"Stay awhile and listen." Ja, en stund kan bli väldigt lång. När Deckard Cain för snart trettio år sedan undrade om jag inte ville lyssna en skvätt på honom visste jag inte att det skulle bli starten på en decennier lång spelresa. Diablo var den breda starten på en då ny subgenre, och dess utveckling har följt min väg som både spelare och trevande, vilsen människa in i vuxenvärlden.

En gång i tiden ansågs rollspel vara ofattbart ute och töntiga. För yngre läsare låter det här möjligen lite barockt, med tanke på att rollspelsinslag numera ska stuvas in i snart sagt varenda spel och genre. Men på 90-talet var det inte så. Spelare var utbrända på svårtillgängliga high fantasy-rollspel om magiker i spetsiga hattar som rörde sig genom rutnätsgrottor och blev lemlästade av råttor om man inte satte sig in tillräckligt snabbt i de ofta komplexa spelsystemen. För att inte tala om presentationen, som ofta började kännas gammal och bakåtsträvande i kölvattnet av den 3D-explosion som följde efter Doom. Det dröjde inte särskilt länge förrän rollspelen gjorde comeback, förstås, med spel som Fallout och Baldur's Gate som lockade till sig både gamla och nya rollspelare.

"Gått från revolution till stagnerad institution och nu tillbaka till något slags nytändning"

Före denna duo var det dock ett annat spel som lade grunden för en bredare rollspelspublik. Det lilla spelet hette Diablo, och var inte särskilt litet alls. Sedan dess har både uppstickaren och genren som spelet i allt väsentligt skapade, gått från revolution till stagnerad institution och nu tillbaka till något slags nytändning. Inte bara för att folk ser fram emot Diablo IV, utan för att genren fått extremt populära tillskott som Path of Exile och Grim Dawn, som båda gör sin egen grej med de grundpelare som Diablo en gång reste.

Första Diablo har tilltalat emo-tonåringen i ett drygt kvartssekel. Även om jag numera uppskattar Diablo-serien på ett helt annat sätt än när jag först föll originalet i mitten av 90-talet, så levererar debuten alltjämt en svårslagen atmosfär. I vuxen ålder var det till slut svårt att inte se Diablo mer som kitsch än som genuint mörker, men det gör mig faktiskt ingenting. Det finns utrymme att växa med spelserien, om man så vill.

"Klickmörda varenda jävel på skärmen"

I stället för att ta världen på dödligt allvar har jag, likt de flesta, gått över till att fokusera på mekaniken och hur bra det känns att bygga sig en effektiv karaktär och klickmörda varenda jävel på skärmen. Att jag inte fokuserade på detta när mitt självupptagna tonårsjag lade vantarna på Diablo år 1996 beror nog på att den aspekten inte var i närheten av fullt realiserad.

Totalt jävla mörker.

Diablo var, som spel betraktat, något av en nödlösning. Det var långsamt, klumpigt och otroligt ytligt – något det fick hård kritik för redan då, från sina håll. Självutnämnda hardcore-rollspelare fullkomligen spydde galla över spelets urvattnade skämt till rollspelsmekanik. Och jag kan väl förstå dem, så här i efterhand. Men jämfört med andra rollspel från första hälften av 90-talet så levererade Diablo något inget annat spel gjorde. Det hade atmosfär som inte liknade något annat. Det var blodigt, brutalt och hade en presentation som inte fick ögonen att blöda. Det var också enkelt för i princip vem som helst att plocka upp och spela.

Om de spelmekaniska förtjänsterna inte övertygade fullt ut redan från start, så blev jag ändå helt uppslukad av spelets stämning. Musiken, den mörkblå nattatmosfären, den trasiga och hopplösa världen – spelet var som gjort för mitt tonårsjags preferenser (jag älskade The Crow helt oironiskt, vilket väl säger det mesta). Även om det inte går att återskapa samma känsla nu som då, när jag är en cynisk och blasé vuxen, är jag alltjämt svag för tilltalet i första Diablo, även efter alla dessa år.

Diablo III känns gammalt.

Diablo har på sätt och vis gjort en liknande resa som jag genom åren. Från det simpla första spelet, till det mer intrikata andra spelet (vid det laget hade jag lärt mig uppskatta de där mer avancerade rollspelen, tack vare inkörsportar som nämnda Fallout och Baldur’s Gate), som tillät många olika builds och spelsätt och tog den där grimdark-världen till en ny nivå av kompakt mörker. Och vidare in i det klart kitschigare, mer serietidningsaktiga tredje spelet – som är den lite bekväma och desillusionerade vuxna i serien. Den där delen som behövde göra upp med sitt förflutna när det stod klart att det inte längre går att få tillbaka riktigt samma känsla som i tonåren, för den tiden är förbi – för alltid. Jag kan uppskatta trean för vad den är, men på ett sätt känns den nästan mest daterad i hela spelserien. Inte för att spelet förenklade sin mekanik, utan för att det har en lite vilsen, medelålderskrisande aura över sig. Diablo III vet inte riktigt vad det ska göra med sitt gamla tonårsjag. Jag kan relatera till det.

"Diablo III vet inte riktigt vad det ska göra med sitt gamla tonårsjag. Jag kan relatera"

Diablo IV ser på förhand mer ut att välkomna det gamla 90-talsmörkret åter i någon mån – inte nödvändigtvis som en nostalgisk grej utan som en oironisk återgång till seriens tonmässiga rötter. Dock med uppdaterad speldesign och förhoppningsvis inte med avsikten att återupprepa exakt samma känsla som förr. Kanske kan dagens generation tonårs-gamers få sin version av de känslor de första spelen gav mig? Kanske får de ut något helt annat? Kanske kan till och med jag släppa ut mitt inre, slumrande tonårsjag på grönbete, om så bara för en liten stund? Vi får se. I bästa fall kan vi enas om att vi har roligt med det, oavsett mental och biologisk ålder – den biten återstår att se om ett par veckor.

Jag sitter i alla fall gärna en stund till vid min käre gamle Cain och luktar på lootet.