Inlägg av Sommarregn9

Det finns ett spel som alltid dyker upp när jag tänker på sommarspel; Final Fantasy. Man skulle kunna tro det beror på de somriga och Thailands-inspirerande miljöerna ii spelet, men det handlar så klart om att jag upplevde spelet för första gången på sommaren. Jag skriver upplevde, för jag spelade det inte riktigt själv.

Jag fick portioner av spelet serverade hos en kompis. Vi satt i hans vardagsrum i en varm lägenhet, jag tog bussen hem ljumna sommarnätter. Han sa inte så mycket när han spelade, han kanske kunde sucka ibland åt slumpstriderna. Ändå hade han svårt att slita sig, och under spelpauser zappade han mellan olika naturprogram på TV:n. Ibland stirrade han ut i ingenting. Nåt fel var det på honom alltid, och är nog fortfarande. Eller så hade ångesten över att han hoppat av skolan naglat sig fast. Det kanske låg som en varm filt över honom i en redan varm lägenhet.

Från hans balkong såg vi delar av en innegård där vi delade på ett paket cigaretter. Från att jag kom dit på eftermiddagen satt han och slöspelade FFX, och kunde avsluta det tidig morgon. Från ljus kväll till ljus morgon. Från folköl till huvudvärk. Från avlägsen musik hos grannar till fågelkvitter.

Det kan inte bli mer nostalgi eller sommar. Är det snart tjugo år sen?

För någon dag sen bytte jag till min FFX-bakgrund på PS4, och varje år det blir varmt i maj blir jag sugen på att plocka upp spelet igen.

Vilka spelminnen tänker du på när du hör ordet sommarspel?

Jag har inte öppnat min Nintendo 3DS på flera år, men det första som slår mig när jag öppnar konsolen är inte det ovana med att sitta med två skärmar i handen, eller hur imponerande 3D-effekterna fortfarande är. Utan det som slår mig är hur rörig min meny är, men det gör inget för jag känner mig hemma.

Den är full med mappar, jag har Metroid Returns bakgrundstema aktiverat och Hey! Pikmin på kassett i konsolen.

Minns ni hur man kunde köpa spel till sina vänner som sen skickades i digitala paket?

Jag hittar egenritade bilder i 3D – och bortglömda foton. Även de i 3D. Några på en flintskallig bror, och andra på bortgångna husdjur.

Och sen har vi street pass som gjorde att jag ville ta med min 3DS i väskan när jag lämnade hemmet. Får vi någonsin se något liknande igen?

Sen startar jag min Switch och spelen ligger där på rad, men det hade lika gärna kunnat vara din Switch jag satt med.

Jag startade min PS2 igår och hade glömt bort hur spelens sparfiler i minneskortet var egna små levande ikoner med speltid, procent i spelet m.m. Så personligt, jag vill ha det så igen.

Vågar vi hoppas på Switch 2?

Ren nonsen, enligt dig. Du är långt ifrån facit. Särskilt med tanke på din avslutning. Nu vet jag att man inte längre behöver bemöta nåt du skriver med tanke på den nivå du är på. Tönt.

Castlevania 3: Dracula´s curse! (Castlevania Collection) - så körde igenom med quick save. Men vilket hårt och härligt spel. Rakt på sak. Bra musik, bra stämning och coola bossar.

Du skrev ju själv tidigare: "Handlar nog mer om att den används av konspiratoriska kristna konservativa som politisk propaganda mot vänstern."

Jag ställde frågan hur då. Jag ställer fortfarande frågan hur "konspiratoriska kristna konservativa" använder filmen som politisk propaganda mot vänstern.

Får se om du kan svara på frågan den här gången, utan att kalla folk psykfall eller utgå från att en film är dålig innan du ens sett den...hmm, undra varför du gör det

På vilket sätt då?

Jag skulle vilja se Nintendo prioriterade:
*snabbare Eshop
*voice chat i konsolen som de andra konsolerna
*större lagringsutrymme
* längre batteritid

Sen att de lärde sig göra bra online-lägen. Varför inte kupper i nya Mario kart online så det blir lite mer spänning?

Tack!

Helt klart värd att se. Som du skriver är det märkligt att vänstern blir så fruktansvärt förblindade av hat bara för det är några som är "höger" som skapat filmen.

