Den största bedriften är att Nintendo till slut, efter tretton långa år, lyckats revolutionera Zelda-seriens strider igen. Wii motion plus gör att striderna mot slemklumparna och skelettkrigarna når en helt ny, oanad nivå. När det handlar om hur du svingar ditt svärd snarare än att trycka på rätt knappar smälter jag och Link samman på ett helt nytt sätt. Motion Plus lyckas också sudda ut responstiden som annars kan vara ett gissel. På sätt och vis känns detta som det Wii-flaggskepp konsolen hade behövt för fem år sedan.

Det ska också sägas, Nintendo har ansträngt sig mer än att smälla in ett genialiskt svärd i redan gjorda strider. Fienderna reagerar på dina handlingar, parerar dina hugg, gör vassa motattacker och somliga kan bara skadas horisontellt respektive vertikalt. Det krävs träning, eftertänksamhet och åter träning för att bli en kapabel wiimote-riddare.

Zelda-serien är känd för sina karaktäristiska pussel och denna gång är varje ny fiende ett pussel i sig. En kantig figur som huserar i ett av många palats kan till en början tyckas odödlig. Men genom att, med ett av många underfundiga verktyg, blåsa liv i en snurra på toppen av hans huvud blottar du en kristall som förstörs genom att föra kontrollen framåt och på så vis spetsa den. Visuellt sett har vår gamla Wii gjort sitt men fysiskt sett är den i sina bästa stunder fortfarande enastående. Och det här kan vara den största av sitt slag.

Och med ens blev det menlösa viftandet oerhört meningsfullt.

Landet Hyrule under molnen är däremot något av ett tveeggat svärd. Vi har redan kommit fram till att platserna känns så 1998, 1991 och ja, till och med 1986. Inte speciellt extraordinärt men också här finns saker som döljer sig under ytan. Såväl bra som dåliga.

Hyrule, en tillrättalagd dungeon

Zelda har alltid delat av den öppna världen med de mer pusselstinna palatsen, men den här gången är färden som leder fram till dessa både intressantare och roligare. På sätt och vis är hela Hyrule en slags enorm dungeon med plattformsbryderier och knepiga gåtor. Detta tar i och för sig bort känslan av enahanda transportsträckor och gör att Skyward Sword ständigt utmanar dina sinnen, men det estetiska tar stryk. Bilden av ett vidsträckt fantasylandskap grumlas av tillrättalagda plattformar och uppenbar speldesign. Vart tog magin vägen?

När Skyward Sword faktiskt försöker vara ett rollspel med en betydligt tyngre story, uppgraderingsmöjligheter och många, spännande sidospår är det synd att inte hela spelet följer visionen. Jag säger inte att spelmomenten är dåliga. Här finns bevis på att Nintendo har några av spelvärldens skarpaste hjärnor med "lokala" tidsresor, bombbowling och en oförglömlig tur längs sjunkna ökenplattformar i kvicksanden. Men det som är vackert för ögat får ofta stå tillbaka för spelets kreativitet.

På gott och ont är världen som en enda stor dungeon.

Historieberättarna ska däremot ha all ära för att de lyckats skapa en fyllig, ofta överraskande ursprungssaga till serien. Även om vi har sett platserna och känner igen konceptet med x antal medaljonger/kristaller/triforce-bitar finns det en finurlig berättarteknik. Som vanligt lyser rösterna med sin frånvaro men jag tycker inte att det gör så mycket. Berättelsen talar för sig själv och gör det bra. Låt gå att karaktärsdesignen fler än en gång är sprungen direkt från helvetet.

På många sätt är Skyward Sword närmast briljant. Med Wii motion plus, knivskarpa pussel och vackra Skyloft är äventyret omistligt. Men på samma gång är spelet en enorm leksakslåda utan tyngd. Jag blir aldrig ett med Hyrule och fångas inte helhjärtat eftersom världen är så förväntad och mekanisk i sin uppbyggnad. Det är ett litet steg in i framtiden för serien men inte tillräckligt för att nå hela vägen.