Finns det någon motsats till speedrunning? Ja, bokstavligen borde det bli "slow walking". Men den etiketten är inte riktigt min. Visserligen ser jag på mig själv som just en sådan: en som spelar långsamt. Går när jag kan springa. Byter riktning när spelet pekar åt ett håll. Jag spelar dock inte så för sakens skull. Nej, jag vill uppleva allt i min takt, låta alla smaker få plats.

Jag är ett långkok.

Ska vi bestämma det här och nu: det finns speedrunners, och det finns långkok.

Speedrunning är en form av sport. Rekord slås, regelverk upprättas, duellanter möts, och tiotusentals strålar samman för festliga streams. När ska alla vi långkokare få festivaler? När är det vår tur att skina? Om jag ska vara ärlig tror jag aldrig den tiden kommer. Och vi mår precis lika bra ändå. Långkok trivs trots allt bättre här under korkeken där vi kan ha det lugnt och skönt, och lukta på blommorna.

Jag säger inte att något är fel och att det andra är rätt. På avstånd kan jag beundra speedrunners, för de enorma prestationer de gör och den press de utsätter sig för. Men de lever i sin värld och jag i min. Världsrekordet i Zelda: Tears of the Kingdom är 43 minuter och 47 sekunder. Jag började spela direkt på release, är uppe i över 200 timmar och är (vågar jag gissa) inte riktigt nära slutet.

Efter 200 timmar i Zelda: Tears of the Kingdom är Fredrik inte riktigt nära slutet.

"När det finns kortare vägar väljer jag istället den vackrare"

Nyligen recenserade jag Starfield och nådde kampanjens slut på runt 40 timmar. Jag blev närapå åksjuk. Det gjorde ont att göra motsatsen till allt jag trånade efter: nysta vidare i det där mysteriet, spinna vidare på alla möjliga (och omöjliga) sidospår, och hjälpa varenda sci-fi-sate som den präktige pojkscout jag är. Bara flanera runt, kort sagt. När det finns kortare vägar väljer jag istället den vackrare. Och när jag nu spelar om Starfield på mina egna villkor märker jag hur jag drar saker till sin spets. Jag närmast tvångsmässigt söker igenom varenda skrymsle och det dröjer timmar innan jag motvilligt lyfter från första planeten.

Jag är inte längre ett långkok. Snarare kokar jag inte upp över huvud taget.

Det faller sig naturligt att citera den där Boye-dikten. Du vet vilken. Det har gjorts vid säkerligen en miljon tidigare tillfällen, men det finns goda skäl. För det är vägen som är mödan värd. Jag är ingen speedrunner, jag är ett långkok. När andra lär sig springa fortsätter jag krypa. Rekorden för Starfield är under en timme. Kan man ens "klara" karaktärseditorn så snabbt?

"Är vi inte framme snart?" frågar sig en speedrunner. Ja, det är åtminstone vad jag tror. Jag är så långt bak att jag inte riktigt hör. Där är det lugnt och skönt, och blommorna doftar.