Jag hoppas på att Switch 2 tidigast kommer julen 2025. Jag är inte klar med Switch ännu, och känner inget behov av en ny konsol. Skönt inte behöva köpa nytt hela tiden, men sen sitter jag ju kvar med min tio år gamla ps4.... :')

Jag har ingen PS5 ännu, allt jag önskar är en mindre och snyggare konsol än hur den är idag...

Det senaste Silent hill jag spelade var The room (tror jag). Det första var Silent hill 2, som jag fortfarande tycker är bäst av alla jag spelet. Jag minns när jag såg trailern för spelet på en DVD-skiva jag fick med superplay, jag såg hur James gömde sig i garderoben medan Pyramid head...gjorde vad han gjorde... det satte avtryck. Och musiken! Och storyn!

Jag håller tummarna inför remaken, det är väl allt man kan göra ...

Men tycker Silent hill förtjänar att få bra spel igen och bli en aktuell spelserie.

Ja, jag har sett den där. Men är inte originalet.
Precis som resident evil 1 remake har fasta kameravinklar och sjukt välgjort, men det är inte originalet som utgivarna själva gett ut igen. Det är vad jag pratar om.

Ja det är väl klart som fan att det gör det, eller emulera via xbox s är superbra det med.
Fast det här skulle mer handla om hur originalspelen försvinner i skuggan av remakes när utgivarna ger upp spelen. För även om emulatorer finns kvar så försvinner spelen för den nya stora massan med tiden. Jag tycker också det handlar om arvet som spelutgivarna inte riktigt tar ansvar för.

Sound of freedom - en recension jag skrev efter mitt biobesök förra året, men som jag aldrig publicerade då.

Joakim Silverdal berättade i Sveriges Radio att filmen Sound of freedom är extremt känslomässigt manipulativ i hur den skildrar traffickingvärlden, och att den använder övergrepp på små barn för att skapa spänning på ett osmakligt sätt. Fast Joakim verkar ha missat att alla filmer är känslomässigt manipulativa, oavsett vad de vill locka fram i oss. Men det är inte förvånande att den här typen av nonsenskritik kommer från Sveriges Radio, eller att DN gav filmen en etta i betyg, då vänstern av någon anledning redan på förhand valt att ogilla den. Antagligen snurrar de ihop den opolitiska filmen med dess skapare, som en del lutar åt höger och en del är öppet kristna. Och att det är en framgångsrik independentfilm, bortom elitens maskineri, gör väl antagligen inte saken bättre.

Filmen börjar med att agent Tim Ballard (Jim Caviezel) gör ett tillslag mot en pedofil hemma i USA, trots framgång ifrågasätter Tim hur mycket nytta som arbetet gör när han inte räddar några barn. Detta leder till specialoperationer i Colombia, mitt bland människosmugglarna.

Parallellt får vi följa barnoffrens sida av historien via syskonen Timoteo and Rocio som blir lurad av den falska talangjägaren Katy (Yessica Borroto Perryman) innan de kidnappas och senare separerade av människohandlare.

Biopubliken avslutar grävandet i popcornskålar bara minuter in, och trots högljudda snyftningar från flera av åskådarna så lyckas filmen ändå locka fram en del välbehövliga “bioskratt” med Bill Camps karaktär Vampiro. Annars hade filmen nästan blivit lite för kvävande, och när eftertexterna rullar är besökare så engagerade att de börja prata om filmen mellan sällskapen.

Sound of freedom baseras på verkliga händelser men i filmens klimax blir det alldeles uppenbart att manusförfattarna gått långt från vad som faktiskt hänt, men trots det så är det här ändå en spännande, gripande och framförallt viktig biohändelse. Missa den inte, även om du stundtals kommer önska att hellre stoppat huvudet i sanden.

Pojken och hägern - en recension jag skrev efter biobesöket förra året men som jag aldrig publicerade då.

Hayao Miyazakis gick i pension för tio år sedan och Studio Ghibli tog en paus för att fundera på om de ens skulle fortsätta när deras mest framgångsrika animatör och regissör inte längre jobbade med dem. Lyckligtvis kom 82-åringen tillbaka till ritbordet och den här gången hämtade han inspiration från boken How do you live, som kanske varit en mer passande titel även på filmen.

