#Syberia, som dök upp till pc år 2002, hyllades av många som ett mycket välgjort inslag i den numera så ignorerade genren traditionella äventyrsspel. Bakom spelet stod den belgiske serietecknaren Benoît Sokal. Därför finns det anledning att inte låta Last King of Africa passera obemärkt förbi - det är nämligen Sokal som ligger bakom även detta. Spelet är en omarbetning av det inte särskilt väl mottagna #Paradise som kom till pc för några år sedan.
Jag har inte spelat Paradise, men utvecklaren hävdar att såväl pussel som story förändrats för att passa bättre till DS och vara mer sammanhängande. Det betonas också att 3d-element tagits bort och att det nu är ett renlärigt traditionellt peka-och-klicka-äventyr. Nåväl. Introsekvensen sätter stämningen direkt: dotter på väg till pappa kungen som hon inte sett sedan hon var liten, storm, rebeller, flygolycka. Dottern vaknar upp i ett harem tillhörande en lokal prins och hon lider inte helt oväntat av minnesförlust. Dags att börja utforska.
Stämning och frustration
Just stämningen lyckas spelet bra med. Grafiken är vacker och välgjord, ljudet likaså. De två skärmarna på DS utnyttjas väl - konsolen lämpar sig ypperligt för den här typen av spel, som inte avviker från det gamla hederliga receptet: peka och klicka dig fram, samla på dig saker till din inventory och med dessa lösa vanligtvis rimliga pussel i en helt okej men synnerligen linjär story.
Tyvärr kan just peka-och-klicka-biten bitvis vara väldigt frustrerande - det kan vara knepigt att få den förvirrade damen att gå dit du vill och det är ofta inte alls självklart exakt var på de förrenderade bilderna du ska trycka för att ta eller göra saker, vilket då resulterar i frenetiskt tryckande över hela skärmen. Men äventyrsspel av den gamla hederliga skolan är vi inte bortskämda med. Är du ett fan av genren, gillar att sitta och pyssla i lugn och ro och inte har en typisk tonårings koncentrationsförmåga är Last King of Africa värt att prova.
