Bomb Rush Cyberfunk är uppföljaren vi aldrig fick

Om indieutvecklarna Team Reptile hade varit ett band hade Sega kunnat stämma dem för plagiat. Så likt Jet Set Radio är Bomb Rush Cyberfunk. Men den holländska studion har gett oss mer än bara en andlig uppföljare till ett av 00-talets mest ikoniska spel. Jag är glad för att sådana här spel fortfarande görs.

Runt millennieskiftet var Sega tänt på alla cylindrar. De spottade ur sig spel som inte bara var fantastiska utan också vågade, fräcka och unika. Alla blev inte kommersiella framgångar, milt sagt, men Sega var en underdog som förmodligen kände sig tvungna att ta risker för att synas och höras mot giganter som Sony och Nintendo. Just därför tror jag att åren runt det nya millenniet ses tillbaka på med så nostalgiska Sega-ögon. Smilebits Jet Set Radio var ett av de där spelen som var för bra för att glömmas bort men ändå, i likhet med konsolen det släpptes till, brann intensivt men ack så kort. Efter en uppföljare till Xbox lades franchisen i träda.

Sega orsakade kontroverser när de marknadsförde spelet i San Francisco samtidigt som stadens borgmästare drev en kampanj om att bekämpa klotter. Detta var det kaxiga Sega som jag växte upp med och kom att älska. Cel-shading var ett nytt koncept år 2000 och gav spelet en ganska unik look. I dag reagerar vi inte så mycket för hur Bomb Rush Cyberfunk ser ut, men det känns ändå tillräckligt speciellt för att få den där egna identiteten och auran. Den här sortens spel släpps inte varje vecka.

Få spel har mer stil och attityd än detta.

Vi axlar rollen som den legendariske grafittikonstnären Faux som i spelets inledning tappar huvudet. Bokstavligen. När vi efter en dramatisk sekvens är tillbaka har Faux fått ett rött robothuvud och bytt namn till Red. Så löste sig det problemet. För att kunna få tillbaka sitt huvud slår han följe med gruppen Bomb Rush Crew. Målet är att ta över New Amsterdam från konkurrenterna och därigenom se till att Red blir Faux igen.

Berättelsen är precis så skruvad som jag väntat mig, men för mig blir den mest en ursäkt för att åka runt och göra tricks och, framför allt, tagga ned områden i kampen mot rivaliserande gäng.

I grunden går Bomb Rush Cyberfunk ut på samma sak som Jet Set Radio men spelmässigt är det ett slags blandning mellan originalet och uppföljaren Jet Set Radio Future. Det lånar inslag från dem båda, men dess fokus på större områden gör det dock något mer likt Future.

Det finns ett antal förbättringar som står ut. Kontrollen är mer följsam, i synnerhet när man ska göra sitt verk. På Dreamcast målade man genom att snurra den enda analoga styrspaken fram och tillbaka vilket blev tröttsamt och bökigt vid de mer avancerade målningarna. Här målar vi genom att dra styrspaken till en specifik punkt i ett förutbestämt mönster, vilket är en klar förbättring.

Kontrollen är också bättre när jag åker omkring på min skateboard eller inlines, och detta är viktigt eftersom Bomb Rush Cyberfunk handlar mycket om att ta sig framåt och uppåt på plattformar för att nå de till synes omöjliga platserna. Inlärningskurvan är ganska flack i början, men spelet blir snart alltmer utmanande.

Den kanske största behållningen i Jet Set Radio var det alltmer besinningslösa våldet från den koleriske polischefen, som med allt från fallskärmsjägare till stridsvagnar försökte fånga alla som klottrade ned hans fina stadsdel. Där blev det ofta lite för hektiskt för den begränsade kontrollen.

Tyvärr börjar även Bomb Rush Cyberfunk fallera lite så snart det är dags att slåss. Striderna mot polisen är enahanda och känns oprecisa, och dessvärre är bossfajterna inte särskilt underhållande heller. Som bäst är Bomb Rush Cyberfunk när jag får åka runt och utforska, göra tricks, hitta gömda passager och bara supa in atmosfären. Det ska inte uteslutas att mina nostalgiska känslor för vad jag (åter)upplever spelar in här, men för mig finns det något väldigt befriande över att bara vara i denna tecknade värld.

Jet Set Radio hade ett fantastiskt soundtrack och lika överraskande som glädjande är mannen bakom mycket av musiken där, Hideki Naganuma, tillbaka med nya alster här. Vi bjuds således på breakbeat, hihop och electro-funk i en salig blandning. Soundtracket når kanske inte höjderna i Jet Set Radio, och är egentligen inte riktigt min kopp te, men det är så pass välkomponerat och passande för vad som utspelas på skärmen att jag stormtrivs ändå. Denna musik känns lika oskiljaktig från spelet som Offsprings alster gör för Crazy Taxi. Det fungerar helt enkelt inte utan.

Huvudberättelsen tar cirka tio timmar att ta sig igenom, men tillhör man den grupp som lagt ned otaliga timmar på att sätta trick i Tony Hawk-spelen genom åren finns det goda skäl att återvända efter mer här. Jag hoppas vi får se DLC framöver.

Bomb Rush Cyberfunk är i ande och hantverk Jet Set Radio 3. Eftersom Sega sedan denna release har annonserat att de ämnar väcka Jet Set Radio till liv igen blir det spännande att se hur det står sig mot Bomb Rush Cyberfunk. Vinnaren i den kampen känns inte given.

Spelat på: PS5
Övriga format: PC, PS4, Xbox One, Xbox Series X/S, Switch

Tack.

Jag minns Super PLAY:s ledare i vilken Bjarneby hävdade att alla skulle tjäna på Segas beslut att lägga ned konsolverksamheten och bli tredjepartsutvecklare. Men så blev det ju inte alls. Sega ägnade lång tid åt att omstrukturera sig och under många år upplevde åtminstone jag att det enda de hade att erbjuda var Sonic, Total War och Football Manager.

På senare år har det vänt lite, tycker jag. Sonic har fått en revival med både film, serier och nya spel som Sonic Frontiers vilket kändes som en nystart. Och nu har de utannonserat återkomsten av flera nya kära spel. Vi kanske kan vara lite optimistiska igen. Men som Sega var runt millennieskiftet lär de aldrig bli igen.

Jag föredrar inlines men japp, bmx finns!