenom miljöerna.

Trots att mänskligheten har decimerats finns det massor att göra i öknen, utöver de uppdrag som för storyn framåt. Slit ner krypskyttetorn med din harpun, desarmera minfält med hjälp av din hunds skällande eller leta efter skrot bland ruiner. Det är väldigt lätt att halka in på sidospår på väg till ett uppdrag. Det som började med att jag bara skulle fylla på vattenflaskan, den lilla hälsoreserven, slutar med att jag jagar banditer med lysande ögon genom labyrintliknande tunnlar som gömde sig under det anspråkslösa flygplansvrak jag stannat till vid.