Livet, döden, DHL-leveranser och andra människokamper i Death Stranding: Director's Cut

Efter att cineastiska spelauteuren Hideo Kojima lämnade Konami under minst sagt stormiga förhållanden efter Metal Gear Solid V: Phantom Pain, det spel som skulle komma att bli hans sista i serien han startade - tillsammans med hela tactical espionage-genren, som han nu lovat att återvända till i en helt ny serie/IP - rådde det oklarheter vad han skulle hitta på härnäst. Följt en utannonsering om att han går independent med den egna studion Kojima Productions så visade han på E3 2016 det nya spelet Death Stranding som skulle släppas till PS4. Med stöd från spelstudion Guerilla Games, som gav honom fri tillgång till deras grafikmotor Decima, skulle någonting helt unikt och nyskapande börja ta form och utannonseringen var lika mystisk som kryptisk - även om det framkom att skådespelaren Norman Reedus återigen skulle samarbeta med Hideo efter den uppmärksammade P.T-rollen.

Personligen spelade jag aldrig Death Stranding när det släpptes på PS4, även om jag var väldigt nyfiken på det efter alla kryptiska teasers som hade släppts. Efter att ha sett scenen med stridsvagnen med köttslemsor över sig, körandes över en bro där Guillermo Del Toro-karaktären gömmer sig med en bebis i en plasttub, fick jag för mig att det var ett krigsspel sett utifrån en civil person (istället för en soldat) som måste frakta ett sista barn till en destination för att rädda mänskligheten - eller någonting sådant. Och även om jag hade fel uppfattning om det, hade jag ändå rätt i delar av det också. Och det var ändå minst lika unikt och nyskapande som jag hade kunde hoppas på. Om inte mer faktiskt! Ingenting hade riktigt kunna förbereda mig på den audiovisuella festen med starkt historieberättande i fokus som Hideo kokade ihop åt oss.

Förutom riktigt bra grafik och motion caption av flera skådespelare och filmregissörer (varav medverkade Del Toro borde passa bra för den nyligen utannonserade filmatiseringen - om inte Winding Refn får göra en estetiserad version av spelet. Annars har ju Christopher Nolan uttryckt intresse av att göra skräckfilm - det kanske vore en perfekt match?) så lutar sig spelet också mycket på dess licensierade musik från Chvrches, Silent Poets och Low Roar som verkligen sätter stämningen under äventyren.

I sin jakt på cinematisk fotorealism har Hideo skapat ett väldigt vackert spel, om än i en kall och karg värld. Det dynamiska vädret, solen över bergen (som i videon ovan) och de olika landskapen sprudlar kanske inte utav liv - men ändå av skönhet. Det ger mycket eftersom en ändå är ute och går eller cyklar väldigt mycket genom spelet. I alla fall fram tills en kan börja ha bil, även om den inte alltid är funktionell bland bergen eller andra oåtkomliga miljöer.

I vad som brukar beskrivas som en "walking simulator" så rör det sig alltså om en slags DHL-simulator där du ska frakta olika varor mellan olika punkter i så gott skick, och ibland även så snabbt, som möjligt. Utefter detta betygsätts du och rankas mellan olika "brevmän". Men sett till bakgrunden till hur världen, eller i alla fall America (där spelet utspelar sig i en dystopisk framtid), nästintill gått under och väldigt lite hopp återstår för människan som överlevande ras så handlar egentligen inte spelet vare sig om att gå eller frakta varor för goda betyg. Det handlar egentligen om människans envishet, om hur vi ständigt kämpar både på individnivå och som civilisation och djurras med vår överlevnad och skapa ett så bra liv och förutsättningar för liv som möjligt.

