"Jag är ingen speedrunner, jag är ett långkok"

Vad jag förstått så spelar speedrunners först spelen klart i normal tempo för att lära sig spel världen. Sedan så försöker de klara spelet så fort som möjligt.

För mig beror det helt på vilket spel det är. I singleplayer spel som Starfield eller liknande så utforskar jag det som verkar intressant och tar tid på mig med de sakerna, och skippar raskt över saker som verkar mindre intressant. Ser personligen inget givet värde i varken att saker tar tid eller att de går fort, så länge man gör det i det tempot som gör en glad själv

När det kommer till spel som har någon form av endgame där resan dit känns meningslös tar jag till alla speedrunning knep jag kan hitta. Diablo4 storyn var ett sånt exempel, det var ~15 timmar av att bara skippa dialoger och förvånas över hur det bara fortsätter komma mer och mer. Kan ha varit i särklass en av de mest aggriverande upplevelserna jag haft i spelväg på länge.

Speedrunning i sig själv känns helt menlöst för mig, men det är ju roligt att andra har glädje av det.

Så du menar att de inte börjar speedrunna och slå rekord direkt utan att veta något om spelet? NÄHÄ??

Det är omöjligt att speedrunna Starfield. Jag har efter 10 timmars spelande fortfarande svårt med Xbox-kontrollerna och jisses vad många feltryck jag lyckas med. Har skickat iväg ett antal granater och minor i helt fel ögonblick. Så det går knappt att ha bråttom.

Jag ser det som att äta en god middag, jag vill ta tid att känna smakerna och njuta av stunden. Jag ser inte måltiden som något som ska klaras av snabbt för att få det ur världen. Ibland (som med din recension) är ju tiden knapp och äta bör man, så motvilligt får man kasta i sig maten och trampa vidare. Får jag bestämma själv så avnjuter jag dock måltiden med vänner/familj under en längre period i varsamt tempo med dansande ljus på bordet och skratt för att få en upplevelse och ett minne.

Spelade nyligen igenom Witcher 3. Påbörjade resan 2016, så 7 år tog det. Är nog ingen speedrunner jag heller

Känner igen mig i det du/vissa av er/ skriver. Men det sker definitivt mer i vissa speltyper än andra. För mig handlar det om inlevelse, att stanna upp och insupa "världen" man lirar i. Inlevelsen driver sen utforskningen och kreativiteten i spelandet. Tillsammans kan dessa faktorer höja ett spel ytterligare snäpp enligt mig. Man börjar bry sig och skapa egna tankar om skeenden i storyn osv. Det är där någonstans magin med gaming uppstår för mig och det blir fan mer sällsynt ju äldre man blir ^^.

Det här är varför det är så viktigt med tidig spelkod inför stora släpp, så recensenten aldrig behöver känna sig stressad över att få ut ett betyg. Tror betygen kan skilja sig på spelen om du ger det 40 tim eller 200 tim innan det klubbas.

På senare år tvingar jag mig mer eller mindre att spela effektivt och rusa mot mållinjen, tyvärr. Det finns helt enkelt mer spel än tid nuförtiden och backloggen bara växer och växer.. Skulle tro att jag njuter mindre av spel nu än tidigare.

Här låter det som om "save scumming" är din vän?

Jag brukar springa igenom spel. Ofta skippar jag dialog för att den är så ointressant. Men med Starfield har jag låtit det ta tid. Lååång tid. Hoppar inte över något. Vet att jag är i slutet på kampanjen men börjat fokusera på sidouppdrag etc. Ibland går jag bara och kollar på miljöerna. Det har inte hänt sedan Red Dead 2 och Half Life Alyx. Otroligt spel som man gör sig själv en rejäl otjänst om man hastar igenom.

Vackert formulerat! Det finns ju en del spel jag inte vill recensera utan istället spela för mitt eget höga nöjes skull. (Zelda: TotK var definitivt ett sådant.) Min nyckel är att hitta balansen när jag recenserar lååånga spel och tiden är mer knapp än jag önskar. Jag tror jag hittade med Starfield, även om det är fantastiskt att nu kunna ägna tiden åt det jag vill. Lite detsamma kände jag med The Witcher 3, men där plöjde jag ner 100 timmar och tyckte ändå att jag fick pinna på under vissa partier.

