Att sörja ett husdjur
Jag kan inte förstå dom personer som beter sig som psykopater och har ingen förståelse för att ens husdjur inte ses på som djur utan som familjemedlem. Har vänner som förlorat hus"djur", alla av dom har gått igenom svår sorg och har tagit lång tid för dom att komma över, men är alltid kvar i deras minne, aldrig bortglömda. Trösten är att hus"djuret" skulle vilja att man inte led utan fortsatte leva lyckligt. Har ett par grannar som förlorat sina hundar, dom led stor sorg som om någon i deras familj hade dött. Tänk på det när ni träffar någon vars kära hus"djur" dött.
Bara för att man inte jämställer djur med människor är man inte psykopat. Jag gör skillnad på djur och människor, men jag hatar djurplågeri och liknande företeelser där djur behandlas illa. Däremot är ett husdjur just ett djur för mig och inte lika mycket värd som min familj. Måste jag välja mellan mitt eget husdjur och rädda en annan för mig okänd människa, så räddar jag människan.
Det där med att man ska tänka på folk är ledsna när deras husdjur har dött det begriper väl de flesta och är väl inget man behöver tänka på? Vem är den uppmaningen riktad till? Finns väl knappt inga människor som inte skulle beklaga sig över detta?
I fredags var det dags för avlivning av en av de två katter jag har haft omkring mig i en stor del av mitt liv.
18,5 halvt år gammal blev hon. Mot slutet nu hade njursvikten helt enkelt blivit för negativ. Hon åt och åt och åt men förlorade ändå mkt kroppsvikt och efter överläggande med veterinär så fick man helt enkelt ta beslutet att avliva. Risken att hon skulle hamna i bla kramper osv pga njurarnas dåliga funktion var för riskfylld.
Strax efter 9 i fredags den 15e December skedde det och har själv aldrig varit med på en avlivning innan men det tog mig väldigt hårt. Jag vill helst aldrig behöva vara med om det igen, tyvärr är ju risken stor det måste ske åtminstone en gång till då jag har en katt (som förövrigt är döpt till Zelda...) till och det verkar vara mer ofta än inte som djurägare får ta det tuffa beslutet att avliva.
Hur som haver jag har väldigt svårt att släppa allt det här. Det här har känts som den längsta helgen i mitt liv någonsin.
Sömnen är helt rubbad. Hungern existerar knappt. Inte orkat diska eller städa eller någonting.
Jag befinner mig kort och kort i djup sorg.
Vaknar fortfarande och bara väntar på att hon ska hoppa upp i sängen för lit morgonmys. Det var standard procedur under många, många år.
Eller att man vaknade och hon hade lagt sig till rätta precis intill en.
Ibland kunde hon även "butta på en" mot kinden med huvudet så man skulle vakna.
Kort o gott hon var en helt underbar katt och vän.
Är det någon här på FZ som behövt gå igenom något liknande? Hur hanterade ni sorgen och saknaden?
Man känner sig så ensam också med allt detta men jag vet att andra där ute har gått igenom (och kanske går igenom i skrivande stund) liknande.
Och varför upplever jag att sorgen nu är värre än när min egna far gick bort? För det gör det. Nästan så man känner lite skam.
Jag är ledsnare över bortgången av Zaga (som katten hette) än när min egna far gick bort för ett gäng år sedan.
Jag känner med dig. Till en miljon procent. Allt det du känner nu och som känns helt overkligt är fullständigt normalt. 2007 flyttade Henning och Hoppi in till mig. Kom från mitt föräldrahem. Som dom var med mig! Från 21 kvadrat i en studentlya hela vägen till Mariefred. 2016, två dagar efter pappas begravning, fick vi åka in med Hoppi. Hjärtsvikt. Hon hade tydligen en hjärtmuskelsjukdom. Hon var ju bara 9 så det var en jävla chock.
En annan sorg än när pappa dog, helt klart. Kände det så tydligt då det var så nära i tid. Du kanske tycker det känns tabu att känna så, men man känner som man gör. Jag förstår dig. Pappa var mer naturligt efter en lång tids sjukdom. Sorgen fanns redan där. Det var väntat. Vi delade inte heller vardag längre, medan Hoppi alltid fanns där. Djur är på nåt sätt så mycket mindre komplicerat än relationen mellan människor. Den bara är där. Utan ärr och sår.
