Det sägs att tiden läker alla sår, men tiden får oss också att förstå. 1998 var ett enastående spelår men när vi ser tillbaka fjorton år senare hittar vi inte "bara" fantastiska spel utan också titlar som spelar roll till denna dag. Vad #Half-Life gjorde för shooters kan inte överskattas. Lika lite är det omöjligt att glömma vidden av #Baldur's Gates betydelse för rollspelen.

Äventyret i Forgotten Realms, längs Sword Coasts sagoskogar, karga kustlandskap och förtappade småstäder var på många sätt långt före sin tid. Något min stackars dator bittert fick erfara – och här får jag anledning att återkomma till de nyss nämnda såren. I de mest fiendetäta gruvorna gick min burk på knäna. Lika jobbigt blev det i storslagna Baldur's Gate, jättestaden jag sorgligt nog skyndade igenom för att undkomma hackandet och kraxandet.

Oförlåtande och overkligt. Baldur's Gate var och är ett stort och svårt äventyr.

Ibland gjorde det ont, jag kan till och med ha sagt till mamma och pappa: "Fan, ni är snåla. Ge mig en ny dator!" Jag var femton år. Men, alla tekniska tillkortakommanden till trots, helheten var värd allt slit. Och nu fjorton år senare får jag till sist uppleva sagan som den var menad från början. Och jag har älskat nästan varje ögonblick.

Trägen vinner

När min kvinnliga krigare Shauni och hennes barndomskamrat Imoen beger sig ut på vägen som leder bort från trygga Candlekeep till värdshuset Friendly Arm överrumplas jag av hur hisnande svårt spelet är. En skock ilskna vättar lämnar oss med skrämmande få hälsopoäng intakta och en särdeles tuff varg lämnar ännu färre kvar (läs: noll). Samtidigt finns det en slående tjusning i hur spelet bjuder upp till kamp. Vill jag vinna måste jag kämpa, inte minst med det tjocka regelverket.

För nya spelare kan inlärningskurvan kännas oöverstiglig. Men inom några timmar inser du varför låga rustningspoäng är en bra sak, vad THAC0 är för märkligt begrepp och varför det är nyttigt för dina magiker att lagom ofta lägga huvudet på kudden. Och du kommer tycka väldigt mycket om den nya knappen för quicksaves. För trots att övning ger färdighet och att du när som helst kan pausa striderna för att se över din taktik finns det mycket som kan gå fel – och ofta gör det.

Lär du dig inte reglerna lär du inte bli långlivad.

Baldur's Gate är på många sätt ett spel med utmaningskurvan omkastad. I takt med att reglerna klarnar och du rekryterar nya ansikten till din trupp blir äventyret lättare att hantera. Det blir såklart enklare att känna sig mäktig när du får pli på alla stats, formler och strategier. Och även om det går stick i stäv med många andra spel kan jag inte undkomma känslan av att det är såhär det borde vara vara: min ensamma, chanslösa krigare blir med tiden en maktfaktor som få orcher och gastar har chans att tygla.

Sedan fanns det tillkortakommanden 1998 som fortfarande är intakta. I gruvorna (huvudstoryn innehåller ett par sådana) är det ett gissel att strida och få min trupp att röra sig dit jag vill. Detta resulterar ofta i att jag laddar om, dör och laddar om. Lika jobbigt är det att få till smarta och snygga strider i trånga hus. Så nej, oavsett vad dina rosaskimrande nostalgiminnen säger är Baldur's Gate inte perfekt. Inte ens sagan bakom spelet.