Starfield: nybörjarens guide till galaxen

Jag har aldrig varit ett RPG-fan eller tilltalats av stora öppna världar generellt. Och ändå sitter jag här med en Constellation Edition i hyllan och fler spelade timmar i Starfield än jag vanligtvis lägger på flera spel sammantaget under ett år. Hur blev det så?

I grunden har det nog med min nyfikenhet att göra. Jag måste bara testa. Denna nyfikenhet kan vara jobbig för plånboken, men tar mig å andra sidan till platser jag annars inte skulle besöka.

Efter att ha plöjt ned dussintals timmar i Starfield har jag väldigt blandade känslor. Det är ett stort och bitvis imponerande bygge som Bethesda visar upp, men det är också ett som är fullt av skavanker. Inte bara i hörnen utan inför öppen ridå.

Min bestående känsla av Starfield är att jag vill gilla det mer än jag i slutändan gör. Estetiken är tilltalande, och det finns onekligen något väldigt speciellt med att sätta sig i ett rymdskepp och lyfta mot okända världar. Men jag tycker inte Bethesda lyckas fullt ut. Jag känner mig aldrig riktigt som den där utforskaren, fri att sätta min fot var jag vill och bara upptäcka. Det finns många begränsningar och irriterande hinder i min väg.

En splittrad upplevelse

Det är en splittrad spelupplevelse jag bjuds på. Å ena sidan ett gigantiskt universum att utforska i min egen takt. Å andra sidan ett begränsat gameplay som gör att utforskningen inte alls känns särskilt fri alla gånger. Världen är upphackad i små sektioner i stället för att erbjuda den där öppna och fria känslan som jag hade förväntat mig. Vi får både trevliga sidouppdrag och en halvintressant huvudberättelse. Vi får såväl bas- och skeppsbyggande som en trasig dramaturgi.

Starfield är det största spel jag någonsin har spelat. Men det känns inte så i början. Faktum är att det har en småskalig, seg och allt annat än imponerande inledning. De första timmarna känns ganska begränsade, vilket är ett paradoxalt påstående eftersom jag samtidigt känner mig lite överväldigad av allt jag behöver ta in och lära mig. Detta har dock en hel del att göra med att jag är en genuin nybörjare när det kommer till Bethesdas spel. Efter kanske 20 timmar upplever jag att Starfield öppnar upp sig, och så fortsätter det. Ju mer tid jag lägger ned, desto mer får jag tillbaka.

Har jag något mellan tänderna eller är du bara glad att se mig?

Vi möts förstås av massor av sidokaraktärer, samtliga till synes fullproppade med botox så att deras ansiktsmuskler har förlamats när de pratar. Därtill har de inte sällan stirriga ögon som indikerar en psykossjukdom. Men det kanske inte är så konstigt att man blir lite annorlunda när man tvingats lämna sin hemplanet. Huruvida detta trauma även gör dem lite allmänt dumma kan man bara spekulera i, men spelets AI lämnar i vilket fall en hel del övrigt att önska. Detta märks inte minst i spelets strider. De är varken fantastiska eller dåliga utan som det mesta i Starfield helt OK. I de bästa av stunder kan det uppstå ett hyggligt flyt, även om det inte kan konkurrera med säg Titanfall 2 eller Halo. Men fiendernas AI är ofta på gränsen till katastrofal, vilket minskar mitt engagemang.

Detta leder till en ganska uppenbar fråga: var är fordonen? Varför har de inte slängt in lite fyrhjulingar eller andra fordon som dels skulle underlätta transporten från punkt A till B, dels kunna bidra till variation i gameplay.

Spela som man själv vill

Starfield är alltså fullt av skavanker och konstiga beslut. Särskilt störd av buggar har jag inte varit, men en quicksave kan ibland kasta mig tillbaka till en pågående strid där jag står inträngd i ett hörn med väldigt lite hälsa.

Sakta men säkert lär jag mig ändå hur Starfield fungerar och hamnar i en ganska skön lunk. Jag åker runt, tar uppdrag, inkasserar credits, letar efter delar av en mystisk artefakt, levlar upp, hamnar på ett stickspår, smyger runt för att undvika strider ibland, hoppar rakt in i en fajt ibland. Starfield kan spelas på så många olika sätt och jag inser att det är detta som gör att jag fortsätter. Jag känner att jag kan spela som jag vill.

Särskilt storslaget blir det dock sällan, och det förvånar mig lite. Visst finns det stunder när jag bara står och beundrar utsikten, men det är knappast unikt för detta spel. Och trots att Starfield oftast är ganska skönt att vila ögonen på, känns det gammalt. Jag må vara en Bethesda-novis, men jag känner ändå igen gammalt gameplay när jag ser det. Det är mycket här som känns lite mer 2013 än 2023. Alla laddskärmar är ett exempel på det.

Dansa i neon.