Samma sommar, 2016, började Henning andas underligt (väldigt varmt) och vi åkte in med honom också. Hade samma hjärtsjukdom, men vi köpte AC, höll koll på andning och han levde ända till januari 2022. Då fick vi hastigt avliva honom i hemmet. Efter Hoppi och hans diagnos gjorde jag verkligen allt för Henning. Han blev lika naturligt i mitt liv som ett väderstreck. Allt kretsade kring honom. Han var solen och vi alla fick åka med i diverse omloppsbanor. Var helt krossad efteråt. Kände enorma skuldkänslor för att jag kunde gjort si och så för att han skulle levt lite till.
Känner så väl igen mig i allt det vardagliga. Det är ju så mycket som är självklart, som aldrig ska bli igen. Och som man hatar det där ordet: ALDRIG. Du kommer känna så här, och det är naturligt och bra att känna. Herregud, här ryms skuld, skam och bottenlös förtvivlan. Man klarar sig fast man inte riktigt vet hur. Har tre katter hemma nu. Jag förstår dem som inte vill gå igenom samma sak igen, men för egen del är det absolut värt det. Kan inte tänka mig ett hem utan mina katter (Klara, Laila och Helmut numer). Det hade känts så fel.
Återigen: jag känner med dig. Jag tycker det är fint att du skriver här. Modigt, och bra för sorgen.
En Bamseponny av folket
Bara för att man inte jämställer djur med människor är man inte psykopat. Jag gör skillnad på djur och människor, men jag hatar djurplågeri och liknande företeelser där djur behandlas illa. Däremot är ett husdjur just ett djur för mig och inte lika mycket värd som min familj. Måste jag välja mellan mitt eget husdjur och rädda en annan för mig okänd människa, så räddar jag människan.
Det där med att man ska tänka på folk är ledsna när deras husdjur har dött det begriper väl de flesta och är väl inget man behöver tänka på? Vem är den uppmaningen riktad till? Finns väl knappt inga människor som inte skulle beklaga sig över detta?
Stämmer inte, har man inte förståelse för att människor känner för sina hus"djur" som familjemedlemmar har man milt sagt stora problem att känna empati. För dig är ett hus"djur" bara ett djur, men det är du och har ingen rätt att kräva att andra skall ha förståelse för din känslolöshet att många ser på sina hus"djur" som familjemedlemmar. Det är många som är känslolösa som psykopater och säger rakt ut att man skall inte göra sig löjlig över att sörja ett djur. Har träffat många som förlorat sina hus"djur", en hel del av dom har råkat ut för känslolösa personer som inte visat hänsyn över att folk sörjer sina hus"djur" som det är en familjemedlem som dött.
“If you have an apple and I have an apple and we exchange these apples then you and I will still each have one apple. But if you have an idea and I have an idea and we exchange these ideas, then each of us will have two ideas.”
George Bernard Shaw
Måste ha med din relation till din pappa att göra. För min del så kommer smärtan av att förlora ett djur aldrig någonsin kunna väga upp smärtan jag kommer känna den dagen mina föräldrar går bort, blir tårögd redan nu bara att tänka på det.
Men det kommer gå över fort, alltid värst den första månaden sedan kommer du glömma bort att vara ledsen och bara tänka på katten.
Samma för mig. Kan redan nu bli ledsen på tanken att pappa en dag inte kommer svara när jag ringer till honom och undrar något.
PSN: OAKTHYR
Jag tycker inte vi ska säga vad som är rätt att sörja (olika mycket) här. Vi har olika kärlekar i livet, och därmed får sorger olika förutsättningar. Jag vet inte om jag sörjde pappa eller katten Hoppi lika "mycket". Jag tänker inte så, men det var definitivt olika sorger. Den ena väntad och redan delvis sörjd sorg. Den andra plötslig och fullständigt överrumplande. Sorg är olika. Ingen sorg är "fel" och all sorg ska respekteras då vi inte kan förstå den fullt ut (då vi, som sagt, har olika förutsättningar).
Snarare tycker jag vi ska stötta @SunShine här.
En Bamseponny av folket
Jag tycker inte vi ska säga vad som är rätt att sörja (olika mycket) här. Vi har olika kärlekar i livet, och därmed får sorger olika förutsättningar. Jag vet inte om jag sörjde pappa eller katten Hoppi lika "mycket". Jag tänker inte så, men det var definitivt olika sorger. Den ena väntad och redan delvis sörjd sorg. Den andra plötslig och fullständigt överrumplande. Sorg är olika. Ingen sorg är "fel" och all sorg ska respekteras då vi inte kan förstå den fullt ut (då vi, som sagt, har olika förutsättningar).
