För några veckor sedan hade jag hållit en kväll fri för att spela. En kväll då jag skulle spela bara för mitt eget höga nöjes skull, utan en tanke på att det skulle recenseras eller analyseras. Inte så att jag aldrig spelar bara för mitt nöjes skull, tvärt om; det gör jag ofta. Men jag får slåss lite för att få utrymme med det mitt bland allt recenserande, särskilt när det gäller större spel, sådana som kräver många timmars sittning i soffan.

För mig är det högtidsstunder.

Nya Metal Gear är inte riktigt vad seriens fans är vana vid.

Så där satt jag, stoppade in något i mitt Playstation 3 som jag trodde var ett typiskt Metal Gear-spel. Jag såg framför mig smygande, planerande och lite sådant som spelserien gett mig genom åren. Kanske rent av smyga runt inuti en tunna? Jag hade inte alls hängt med i förhandssnacket, utan tänkte att överraskningen mest skulle bestå i vilken slags Snake som skulle dyka upp.

Så in med skivan, ner i soffan, tryck på alla knappar som gör att spelet startar och... va!? #Metal Gear Rising: Revengeance var ett hack 'n slash. Jag tänkte att nej, det är nog bara en överraskande start, sedan börjar vi smyga. Men nej, hack 'n slash-musik och hack 'n slash-tempo. Efter en kvart stängde jag av. I chock.

Det är mitt spel

Känslan var som den när man stoppar något i munnen, men det är fel sak. Man tror det är vatten i koppen, men det är saft. Även om man egentligen tycker om saften, reagerar man ofta instinktivt med avsmak. Smaklökarna är helt enkelt inte beredda och kroppen går i försvarsläge; svälj inte!

Så var det för mig den kvällen; jag var helt oförberedd, smaklökarna var inte redo, jag stängde av i panik. Jag försökte inte ens spara, bara stängde av hela konsolen. Jösses, vad hände?

”Jag kände mig förorättad där i soffan. Som om spelet hade kränkt min integritet.”

Efteråt har jag läst på lite mer och fattat att jag hade helt, helt fel bild av det hela. Jag skulle tänkt #Bayonetta, inte Metal Gear Solid. Jag kan ju i och för sig tycka att det är lite märkligt att Hideo Kojima & co är beredda att använda Metal Gear-namnet till något så "o-Metal gearigt" som detta, men det är en annan sak. Vad jag vill säga är detta: Jag kände mig förorättad där i soffan. Som om spelet hade kränkt min integritet.

Det är något så förunderligt med spel, just detta att det är en så personlig upplevelse. Om en författare jag gillar kommer ut med en bok som jag inte tycker är bra blir jag besviken, men inte arg eller förorättad. Som när favoriten Mario Vargas Llosa kom med ”Den stygga flickans rackartyg” och jag efter två tredjedelar av boken insåg att näe, det här är verkligen inte vidare bra (titeln borde skickat varningssignaler, jag vet). Då slutade jag läsa utan åthävor. Jag kände lite sorg, men jag slängde inte boken i väggen och kände inte att Mario personligen hade kränkt min integritet.

Revengeance har mer med Bayonetta än sitt eget arv att göra.

Eller senaste Woody Allen-filmen, den i Rom. Den var väl inte kass, men inte heller särskilt bra. Jag såg klart den, kände att det varit lite bortkastad tid – men sedan var det faktiskt inte mer med det. Nu är det en högre tröskel innan jag ser något nytt av honom eller läser någon ny av Vargas Llosa, men jag hyser inte agg.

Men med spel? Det är en helt annan sak. Det kan verkligen kännas som om jag är berättigad att bli arg, berättigad att bli besviken. Att jag har rätt att bli upprörd, rätt att bli kränkt. Det är som att böcker och film visserligen kan göra något inne i mig, skapa tankar och känslor – men som att de ändå finns utanför mig. Medan spel finns inne i mig.

”Men med spel? Det är en helt annan sak. Det kan verkligen kännas som om jag är berättigad att bli arg”

Spel går på det sättet över mina gränser; jag välkomnar det att göra det, för jag vill skapa min egen upplevelse tillsammans med spelet. Det är inte så att spelen kan komma och gå som de vill i landet Thomas. Ett dåligt spel, eller ett spel som inte passar mig, kommer sällan eller aldrig över mitt rikes gränser – men bra gör det. Och när jag då blivit van vid att ett visst spel, eller en spelserie, ska vara vara just så – mitt eget spel inne i mig – så blir jag besviken när det är något annat än vad jag vill. Jag tror att det är det speldesigner Jesse Schell menar i sin bok ”The art of game design”:

”När folk spelar spel så får de en upplevelse... Utan upplevelsen är spelet värdelöst... Spelet gör upplevelsen möjlig, men själva spelet är inte upplevelsen.”