Den före dette WHO-anställde Norman Sartorius, högste ansvarige för frågor kring mental hälsa, uppskattade i mitten på 1970-talet, att antalet människor som uppvisar kliniska tecken på depressiva tillstånd översteg 100 miljoner människor.

1970-talet var en helt annan värld än den som vi lever i idag, och det skulle förmodligen inte vara en överdrift att säga att antalet människor som lever med någon sorts depression överstiger de 100 miljonerna nu. Färska siffror från sajten Healthline tyder faktiskt på att det är uppemot 121 miljoner idag, vilket är ett ofattbart stort tal, men föga överraskande då verkligheten alldeles för ofta inte är en glad och harmonisk plats med utrymme för alla att förverkliga sig själv.

WHO förutspår att:

“… by 2020 depression will be the leading cause of disease burden.”

En sådan utblick är i sig själv deprimerande, men trots multipla oroshärdar i alla länder och städer runt om i världen, mår vi förvånansvärt bra. Vi får allt att funka ändå på något sätt, oavsett vilka trauman vi råkar ut för eller hur tuff vardagen än är. Det är som om vår ovillighet att resignera är en sköld som stöter bort det mesta, men när den stundvis går i bitar kan det behövas hjälp att ta sig upp, eller i varje fall, hitta en väg ut till ett bättre mående.

"Många är väldigt rädda för introspektion"

Jag tror en av de viktigaste aspekterna av en människas själsliga hälsa är insikten om hur den fungerar. Det är varje individs ansvar att komma på hur man fungerar och se till att vårda själen. Många är väldigt rädda för introspektion (själviakttagelse), det är som om de räds vad de ska hitta där bakom de skyddande och döljande väggarna. En sådan “inre resa” stärker för det mesta envar och man kommer ofta underfund med vad man mår bra av och vad man ska undvika i sin vardag.

Jag vet för exempel exakt hur min stresströskel fungerar. Innan jag kom till den insikten tangerade jag att jobba för mycket och blodtrycket gick upp som en raket till månen. Efter en mjukvarukrasch i skallen lärde sig kroppen att säga: “Stopp!” - och nu vet jag, ett bra tag innan kroppen ens behöver forma tanken, när nog är nog. Jag lyssnar alltid väldigt noga till kroppen för att inte hamna i ett dåligt läge.

Precis som man behöver lätta trycket i en ångmaskin för att inte explodera, behöver man få utlopp för antalet förhärdigande och utvecklande känslor där även sorg och glädje behöver utrymme för att bearbetas och bli en del av den mänskliga apparaten. Vissa behöver det flera gånger om dagen, andra ett par gånger i veckan. Man ska dock inte lura sig själv med att aldrig koppla av, eller koppla “loss”. Frustration eller konstant närvaro kan göra större skada än man tror, och har man svårt att sova därtill, då kan man vara riktigt illa ute.

Ibland vill man bara pyssla med spännande forskning på fritiden

Film, böcker och spel, har en enastående förmåga att lyfta oss ur vardagen och ge de där stunderna som laddar upp batteriet. Spel är onekligen mindfodder för fantasin och skapar i mitt tycke en större inlevelse i det stoff som existerar i filmer och böcker, detta på grund av sin visuella natur. När jag var liten älskade jag böcker, och gör det fortfarande, men skönlitteratur skapar världar i våra huvuden på ett annat sätt än spel eftersom vi bygger upp allt inombords och känner oss säkra. I spelen är världarna framför oss och vi går genom dem som om de vore verkliga. När vi väl faller offer för något illasinnat kan vi alltid börja om någonstans, men ögonblicken innan det sker, eller strategin att undvika det; ger en uppfriskande kick man inte kan återskapa i det verkliga livet med total säkerhet.

Varför skulle inte spel påverka människan på ett ytterst positivt sätt när det är bevisat att vi mår bra av dem?

Det verkar som det här att kliva in i andra världar (spelvärldar), rensar bort mycket av den negativa energi man kan bygga upp, och är man en van gamer är det just den slags avkoppling man instinktivt söker sig till. På detta sätt hjälper man själen att andas ut, och det skulle inte förvåna mig om människan, genom sitt sätt att utforska virtuella platser och uppleva äventyr, förändrar sin inre struktur till det bättre. Kanske förändrar vi cellers genetiska material och förbereder oss inför en abstrakt värld som påverkar oss än mer än den verkliga? Nu tar jag i från tårna kanske, men varför skulle inte spel påverka människan på ett ytterst positivt sätt när det är bevisat att vi mår bra av dem? Spel behöver inte enbart komma i digital form, det kan vara brädspel eller varför inte ett parti schack när man känner behovet att tävla mot någon och samtidigt träna hjärnan.

Om känslor och upplevelser i den mänskliga farkosten kunde ställas i ett sorts perpendikulärt aggregationstillstånd (ett fysikaliskt tillstånd), där de väntade på att förvandlas till något annat än vad de i själva verket är, tror jag man skulle kunna hitta en människa som varken vet var den börjar eller slutar.

Varje dag och varje upplevelse som vi söker tillfredsställelse i, formar oss till de individer vi är eller vill vara, och jag tror vi bara har sett början på hur mycket gott spel kan göra. Det är naivt att tro att spel kan lösa precis alla problem, det är inte det jag försöker bevisa, snarare uppmuntra en mer holistisk syn på människan och hennes förmåga att läka sig själv med fantasins hjälp.