Det där slår ju åt båda hållen – kärlek och hat, glädje och ilska. Eller kanske hatkärlek. Jag har pratat om #NBA 2K13 förut, men jag vet inget som bättre symboliserar just det här i mitt liv just nu. När jag till exempel satte på det för första gången i höstas blev den första kvarten ett trauma. Jag har inget bättre ord för det.

”Det där slår ju åt båda hållen – kärlek och hat, glädje och ilska. Eller kanske hatkärlek”

Som vanligt var min vän Håkan där och hörde allt dumt jag sa (eh, skrek menar jag) och gjorde (ja, han har sett det sämsta hos mig, många gånger), men jag kan fortfarande ha förståelse för min ilska. #2K Sports hade gjort om menyerna, ville att jag skulle logga in på massa ställen, och sedan logga in igen bara för att inget skulle bli fel, och sedan skulle jag skapa min egen spelare och sedan hittade jag inte knappen för quick match, för den fanns inte längre utan den funktionen – för övrigt den enda man komma åt i ett sportspel första kvällen man ska spela tillsammans med en kompis, om du frågar mig – hade fått ett nytt namn och låg under en helt annan knapp.

Efteråt var jag helt matt. Vilken ilska. Vilket utbrott. Om någon hade sagt till mig att lugna ner dig, det är ju bara ett spel så hade jag blivit skogstokig: Nej! Det är inte bara ett spel. Det är mitt spel!!! Det är för övrigt något med mig och just basketspel. Förre spelredaktören på Aftonbladet, Henrik Rudin, skrev en gång en hel krönika om hans kompis och kollega som lyckats göra ett stort märke i hans fina parkett när han slängt en PS2-kontroll i golvet under en match i #NBA Live 05. Snällt nog namngav han inte vännen.

NBA 2K13 – ett spel som ständigt hatälskas av Thomas.

Ibland har de här reaktionerna att göra med om ett spel är bra eller dåligt, men inte alltid. Jag vet exempelvis fortfarande inte om Revengeance är bra eller dåligt, jag har inte förmått spela det igen. Jag kanske gör det när spelet säger förlåt.

NBA 2K13 spelar jag, men jag känner faktiskt ett visst mått av ilska bara genom att skriva om det här och nu. Vi har hittat ett sätt att samexistera, jag och NBA 2K13, men jag har uppenbarligen inte förlåtit.

”Det är ju inte bara ett spel som recenseras, det är mitt spel”

Det är antagligen en av orsakerna till att diskussionerna kan bli så heta, nästan arga på forum och i kommentarer efter recensioner av spel; det är ju inte bara ett spel som recenseras, det är mitt spel. Antagligen kommer några av er som läser det här gå bananer för att jag inte velat spelat Revengeance igen. Det är som det är med den saken.

Men det är ju också det här som är hemligheten bakom den oerhörda kärlek man känna till ett visst spel. Jag tror till exempel att det är en av orsakerna till #Minecrafts framgångar; eftersom spelet tillåter en att göra nästan vad man vill i det eller med det, så blir det också ett väldigt personligt spel. Jag fick en aha-upplevelse om det på ett överraskande sätt under mellandagarna 2011.

Kompisen Minecraft

Spelet hade blivit officiellt klart i november och jag passade på att spela det för recension under julen. Jag var på mitt lantställe i Östergötland. När jag en dag tog en lång promenad längs skogsvägarna mötte jag en liten pojke som stod vid dikeskanten och höll tillbaka gråten. Jag kunde ju inte gärna gå förbi bara (som man ju rent teoretiskt och lite fegt kunde ha gjort i en storstad), utan tog av hörlurarna och frågade om han var ledsen. Självklart brast det då för lilleman och tårarna började rinna. Han berättade om hur hans bror och två tjejer de lekte med hade börjat slå på och reta honom. Orsaken? Att han var yngst.

– Jaha, är det din storebror alltså, frågade jag.
– Ja, svarade pojken.
– Är han mycket äldre?
– Ja, fyra minuter, svarade pojken.

Minecraft är precis det du vill att det ska vara.

Sedan fortsatte eländet; det bor inte mycket folk där mitt lantställe ligger så jag undrade om han var här över jullovet, men nej. Mamma och pappa hade skiljt sig och han och storebror hade flyttat med pappa hit, från staden till östgötska glesbygden. Det fanns inte många kompisar alls. Faktum var att brorsan och de där två tjejerna var de enda, vilket just där och då gjorde livet extra blekt för lilleman.

– Så det är inte så kul just nu alltså, frågade jag.
– Nej, sa han.
– Har du verkligen inga andra kompisar, frågade jag.
– Jo, sa lilleman.
– Jaha, vem då?
– Minecraft.

Och jag kände att jag förstod honom på pricken. Så har även jag genom åren längtat till en del spel. Metal Gear-serien hör dit.

Så undra på att jag blev besviken på Revengeance; för mig var det som en av mina bästa kompisar svek.