Snarare tycker jag vi ska stötta @SunShine här.
Jag kom över, lite av en slump faktiskt, ett program från p1 igår som handlade just om sorg efter ett husdjur och i detta programmet fick många komma till tals och prata om sina erfarenhter och känslor osv.
Det var framförallt en man som stack ut då han fick frågan om varför det verkar ganska vanligt att husdjursägare upplever att sorgen efter ett husdjur uppleves som tyngre och jobbigare än ex en förälder.
Hans svar var att när en förälder går bort så är du barnet. Det spelar ingen roll hur gammal man är så är man alltid barnet. "naturligt" sett så ska en förälder gå bort före barnet. Men när det gäller bortgång av husdjur så är man själv i föräldrarollen och det är som att det är ens barn som går bort. Han menade på att det är två helt olika sorger som uppstår och det är ofta mkt jobbigare att hantera, som förälder, ett barn som går bort än vad det är för ett barn att hantera sorgen efter en bortgången förälder.
Jag känner jag inte helt återberättar detta lika bra som han lade fram det. Men jag fann det där väldigt genomtänkt och tror det ligger väldigt mkt i det. Sedan så klart gäller det garanterat inte i precis vartenda fall.
Och till resten av er i tråden. Ingen idé att börja bråka. Vi uppfattar sorg olika, som flera påpekat, och personligen tar jag inte åt mig över att vissa hanterar sorg si och andra hanterar sorg så.
Det har varit nyttigt att läsa alla inlägg här för det visar på att man är inte ensam i att gå igenom det man gör. Och trodde aldrig det skulle bli så att tråden blev en plats där så många fina historier har delats om andra husdjur där ute som så uppenbart har betytt väldigt mkt för er som delat med er.
Det har blivit en väldigt fin tråd som ni alla varit med och skapat
Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.
Är det någon här på FZ som behövt gå igenom något liknande? Hur hanterade ni sorgen och saknaden?
Man känner sig så ensam också med allt detta men jag vet att andra där ute har gått igenom (och kanske går igenom i skrivande stund) liknande.
Och varför upplever jag att sorgen nu är värre än när min egna far gick bort? För det gör det. Nästan så man känner lite skam.
Jag är ledsnare över bortgången av Zaga (som katten hette) än när min egna far gick bort för ett gäng år sedan.
Vår familj har haft husdjur sen jag gick in i tonåren. Detta då båda mina föräldrar jobbade och jag var hos dag-mamma fram till runt 12 år, varefter jag fick vara hemma själv. Jag har alltid varit djurvän och haft stark kontakt med grannars katter och övriga djur (katten är lättast att nämna då de sköter sig mycket själv och är ute). Föräldrarna tyckte inte djur skulle vara själva för mycket, av olika anledningar.
1.Hur som haver hade vi första katten (Tussan) i närmare 10 år varefter hon fick juvertumörer. Vi gjorde några försök att rädda henne med operationer, men när de envisade sig med att ständigt komma tillbaka och katten blev mer och mer medtagen så tog vi beslutet tillsammans med veterinär. Det som kändes extra här var att tydligen är det mer eller mindre 100% att katter utvecklar sådana tumörer när man använde p-piller på dem. Vi hade ingen aning om detta och trots att det bara var första året eller så vi nyttjade läkemedlet så kan det varit tillräckligt. Enl veterinären är det ok för hundar, men för katter är det "no-go":
!!Använd aldrig P-piller till katt!!
Denna bortgång tog mig väldigt hårt då hon var väldigt mycket "min" katt. Hon kom alltid när jag ropade på henne och detta fortsatte även efter jag inte bodde hemma (jag var student när det var dags att avlida).
2. Några år senare så fick vi förfrågan om att ta hand om två katt-systrar, 6 år gamla, som behövde nytt hem då ägarna planerade att ta hand om en problem-hund som de inte vågade ha i närheten av katter. Familjen har (hade? många år sedan nu) många djur, och främst hundar, och var djurvänner. Vill poängtera att de var inte villiga att ta emot denna nya hund ifall de inte hittade ett bra hem för katterna; jag var inte med själv när mina föräldrar åkte och hämtade dem, men var en hel del tårar. Vi höll kontakt med lite bilder från "högtider" osv, så mamman i förra familjen fick lite uppdatering om "deras" katter.
Dessa gick ur tiden med ett års mellanrum. Första daman (Gaya) dog hemma i en garderob. Hon var då 18 år och hade varit svag under några dagar innan. Misstankar är att njurarna la av. Jag var hemma dagen när det hände och min mamma var med vid kattens sista andetag. Fint, men slog hårt.
