Att sörja ett husdjur

Har inte haft husdjur sedan jag flyttade hemifrån.
Men vi hade en mkt fin katt som fick avlivas, minns att man kände sig förtvivlad, ja.
Och ja, förstår vad du menar om sorgen i jämförelse när en anhörig dör. Stod ju t.ex. min farmor nära men sörjde i princip bara på själva begravningen, sedan var det konstigt nog att jag inte ens kände mig nere efteråt, man liksom bara accepterade bortgången direkt.

Vi människor, svenskar och "västvärlden" i synnerhet, skaffar inte barn och lever inte lika tätt med familj och släkt i samma omfattning som människor gjort i eoner innan oss. Den förändring har skett de senaste 50 åren av människans långa historia. Husdjuren har således fått ta plats som substitut för familj och vänner istället för att vara just husdjur. I andra delar av världen är man inte lika emotionellt investerad i husdjur.

Sedan är ju ensamhet och brist på verkliga vänner utbrett i vårt samhälle. Även här kan vi få hjälp och tröst av husdjur.

Vill påpeka att jag inte lägger någon direkt värdering i detta förutom att det är sorgligt med alla ensamma människor i vårt samhälle.
Med det sagt insinunerar jag inte att just du känner dig ensam syftar endast på att det är en samhällsutveckling som även påverkar synen på husdjur även bland oss som har familj eller nära vänner.

Så du ska inte behöva känna skam. Du är inte ensam om att knyta starka band med ditt husdjur.

Beklagar sorgen!

Personligen skaffar jag inte husdjur (hund och katt) just för att de lever så kort tid.

Hundar och katter kan leva riktigt länge när de är som husdjur, över 20 år om de inte har medfödda/avlade defekter och de får bra mat etc. Vilket inte gör det lättare när de väl ska avlivas, ta bort en katt man kanske haft halva sitt liv är nog ingen höjdare, då är det nog lättare ta bort en katt man kanske bara haft 3-4 år. I övrigt har du nog rätt om husdjur är här i västvärlden, en katt blir ju i princip en bäbis i familjen som är bäbis i 20 år..

Min teori om det är delvis att man kanske lever närmare inpå sitt husdjur (och att husdjuren är något man ska ta hand om och har ansvar för etc.), men också att sorgen över en närstående människa är mer abstrakt och "för mycket" att hantera så att hjärnans skyddssystem sätts igång lite mer och blockerar mycket, kanske. Jag känner ofta mer sorg över folk som har gått bort långt senare när jag tänker tillbaka på dem eller drömmer att de lever än jag gjorde precis när de går bort för att hjärnan bara "stänger av" de känslorna då och det är svårt att greppa överhuvudtaget.

När ett djur (eller människa då) som man bor med går bort så lämnas det ju också ett stort tomrum i vardagen som inte riktigt är samma om det är någon som bor någon annanstans/man inte träffar till vardags.

Beklagar sorgen hursomhelst.

Måste ha med din relation till din pappa att göra. För min del så kommer smärtan av att förlora ett djur aldrig någonsin kunna väga upp smärtan jag kommer känna den dagen mina föräldrar går bort, blir tårögd redan nu bara att tänka på det.

Men det kommer gå över fort, alltid värst den första månaden sedan kommer du glömma bort att vara ledsen och bara tänka på katten.

Har haft 5 hundar och för min del har det blivit lättare med åren, kanske för att man "lär sej" att djur kommer och går. Efter att ha fått barn så har också perspektivet ändrats för mej om vad som verkligen är viktigt.

Tog bort min fjärde hund för två v sen och även om det är sorgligt innan och jobbig att ta beslutet så känns det endast några timmar efteråt mest skönt att det är gjort och att man inte behöver gå runt och fundera på hur ont hunden har.
Min andra hund blev ihjälkörd vid ung ålder när hon jagade och då led jag av samma symtom som du, dålig sömn i nån vecka och allt kändes värdelöst en tid efter.

Har avlivat x antal sällskapsdjur (mest hästar och katter) och känner absolut ingenting då mer än att det är lite synd om djurägaren, men när man ska sätta pipan i pannan på sina egna så är man inte kaxig.

Vågar nästan lova att det ganska snart känns bättre♥️

Beklagar sorgen.
Fick själv ta bort 2st på 16år i våras pågrund av sjukdom och ålder.
Allt känns extremt tungt i början men med tiden blir det bättre. Tyvärr kommer du vara med om smärtan på nytt när nästa katt går bort och sen nästa och nästa om du skaffar fler.
Inget man kommer ifrån men glädjen man har ifrån dom under 15-20 år är ändå värt det.
Tänk även att den katt du har kvar nu lider också men i tystnad så ge den extra gos och nå gott att äta.
Vill du fortsätta att ha katt så rekommenderar jag att skaffa 1-2 nya relativt snabbt. Varför 2 jo för att då har dom varandra om den äldre inte vill samt när den äldre går bort så blir inte nya själv.
Din gamla kommer då få nytt sällskap samt att ta hand om någon liten ny kattunge kan få dig på bättre tankar.
Tänk på att du ersätter inte någon ny med den gamla, alla minnen kommer du ha kvar.
Men med någon ny så kan saker kännas bättre.