Vad som gör spelet riktigt smart är hur Hideo låter den mänskliga sammankomsten inte bara vila i det symboliska i spelets handling, utan även ta vid i form av små MMO-liknande moment som att kunna lämna varningar för B.Ts (spelets "spöken") eller om det t.ex. är ett plötsligt stup - eller lämna hjälpmedel som stegar över vattnet eller uppför ett berg, eller fordon andra spelare kan "låna" för att underlätta sina uppdrag och äventyr. Det gör att en aldrig riktigt känner sig ensam som spelare, även om en mestadels vandrar allena över de karga landskapen. Det ger en mänskligare touch som lyfter spelet och ger en känsla av samhörighet.

Spelet balanserar teman som livet, döden och andra närbesläktade filosofiska ämnen och är lika mycket ett actionäventyr som ett sci-fi-drama om jordens närstående undergång. Något som många tampas med just nu när allt fler diagnoseras med klimatångest.

Du har mycket att tampas mot i spelet också. Först är det de för dig (mer eller mindre) osynliga B.T som är i någon slags limbo mellan efterlivet och faktiska döden - som skapar riktigt nagelbitande rysarstunder som får en att hålla andan i spelet såväl som i verkligheten när de lämnar avtryck i närheten av en och en måste hålla andan för att inte avslöja sig - men sen tillkommer även terrorister som vill göra livet surt för dig och dina planer på att återkoppla United Cities of America, för att inte säga att även naturen kan vara riktigt jävlig mot dig faktiskt. När du klättrar i ett berg, korsar en fors eller bara utforskar rent allmänt kan du plötsligt råka ramla och tappa alla dina saker du har på dig - alltså varor som fraktas och de tillbehör du har plockat på dig och/eller tillverkat för att göra resans gång någorlunda lättare - och du kan känna såväl förtvivlan som frustration som ilska över hur jävligt livet kan vara. Men det ger också en unik inlevelse, du känner dig verkligen som postmannen som måste tampas med olika väderlag och miljöer och ständigt hotas att antingen begå misstag eller underskatta miljöerna runtomkring dig. Någonting som kan stå dig dyrt och lära dig uppfinna nya svordomar under tiden.

Till hjälp för att upptäcka B.Ts har du BB - Bridge Baby - som du kopplar samman med och även tycks dela kryptiska minnen med. Han framhävs som ett redskap men du utvecklar under resans gång ett tätt band med honom - vilket mot slutskedet av spelet förklaras av en rätt mindblowing anledning. Det är väldigt välskrivet för att vara ett spel alltså och verkligen inte bara "spring med paket från dittan till dattan" utan världen vilar på dina axlar och du har flera personliga relationer att reda ut också. Ingenting är dock som det verkar utan det kommer ständigt twists and turns som får dig att häpna - speciellt mot slutet! Bara ibland slår handlingen och dialogen över till det lökiga så det känns fånigt bara - och ibland lite överförklarat. Han borde lita på filmregeln om att "show don't tell" där berättaren alltså ställer högre krav på både sig själv och publiken genom att framföra det som vill ha sagts i handling och det visuella och inte bara genom dialog. Det är kanske lite svårare, men lyfter också upplevelsen och visar respekt mot spelaren som då antas kan tänka själv utan att skrivas på näsan. Lyckligtvis är det inte ofta han brer på. Sen har han lite problem med de sedvanligt långa filmsekvenserna som han inte alltid tycks veta när han ska bryta av och göra dem spelbara igen utan de fortsätter i situationer som hade gjort sig väldigt bra som interaktiva. Det är lite synd på missad potential.

Någonting annat som känns sedvanlig Kojima är kvinnor i lökiga och sexualiserade situationer (vi minns alla Quiet-debatten va?), så när en filmsekvens visar karaktären Fragile (spelad av eminenta Léa Seydoux från Bond och Blue is the Warmest Color) i våta genomskinliga trosor känns det lite pinsamt och lågvattenmärke - speciellt som det zoomar in på det området i slow-motion - men mina farhågor om att det ska vara så genom hela spelet visar sig vara helt obefogade utan det är ingenting återkommande och i resten av spelet porträtteras hon mer normalt och som en stark drivande karaktär värdig sin roll ("I'm Fragile... but not THAT Fragile" ekar episkt!).