Hayao Miyazakis senaste film är en mix med inslag från flera av hans filmer. Precis som klassikern Min granne Totoro och Spirited away är även Pojken och Hägern handtecknad i klassisk Studio Ghibli-anda. Nej! Det är mer än så; det här är Miyazaki på steroider i ett äventyr som fullkomligt exploderar i färger, fantasi och nostalgi. Vi känner igen oss i de skruvade karaktärerna och märkliga varelser från tidigare verk, fast nu till en överdrift som lätt kan tippa över. Om det här blir en klassiker får tiden utvisa.

Pojken Mahitos mamma blir ett av offren när Tokyo bombas under andra världskriget. Som följd flyttar Mahito med sin pappa ut på landet, och det tar inte lång tid innan han upptäcker ett övergivet torn i skogen och en pratande häger som terroriserar honom. Sen är äventyret igång, och vi får uppleva en ny värld via Mahitos ögon. Kärnan i filmen är upptäckt, inte logik. Det gäller att vara mottaglig för en visuell resa. För filmen är ett hantverk, en pik i handtecknad animation som nog slår Studio Ghiblis alla tidigare filmer på fingrarna. Med det sagt vävs ändå de visuella urspårade festen ihop med historien på ett naturligt sätt. Konstigheterna smyger gradvis på och det är inte förens jag dras ut ur världen som jag förstått hur fort det gick.

Tyvärr känner jag av filmens speltid och den där nerven som skulle behövts finns inte riktigt med genom hela äventyret. Även om vi får följa historien genom pojkens ögon, och vi vet lika lite som han om den nya världen han hamnar i, får jag ändå känsla av att jag hela tiden haltar efter i vad som faktiskt händer på bioduken. Fördelen blir dock att filmen lever kvar med mig dagar efter jag sett den.

Fast jag tror mig ändå hinna förstå några av filmens budskap mitt bland de nästintill surrealistiska scenerna. Allvarliga teman i en färgglad värld; livsverk, arv, acceptans mot döden och livets ofrivilliga livsförändringar.

Jo, men nu pratar jag konsolversioner. Personligen köper jag hellre ett gammal spel för 100 kr och ha det bekvämt på min konsol i vardagsrummet än att emulera. Och det finns fler som mig, så märkligt de inte ger ut spelen, är ju enkla pengar.

Remakes kan vara samma spel, ta Links awekening-remaken till Switch. Samma spel men ändå så mycket mer än en HD-remake.

Det är sant.

Men sannolikheten att de nu ger ut originalet känns mindre.
Och också tråkigt, då det förtjänar en plats och skulle ju kunna va enkla pengar för utvecklarna.

Jag klarade nyligen Another Coder Recollection till Switch. Det är en remake av två spel; det till DS och uppföljaren till Wii. Eller jag skulle också kunna skriva att det är en remake av två spel; en klassiker och en mardröm.

Det som satte starkast avtryck hos mig i DS-spelet var så klart stämningen. Atmosfären i herrgården, mysteriet, spänningen, morden, spöket och den personliga berättelsen. Men även ljussättningen, jag minns färgerna så tydligt. Den delen lyckades remaken översätta bra.
Andra delen i remaken är som sagt från Wii-spelet, där föll allt platt. Borta var mysteriet, atmosfären och storyn vet inte om den vill vara ett spännande scifi-äventyr eller att det ska handla om skrikiga tonåringar som vill ha ett rockband.

Men nu är det här vad vi fått, om en spelare vill uppleva Another code idag så blir det till den här remaken de går.

Så vore det så fel att få DS-spelet till Switch? Klart de måste koda om lite vad gäller styrningen och vissa pussel, men det går att göra.

Samma sak med Resident evil 1, 2 och 3. Originalen. Varför finns de inte till moderna konsoler så remaksen är helt andra spel mot 90-talsspelen.

Är jag ensam om att ibland vilja få åtkomst till originalen när remaksen blir helt andra spel?

Mycket rolig och välskriven recension! Blev en del skratt, även om avslutningen var vemodig :')

Jag har inte spelat spelet själv, men det är precis den här hemska bilden jag har av spelet.

Hur många som helst!

Men några av de coolaste release-köpen var Phantasy Star Online till Dreamcast när jag åkte in till TV-spelsbörsen efter skolan. Samma sak hände sen med Phantasy Star Online Epi 1&2 till Gamecube, minns det som igår.

Sen har jag även ett bra minne från releasen av Resident evil remake till Gamecube, jag skolkade från skolan. Åkte in till TV-spelsbörsen och mötte en kompis som också köpte det, sen åt vi på MCdonalds vid Slussen.