Andra katten (Geisha) fick, vad veterinären misstänkte, en tumör som orsakade epileptiska anfall. När vi var hos veterinären för ett utlåtande så vägrade hon (katten) ha med honom att göra (hon var en dama med humör, milt sagt...), men när jag satte mig på en stol så satte hon sig i mitt knä och då, för att citera veterinären; "Vi gör ett försök nu!", och lyckades då få lite blod. Förbryllar mig än idag, att hon gick till mig.
Jag själv närvarande när ett krampanfall inträffade, och det som verkade fungera var att "räta upp" katten så att hon inte låg på sidan. Det var något som hände främst när hon sov och misstankarna var att sagd tumör tryckte på ställen som orsakade anfallen. Veterinären menade att hon kan leva några år till, men att det är inget som går över, och med tanken på att hon kissade på sig och var väldigt medtagen efter ett anfall (hon var 19 år) så tog vi beslutet att hon var redo. Jag tog henne i buren, men slapp hänga med till veterinären.
Dessa hade runt 12 år med famlijen och var aldrig "kattungar" för oss, men oj vad det smärtade ändå.
3. Det fick gå ytterligare 2 år innan föräldrarna fick fråga om de kunde tänka sig ta hand om en liten dama (Prillan) från ett djurskydd. Husse hade gått bort och grannen (som tog på sig att sköta om katten i 2 år) hade fått jobberbjudande i nordsverige, inte ville inte ta med sig katten.
Hon har nu fått sig ett nytt hem och skäms bort varje kväll med lite laktosfri grädde; hon verkar ha det rätt bra.
Egentligen är det bara första katten i "historien" som varit "min", men jag har alltid haft en relation med katter. I nuläget bor jag alldeles för nära en stor väg och är inte intresserad av en innekatt, så få gosa lite med Prillan när jag är på besök.
Man får fokusera på att djuren haft det väldigt bra i många år innan de somnar in. Försök fokusera på alla fina stunder djuret haft under din vårdnad. Du får nog räkna med att känna tomhet och sorg i några veckor, men beroende på omgivning, när och kära osv så släpper man sorgen och får mer fokus på de glada/roliga minnena. Dock skall jag säga att denna tråden fick mig att grotta ner mig i sorgliga minnen; vilket också är bra. Man tänker mer och mer sällan på dem med tiden.
Funderar på framtiden när Ai hjälper oss att kunna prata med hundar och katter i realtid, då kommer sorgen att förlora en familjemedlem bli betydligt starkare än vad den än redan nu.
Tveksamt om man kommer kunna ha några djupare konversationer med ens husdjur med hjälp av AI. Blir väl knappt ens meningar utan enstaka ord såsom: Mat, promenad, klappa, glad, arg, ledsen. 🤔
Funderar på framtiden när Ai hjälper oss att kunna prata med hundar och katter i realtid, då kommer sorgen att förlora en familjemedlem bli betydligt starkare än vad den än redan nu.
Tror dock inte det kommer fungera att prata med dem. Får jag spekulera fritt så tror jag inte att vare sig hundar eller katter använder något eller förstår något som kan liknas vid vokabulär, det är nog bara tonfall skulle jag tro de kan tyda skillnader på
Tror dock inte det kommer fungera att prata med dem. Får jag spekulera fritt så tror jag inte att vare sig hundar eller katter använder något eller förstår något som kan liknas vid vokabulär, det är nog bara tonfall skulle jag tro de kan tyda skillnader på
Min hund förstår uppemot 50 ord och han är fortfarande bara en valp
Gester och kroppsspråk är dock lättare för honom greppa såklart. Tonfallet spelar också väldigt stor roll, det är därför man pratar bebisspråk med hundar hehe
Tror dock inte det kommer fungera att prata med dem. Får jag spekulera fritt så tror jag inte att vare sig hundar eller katter använder något eller förstår något som kan liknas vid vokabulär, det är nog bara tonfall skulle jag tro de kan tyda skillnader på
Många tonfall de kan tyda i så fall.
Min särbo har en katt som jag brukar "leka" med och han och jag klättar i träd tillsammans och han vill alltid vara den som klättrar högst upp. Han och jag är nog ungefär lika gammal då jag 50 år och han 6 år.. Hoppas han får leva länge.
haha låter gött! Klättra på. Och jag håller personligen tummarna för att ni får en lång vänskap.
Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.