Så sant. Texten avser väl mestadels stora rollspel eller äventyr. Där man verkligen kan rollspela, och leva sig in alltsammans. Lite som du säger: man bygger på med egna tankar om olika händelser i storyn. Det händer kanske inte jätteofta, men när det gör det... ❤️

Jag brukar också ta lång tid på mig och gå i motsatta riktningar som spelet visar mig.

Väl formulerat, verkligen! Känner igen mig. Tar ofta så lång tid att spelet inte når sitt slut. Tror ca 5% av spelen jag lirar får se sina eftertexter, annars lägga all tid på att spankulera i städer, leta blommor och djur eller leta resurser. Med 2000 timmar i Skyrim och bara 2-3 faktiska varvningar kändes Starfield som det perfekta spelet, och hittills stämmer det. Snart 60 timmar in och älskar det lika mycket nu som under alla otaliga genomtittningar av Bethesdas 45 minuter presentation. Och på det här temat; Hemmastaden för alla Rangers i spelet (småbarnshjärnan har förträngt namnet just nu) måste vara den mysigaste och bästa staden Bethesda gjort.

Fin krönika!

Nu förstår jag ingenting, är level 32 i Starfield för stunden och har nästan påbörjat main storyn (besökt totalt 4st olika system hittills) - är det inte så man ska spela? 😅 (Jag älskar att utforska varje skrymsle innan jag går vidare.)

I en perfekt värld skulle koderna komma, tja, nån månad innan. Då tänker jag stora rollspel som Starfield. (Minns hur jag fick Assassin's Creed: Brotherhood tre, fyra veckor innan recension... och det är knappast 200 timmar långt!) Jag tror det är viktigt också att skribenter är tydliga med när de känner sig redo att delge betyg, särskilt i de fall där tiden riskerar att bli knapp. Om jag hellre lagt 100 timmar än 40...? Absolut! I sådana här rollspel är allt mervärde halva grejen. Jag kände (och känner) mig dock trygg med betyget. Det hade varit svårare om jag velade mellan, säg, fyra och fem.

Men ja: utgivare har allt att vinna på att ge testare tidig tillgång. Och om det blir sent är vi hellre med sena med recensionen än att stressa fram ett betyg. Det vinner man på i långa loppet.

Mitt tips: låt backloggen växa. Spela hellre kvalitet än kvantitet. Njutningen är viktigare än att klara många spel.

Jag kan känna igen mig i detta mer än jag vill erkänna. Det är därför jag tenderar att prioritera kortare spel också. Hellre fem avklarade ur backloggen än ett halvt utklarat, typ. För som småbarnsförälder har jag väldigt begränsat med tid (och ork), så är det. Det finns en risk att man enbart spelar för att klara ut spel, inte för att faktiskt njuta av tiden med dem. Och det är ju nästan destruktivt.

Jag hoppas att Starfield kan bryta denna lite negativa trend hos mig. Hittills fungerar det i alla fall bra. Jag kommer aldrig blir en completionist som ska göra allt, men att kunna vila i att faktiskt ta det i sin egen takt och inte skynda vidare hela tiden - ja, det skulle göra mig gott.

Jag vill vara det där långkoket.

Elfte budordet!

Men i likhet med vissa andra budord är det inte helt enkelt att följa alla gånger.

Lite så man tacklar open world/rpg/äventyrsspel.

Man drar sig in i det sista för att göra huvudquesten om det absolut inte är nödvändigt, betar av mycket man kan innan och omkring innan man tillsist kryper till korset och gör dom för förbannade huvudquest uppdragen.

Detta har du faktiskt rätt i. Ska försöka lugna ner mig en aning.

Jo, det är klart att det vore bättre. Hellre njuta av ett spel än att i hast avverka fyra stycken halvhjärtat. Tyvärr är det inte alltid så lätt att leva som man lär.

Framför allt skulle jag aldrig vilja spela ett spel stressat, som Starfield. Det känns som att man missar halva spelet eller känslan då.
Recensera den här trerättersmenyn, men du får bara 20 minuter på dig!

He is on fire today!