För att läsa Petters första intryck ska du klicka här
Efter två veckor i #Defiance sällskap har jag blandade känslor inför #Trions nya mmo-värld. Jag har kul – ibland riktigt kul – och ser alltid fram mot att logga in. Men samtidigt har spelet en del sämre sidor som är svåra att ha överseende med.
I grunden är det enformigt. Det tar inte lång tid innan man inser att dess uppdrag följer vissa mönster, att det bara finns ett visst antal byggstenar de kan bestå av: Skjuta på fiender, aktivera olika maskiner/placera ut bomber/rota i lådor/befria fångar (som fungerar på exakt samma sätt, håll en knapp intryckt i någon sekund), skydda npc:s medan de utför olika aktiviteter (som mest består av att de står stilla i ett par minuter) eller eskortera dem. Omgivningarna ändras, förutsättningarna och fienderna förändras, men i grunden är det exakt samma sak – vare sig man skjuter sig fram genom en underjordisk bunker eller räddar gruvarbetare ute i den öppna världen.
Defiance må ha olika vyer men känslan är nästan alltid den samma.
Ibland får man lite hjälp på vägen av olika npc:s, men de fungerar på exakt samma sätt varje gång och är i princip helt värdelösa. Skrapar man lite på ytan märker man att de mest är där som visuell utfyllnad. Jag har sett legosoldater slänga granater på fiender utan att faktiskt göra någon skada. Jag bara stod och stirrade på dem och undrade vad de gjorde där, om de egentligen hade någon relevans förutom att se tuffa ut och skrika manliga fraser åt varandra. Och hur relevant är det?
Rik fiendefauna
Den största variationen står att finna bland fienderna. De första man träffar är i och för sig ganska mesiga, men ju längre man kommer desto mer omfångsrika blir de. Till en början kommer man undan med att rusa rakt fram med dragna vapen, men efter ett tag innebär den taktiken en snabb och säker död. Fyrbenta, insektsliknande hellbugs byts ut mot futuristiska punkare som i sin tur byts ut mot cyborgs. De olika typerna kräver olika strategier, vilket här ger Defiance den variation jag gärna sett bland uppdragen.
Mmo-biten fungerar riktigt bra, och är en av de stora anledningarna till varför jag stannar kvar. Som jag nämnde förra veckan tävlar man aldrig mot varandra utan är alltid automatiskt på samma sida när man råkar göra samma uppdrag. Att spela med andra, vare sig man råkar vara i en grupp eller inte, är den absoluta höjdpunkten i Defiance.
I sällskap med andra växer Trions mmo-ansträngning.
Det finns en rad co-op kartor man kan hoppa in i genom spelets väldigt enkla matchmaking-funktion. De två jag kört hittills – Liberate the Lost och Explosions 101 – är båda riktigt roliga och skiljer sig markant från varandra. Den första är en ganska rak affär där man skjuter sig fram genom en bunker för att nå en rätt simpel slutstrid medan den senare är mer öppen och bjuder på delar där man får köra runt i fordon och två spännande bossfighter. Jag körde uppdraget tre gånger i rad bara för att det drabbade mig så hårt.
Vapenarsenalen i Defiance har liknats vid #Borderlands dito, vilket är en rättvis jämförelse. Det finns helt enkelt massor av dem och de flesta kan uppgraderas. Du kan välja och vraka bland mängder mods för att göra ditt skjutjärn mer personligt. Ju mer du använder en viss typ av vapen desto bättre blir du med just den sorten, vilket uppmanar till variation. Trillar man över ett riktigt bra vapen vill man ju kunna använda det relativt effektivt, trots allt. Dessutom kan ett enskilt vapen enbart ge dig ett begränsat antal erfarenhetspoäng, så efter ett tag måste du ändå byta för att kunna utvecklas mer.