En av våra katter drogs med någon typ av sjukdom i flera månader förra året. Visade sig vara en tumör bakom nosen efter ett besök hos en annan veterinär där vi äntligen fick göra röntgen. Hade det kanske hittats tidigare om den andra veterinären lyssnat på oss om att det inte var maten som var besväret? Vem vet..
Hursomhelst så blev han sämre och sämre och vi fick göra det bästa för honom och låta han somna in.

Det var extremt jobbigt den dagen. Även dagarna efteråt. Det tog minst någon vecka innan man förstod att han var borta och kroppen började vänja sig att inte leta efter honom.

Beklagar sorgen.

Jätte tråkigt att läsa (allas historier). Jag har själv inget husdjur och äger inte heller ett husdjur, för att jag jobbar väldigt mycket och studerar heltid - så det blir totalt omöjligt, men av att läsa alla era fina historier så ser jag hur mycket kärlek ni alla har fått uppleva tack vare de små håriga krabaterna. Vad jag ser är hur många fina minnen ni har fått och hur kärt ni håller om de. Det är riktigt fint att se och jag önskar er det bästa under omständigheter som är/kan vara.

I övrigt vill jag beklaga sorgen, kära trådskapare, för er förlust. Jag kan bara tänka mig hur tufft det måste vara och önskar dig det bästa. Detsamma gäller er andra också! <3

Väl mött!

Lever med två mysiga katt-tanter på 18 år. Vill helst inte tänka på att deras tid snart kan ta slut. Har vant mig vid att de finns där. Men jag kommer kunna se tillbaka på deras tid och tänka att de fick ett bra liv som utekatter. Många byten har det blivit genom åren. De är fortfarande friska och aktiva. Försöker ta vara på tiden som är kvar. Gamla regler kring mat och annat gäller inte längre. Nu får de prova att äta vad de vill. Färska räkor är favoriten. Det kommer göra ont att säga farväl.

Jag brukar fiska mycket under somrarna. Varje gång man kom hem efter ett pass på sjön så var det ingen gladare än katten. Långt innan man tagit sig till husdörren så sprang hon fram varje gång välkomnande och inspekterade om det fanns någon fångst. Ett kungligt bemötande varje gång.

Det har hunnit gå 15 år och sorgen har lagt sig, men den där uppskattning man fick av sin fina katt är kära minnen som är mysiga att tänka tillbaka på.

Tror att saknaden är större med din Katt än din far pga att du kanske inte hade så mycket kontakt med din far. Sen blir ju saknaden större med något du är van vid varje dag inte är där längre i jämförelse med din far som du inte träffade lika ofta och därav inte har "vana" vid de dagliga mötena. Inget fel alls att känna så.

Ja, det där är ju baksidan av att ha husdjur. Växte upp med hund och båda blev vi tvungna att avliva. En blev jättesjuk väldigt plötsligt och på den tiden fanns det, antar jag, ingen veterinär som kunde besökas akut ute på landsbygden så det blev grannens jaktgevär som fick avsluta den historien. Hund nr 2 blev njursjuk och började kissa inne så det var en lättnad för henne att få somna in.

Visst saknar man dem. Men det går över. För mig personligen har förlusten av familjemedlemmar varit mycket tyngre, men jag vet ju folk som sörjer sina husdjur oerhört just för att de funnits i deras liv väldigt länge.

Dagen när jag tog beslutet att låta min första katt Nils
(Nils the Nos) somna in var den värsta dagen i mitt liv och det tuffaste beslutet jag någonsin tagit.
Han var dock i princip blind och han kunde knappt gå så det var inte ett värdigt liv.
När han skulle somna in kärleksnafsade han mig på fingrarna och jag tolkar det själv som hans tack för tiden vi haft ihop och/eller som tack för han visste vad som skulle komma och han uppskattade det.
(Endast min teori dock)
Jag grät konstant i en vecka efteråt.
Han blev kremerad, och vi brukar sätta upp minnesljus på minneslunden.
Det här hände 2016 och jag tänker fortfarande på honom och jag har en bild på Nils som profilbild på Facebook. (Never forgotten)
Jag ville skaffa en ny katt efter Nils och det gjorde jag 2019 och hon heter Henny. (Henny bus i mitt hus)

Att förlora ett husdjur är ett helskotta. 2016 gick min kära katt bort och jag fullkomligt bröt ihop hos veterinären, hon blev bara ca 12 år. Man får så mycket av att ha ett husdjur i ens liv så jag visste med en gång att jag kommer skaffa ny katt så det blev bara efter någon månad. Jag skaffade inte för att ersätta någon för det går aldrig men för att jag visste att jag kommer skaffa och att det dessutom hjälper sorgearbetet. Det blir så himla tomt utan. Det blev därför 2016 två stycken sex månader gamla bondkatter från KKS som tar hand om katter som inte har något hem.