Atmosfären tycker jag att Bethesda har lyckats utmärkt med. Jag älskar estetiken, den pampiga musiken och känslan av att landa på en ny planet och utforska ett nytt område. Jag gillar också att bara gå omkring och lyssna till invånarnas konversationer, som är oerhört varierande. Allt från vardagsgnabb till ett par som sitter och minns sin döda dotter. Vid sidan om att bara flyga runt finns det finns en del trevliga mänskliga civilisationer att besöka. Vildavästerninspirerade Akila City är en sådan plats. Cyberpunkaktiga Neon är en favorit medan den stad vi först stiftar bekantskap med, New Atlantis, är en besvikelse.

You talkin' to me?

Spelets övertalningsinslag är ett exempel på hur Starfield går att spela på olika sätt. Redan när jag skapar min karaktär väljer jag vem jag vill vara och lite hur jag har tänkt att spela. Stor beslutsångest där och då. Men jag, som en fredlig och hygglig typ, önskar hellre lösa konflikter med ord än vapen och fann därför stort nöje i att försöka övertala folk i stället för att slåss. Det är egentligen en väldigt rudimentär teknik, men jag blir rätt hyfsad på den efter ett tag och undviker blodspillan.

Min ursprungliga plan var att se hur det går att fokusera på Starfields huvuduppdrag och försöka ignorera det mesta runt omkring. Jag förstod snart att det inte är så här spelet är tänkt att spelas, och det visade sig väldigt svårt att ta på sig skygglapparna och ignorera precis alla frestelser som världarna har att erbjuda. Det dröjde därför inte länge förrän jag började glida bort från huvudberättelsen och lägga mer tid på sidouppdrag. Framför allt för att de var roligare.

Ett exempel på vad som kan hända när man bara låter sig svepas med kommer från Ryan McCaffrey, som leder Xbox-podden Unlocked. Han berättade att han alldeles i början av spelet råkade slå en bartender på käften. Detta resulterade i att han blev arresterad av polisen. Det kunde ha varit allt, men polisen frågade om han ville börja jobba undercover för dem bland piraterna i Crimsonflottan. Han tackade ja och fortsatte sedan detta sidospår under många timmar. När sådant händer framstår Starfield som helt fantastiskt, och det finns flera roliga sidohistorier att följa. Crimsonflottan och UC Vanguard var två favoriter för mig som gav mig mer än huvudberättelsen.

Så här är Starfield. Alla kan spela på sitt sätt och det är här spelets storhet finns. Inte i dramaturgin, karaktärsutvecklingen eller ens miljöerna.

Det är förstås svårt att få en känsla av sammanhang i ett spel som är så stort, men Bethesda har inte gjort saken bättre genom en del medvetna val. Ett av mina främsta klagomål är frånvaron av en minikarta. Det ställer till det för mig. Alla med dåligt lokalsinne vet hur det är – jag är ofta vilse och ränner runt som en tax med hjärnskakning. Oftast är detta inte ett så stort problem som jag trodde att det skulle vara då jag vägleds i rätt riktning tack vare den blå markeringen i horisonten.

Fast travel-systemet har blivit ordentligt utskällt. Det är förstås bekvämt och i viss mån oundvikligt med fast travel i ett spel av den här storleken, men det gör mig också något avfjärmad från världarna jag ska besöka. Det är svårt att få ett sammanhang, att se alltsammans som en helhet som hänger ihop. Å andra sidan är jag glad åt att kunna ta mig snabbt och smidigt mellan planeterna eller till mitt rymdskepp när jag är ute på den intergalaktiska stäppen.

Skäl att återvända

Med allt detta sagt så har jag ändå haft kul med Starfield som den fullständiga nybörjare jag är i Bethesdas universum. Trots att jag lagt ned mer tid än vad jag brukar lägga på ett spel, känner jag en tveksamhet till att sätta ett betyg. Tänk om jag har missat något? Något stort som påverkar hela upplevelsen? Att sådana här tankar ens uppkommer säger en del om Starfields styrkor. Det är en djungel, eller snarare ett universum, där ute.

Trots alla skavanker (och de är inte få) finns det något speciellt här, något som får mig att fortsätta, något som ständigt pockar på min uppmärksamhet och något som fått mig att lägga ned mer tid än jag kunde föreställa mig i förväg. Gissningsvis kommer Starfield att patchas, moddas och förbättras på alla tänkbara vis under flera år framöver, så det finns skäl att återvända i framtiden. Jag känner mig ganska färdig för stunden. Har jag missat mycket? Åh, utan tvekan. Kommer jag återvända en dag? Förmodligen.

Jag klev in helt oförberedd på vad som väntade, men tror att jag förstår nu. I Starfield är det själva resan som är målet. Jag önskar bara att Bethesda hade lyckats göra denna resa lite mer engagerande än vad den faktiskt är. De siktar mot stjärnorna men når trädtopparna.

Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: PC
Finns även på: Game Pass

Tack snälla!

Jag tror också det kommer bli bättre med tiden.