Layers of Fear 2 och hur en inte följer upp ett skräckens mästerverk!

När Hideo Kojima, i unikt samarbete med regissören Guillermo del Toro (som senare spann vidare i hans medverkan i Death Stranding), skulle marknadsföra det nya skräckspelet Silent Hills ville han inte bara släppa en vanlig trailer som i de flesta vanliga fallen. Istället skapade han en fejkstudio och släppte P.T - playable teaser - vilken lanserades under Gamescom 2014 och gjorde stor succé. Bara en månad senare, under Tokyo Game Show, utannonserade Sony att spelet hade laddats ned över en miljon gånger.

Tyvärr skulle inte Silent Hills komma att slutföras, och därmed inte lanseras skarpt för sin publik, vilket gjorde att Sony inte bara tog bort P.T från Playstation Store utan omöjliggjorde även att spelet laddades ned och installerades igen. Vilket både skapade stor kontrovers - men också en del möjligheter för den som ville tjäna pengar. För precis som iPhones med det tillbakadragna Flappy Birds sålts för fantasisummor på Ebay och liknande auktionsverk kom Playstation 4:or med P.T installerade på sig att bli värdefulla.

Trots sin ganska korta tid på spelmarknaden skulle P.T komma att göra ett stort intryck, inte bara på spelare och recensenter runtom i världen utan även spelskapare som nu ville göra egna psykologiska skräckspel med pusselinslag. Ett av dem var skräckmästerverket Layers of Fear som tog plats i viktoriansk herrgård där en konstnär bor - som du spelar som - som vill slutföra sitt mästerverk. Genom att utforska huset, dess mysterium och vad det kan berätta om ens förflutna, tar vi oss inte bara framåt mot tavlans slutförande utan även aktivt nedbrytande av det egna psyket som påverkar hur vi uppfattar rum och verklighet. Istället för att bara slänga monster på oss som i många andra skräckspel förskjuts vår verklighetsförankring och får genom det uppleva otäckheter och hemskheter som både ger gåshud, stresspåslag och isande blod. Vad som gör det till ett 5/5-spel i min bok är hur pusslen, progressiva nedbrytandet av ens psyke och hur det påverkar rumsuppfattningen går hand i hand så otroligt bra och skapar en unik helhet.

Jag spelade igenom första Layers of Fear på min iMac och älskade det. Var länge sugen på att spela uppföljaren men det blev aldrig riktigt av. Men så i höstas när det var en rea i Switchens E-shop och jag kunde knipa det för runt 50kr tror jag det var kunde jag inte låta bli. Men ack vilken besvikelse det snabbt skulle visa sig vara. Jag börjar på ett skepp och tycks vara någon slags filmregissör (oklart, men det ges hintar om det) och det ska pågå någon filminspelning på båten. Men även om det finns indikationer på det händer det inte mycket för att den ska fullföljas, som tavlan skulle slutföras i originalet, och spelets pussel och rumsförvrängning känns inte alls förankrade i mig som karaktär och min personliga utveckling (eller snarare degregering) vilket gör att de bara känns ihopslängda och påtvingade istället för smart integrerade. Det saknar alltså den perfekta kombination av historieberättande och spelmässig integration som första spelet bemästrade så. Vilket är väldigt tråkigt såklart för oss som vill ha mer av det goda (onda?).

Spelet består av fem akter, varav de två första är riktigt undermåliga, men del tre och fyra är å andra sidan en enorm uppryckning i sitt uttryck att jag nästan överväger att ge spelet en 3:a. Men problemet kvarstår, det är lösryckta scener som slängs mot spelaren utan att riktigt förankra det i handlingen eller spelarens personifiering. Handlingen är heller inte speciellt logisk eller bra berättad utan skvalpar runt och tycks ha irrationella hål överallt. Få saker tycks ens hänga ihop men det finns en linje om en bror och en syster (där det verkar som spelaren är brodern?) som har lite sammanhållning i alla fall - men det är ändå ryckigt och högst osäkert vad det ens spelar för roll för någonting. Det finns några bra pussel också, som ett där du drar i en serie diabilder som i rätt projicering tar fram en dörr du kan gå igenom för att komma vidare, men även de känns löst ihopslängda utan vidare logik för handlingen eller ens framåtrörelse så även om de fungerar var för sig ger de ingenting för helhetsupplevelsen.

Spelets femte och sista akt är varken dess bästa eller sämsta - utan mest bara medioker mellanmjölk. Det knyter visserligen an till tidigare akter och båten har nu sjunkit men det är återigen inte mycket som känns sammanhängande eller logiskt. Hittar jag någonsin min syster? Verkar inte så. Får jag ro med min relation till min fader? Verkar inte så. Och slutet, där du får skjuta en av två dockor, tycks inte spela någon som helst roll och tycks helt oviktigt för någonting. Det kommer plötsligt och är helt meningslöst. Sen rinner eftertexterna ner för skärmen och du känner bara hur meningslösheten rinner över dig. Som du är skeppet som sjunkit.

Tack! Tycker verkligen att du borde göra det! Spela med lamporna på så ska det nog gå bra

Haha, jag är lite granna själv så. Får svårt att tänka under press och blir lite lamslagen. Men å andra sidan drivs spelet mest av att du går "framåt" och du upplever saker längs vägen så du behöver inte oroa dig över att frysa fast

Sen kan du ju i alla fall tänka att du har ett värde för dina vänner, medan de springer ifrån så är du kvar som byte så de hinner undan

Ja, det är inte Death Stranding i ett hus direkt. Det är mer som att du har en psykos och ser och upplever saker och vet inte vad som är real eller inte

Tack! Det här är ändå mer psykisk skräck så kanske inte lika "direkt" som jagande monster som i Outlast. Så de kanske är mer för dig? Men som sagt, första var riktigt bra (i min bok) så kan varmt rekommendera att i alla fall testa det. Och går nog att komma över billigt by now. Ska ha kommit ett tredje som ska knyta ihop trilogin men känner mig lite bränd på serien nu så kan komma ta ett tag innan jag tar mig an det. Och se över recensioner först om det ens kan leva upp till första det minsta.

Haha, förstår er, spelade de två första akterna i Oktober (när jag köpte spelet) och hade det "vilandes" fram tills nu när jag spelade klart det. Tyckte ändå som sagt att tredje och fjärde akten var uppryckning från de första - men ja, fortfarande inslängt jump scares och billiga tricks så ni missar inget om ni aldrig någonsin spelar klart det

Haha, ja, det är kul med bredd även på skräcksidan! Behöver inte vara ena eller andra, även om en kan ha preferenser såklart. Soma har jag inte vågat gett mig på men spelat tidigare alster som varit väldigt stressande och läskigt Så en dag så. Tror jag också har den i den berömda backloggen på Steam Blir lätt en hel del som hamnat där med diverse indie bundles osv så glömmer allt jag har. Så vi har nog båda lite att ta igen

Haha, kände mig också lite trög för handlingen var så spretig och osammanhängande Spelade mest handhållet så kanske inte fick bästa upplevelsen av grafiken men den var ju helt klart okej. Ja att båten sjönk och var under vatten i slutet var ju läckert men kändes inte som samma degregering som i första spelet där allt gick åt fanderns för det var så det hade utvecklats i spelarens huvud. Nu har jag ingen aning om varför båten sjönk eller varför det spelar någon roll ens. Så svårt att känna någonting för det.