Katterna var väldigt osäkra i början då de hade levt ute i det vilda så det tog några veckor innan de blev bekväma. Minns att efter någon vecka med katterna som fortfarande var osäkra (de gömde sig mycket) så var jag väldigt ledsen i sängen när jag tänkte på min gamla katt och vips så hoppade båda upp vid fötterna i sängen som för att trösta <3 Blev så glad.

Haft många husdjur under årens gång, var bara jobbigt första gången att vara med vid avlivning. Har med åldern accepterat att döden är en del av livet, kan inte grotta ner sig i sorg var och varannat.

Beklagar verkligen.

Var själv tvungen att avliva min älskade katt som precis fyllt 14, bara en vecka innan min mamma dog i sviterna av levercancer. En riktigt bedrövlig och sorglig historia allt som allt. De veckorna var verkligen ett helvete för mig. Var också första gången som jag varit tvungen att få det ordnat själv, då när jag var yngre så var det allt mamma eller pappa som såg till att vara med våra katter vid slutet.

Fick dock en ny kisse nån månad efter, en helt perfekt tjej på 5 år som behövde ett nytt hem. Och lustigt nog var hon till och med nära släkt med en katt som vi var tvungen att avliva vid 7 års ålder för över 10 år sedan.

Sorgen att förlora dem är bedrövlig, men tiden man har tillsammans med våra fyrfota vänner är guld värd och bringar sann lycka.

Är alldeles för blödig för att palla att läsa igenom inläggen här men hoppas att ni som går igenom detta nu eller har gått igenom det tidigare kommer starkare ut på andra sidan.

Nu är detta ganska länge sedan och på gränsen till preskriberat men jag och min sambo har båda växt upp med katter i våra respektive hem så när vi flyttade ihop för 13-14 år sedan någon gång bestämde vi oss för att skaffa en liten kisse. Efter att ha tittat runt fastnade vi för en liten Exotic som mest såg ut som en liten dammtuss med ben och var oerhört lugn och tillgiven även vid den första gången vi hälsade på hos uppfödarna - kanske borde vi sett detta som ett varningstecken istället för något fint.

Ganska snabbt insåg vi att han var lite för lugn och började ana oråd. Vi gick till veterinären men de hittade inget fel på honom. Han fortsatte ett tag till och verkade vara en glad men trött kattunge, fram till att vi vaknade en morgon och upptäckte att han hade kräkts 15 gånger på olika ställen i lägenheten. Tillbaka till veterinären med honom och ett rigoröst farande in och ut där började. Han tarmröntgades, det togs blod- och avföringsprov som skickades ner till Tyskland, en uppsjö olika foder och mediciner erbjöds, och mycket mer, men till slut tvingades vi ge upp.

Vid det sista blodprovet orkade han inte ens protestera - han höll upp tassen utan att försöka dra undan den eller göra ett ljud ifrån sig när nålen sattes in, hur han tittar på mig och möter min blick i den stunden är någonting jag med stor sannolikhet aldrig kommer att glömma. Tyvärr tog hela vår försäkringspremie slut efter ett par månader och vi var inte närmre en förklaring till hans mående, och därmed ännu längre bort från en faktisk lösning så i samråd med veterinären fattade vi beslutet att låta honom somna in. Han blev bara ett drygt halvår.

Av den anledningen finns det inte speciellt många eller bra bilder då den större delen av perioden vi hade ihop präglades av sjukdom och sjukhusbesök.

Jag har full förståelse för om många anser att det inte är ett stort skäl till sorg då vi inte hade honom i våra liv så länge men det här var ändå en av de jobbigare perioderna i mitt liv, istället för att hela grejen med att flytta hemifrån och skaffa katt var en glädjefylld process blev det mest ångest. Vi hade längtat efter att få hem den här lilla knatten i månader och sen blev det ett sånt antiklimax när det väl skedde. Sedan i somras har vi en ny liten katt här hemma men det går ju inte att ersätta en familjemedlem med en annan.

Jag kan inte förstå dom personer som beter sig som psykopater och har ingen förståelse för att ens husdjur inte ses på som djur utan som familjemedlem. Har vänner som förlorat hus"djur", alla av dom har gått igenom svår sorg och har tagit lång tid för dom att komma över, men är alltid kvar i deras minne, aldrig bortglömda. Trösten är att hus"djuret" skulle vilja att man inte led utan fortsatte leva lyckligt. Har ett par grannar som förlorat sina hundar, dom led stor sorg som om någon i deras familj hade dött. Tänk på det när ni träffar någon vars kära hus"djur" dött.