Förutom häpnadsväckande story och dialog har även Kojima sin nördiga b-kultur-humor intakt. När jag sätter mig på toa för att bajsa fram lite granatammunition täcks karaktären för med reklam för Norman Reedus på sin bike. Hade bara saknat lite variation med t.ex. Walking Dead och/eller Boondock Saints också. Men högst skrattar jag åt meta-humorn mot slutet när en viss karaktär börjar prata om sig själv som "sista bossen" och spräcker den fjärde väggen något. Eller nej, förresten, det är när det görs jämförelser mellan två karaktärer och Mario och Peach! Kojima må älska sina filmer, men han älskar också tv-spel och har gjort de båda medierna en stor del av sitt liv och karriär och här glirar han inte bara åt det egna utan en trevlig blinkning till Nintendo

Hur mycket jag än gillar handlingen - speciellt mot slutet - och karaktärerna är ett av avsluten på stranden något av det vackraste och mest häpnandsväckande inte bara i det här spelet utan saknar motstycke i hela spelhistorien. Mina ögon fattar nästan eld över hur fantastiskt det segmentet är, även hjärnan smälter lite den också. Det påminner lite om slutet i Lars von Trier's mästerverk Melancholia där planeten med samma namn kraschar med jorden och allting är över. Dock är det min åsikt bara och ingenting han har nämnt som inspirationskälla.

Hursom är det en fint balanserad berättelse om livet, döden, metafyiska dimensioner däremellan och mänsklig envishet och aldrig sinande hopp. Om att aldrig ge upp. Vare sig som spelare eller medmänniska.

Spelat på: PS5. Finns även till: PS4, PC, MacOS och iOS.

Haha, tänkte skriva något syrligt om Postnord och att deras anställda borde spela detta

Ja, är riktigt hypad på uppföljaren nu och bara synd det inte kommer i år redan. Den här gången ska jag inte sova på den så länge

Det tycker jag du ska! Riktigt grym upplevelse!

Håller helt med! Det fångar essensen av att vara ny på jobbet och sen sakta lära sig och utvecklas och bli bättre och bättre. Visst tar det tid och det måste det ju få göra! Nä kanske är det ett "hata eller älska"-spel men jag kan inte riktigt förstå hur många bara avfärdar det som att du bara "går runt hela tiden". De missar så mycket! Men å andra sidan är det rätt kul att Kojima är lite av ett spelvärldens troll, bryr sig inte så mycket om haters utan gör unika spel för oss som uppskattar dem. Det blir vårt spel på något sätt!

❤️

Ta tag i det och tacka mig sen!

Haha, verkligen inte!

Jag ser det mer som att en är ny på jobbet, stapplar fram lite, lär sig och utvecklas med tiden och därför är det så naturligt i spelets design och upplägg med nya förmågor och saker du kan printa som hjälpmedel så det blir en helt naturlig kurva. Men håller inte med om att början var så extrem att jag ville sluta. Men så försökte jag inte "göra allt" så det kanske bara är min upplevelse.

Men haha, vad fin du är! <3
Att skriva om spel har varit lika intressant som att spela och läsa om dem sedan jag började läsa SuperPLAY som liten pöjk. Deras inställning att "spel är värda att ta på allvar" och "spel som kultur" (vilket även tidningen FIENDEN höjde nivån på. Synd att de gick under efter blott två nummer bara, de hade nog mycket spännande att säga annars) har inspirerat mig mycket! Edit: tack till er andra också, det värmer otroligt! <3

Så gjorde jag oftast, var rätt bekväm av mig, "aha jag ska ändå dit så kan ta med lite extra då" men tog inga extrema omvägar för att göra extra leveranser. Men ska fortsätta spela efter jag tagit tag i andra spel som ska få chansen nu och då göra lite extra!