Om att tappa spel man älskar – och sig själv

Instämmer. Gick till och med så långt att jag nyligen fick skuldkänslor. Spontanköpte Teardown för typ 3-400 kr för ett par månader sedan. Körde det en hel del i ett par veckor och hade sjukt kul med det. Men sen kom det andra spel som lockade mitt intresse. Det sjuka var då att när jag startade något annat spel så såg jag Teardown-ikonen på skrivbordet och jag fick dåligt samvete för spelet att jag inte spelade det så mycket längre. Jag tyckte nästan synd om spelet! Aldrig varit med om det förut.

Hade lite av det problemet själv förut så har sett till att inte börja spela nåt annat spel förrän jag är klar med det jag håller på med. Numera slutför jag i princip alla spel jag börjar på om de inte är dåliga.

Jag känner igen mig i mycket av det som nämns krönikan. Har själv problem att fortsätta i Hogwarts, tycker det är alldeles för stort och ångrar köpet lite grann. Är level 25 nu men har tyvärr tröttnat och känner ingen lust alls att återvända. Känner mig mer hemma i Harry potter and the sorcerer stone (2001) som var alldeles lagom långt och även om det är mer av ett "barnspel" så är det mycket mysigare då man kan fokusera mer på miljöerna och det fantastiska soundtracket, inga skillträd och massa sidequests.

Däremot gick det betydligt bättre i BG3 men har även där börjat ledsna lite, kanske har man ledsnat på att många spel idag är alldeles för långa.

Istället har jag återvänt till Tristram i DR2 då det är bekant och bekvämt, roligare också.
Har också, i skrivande stund, dead space remake i varukorgen och det vankas halloween, det kommer inte sluta bra det här...

Spel som RTCW, System shock 2, Bioshock 1-3, Heretic och American Mcgees alice är spel jag kört om x flera.

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Önskar att jag var mer som min sambo som spelar klart de flesta spel som han påbörjar.

Baldur's Gate 3 är ett undantag från regeln. Där och då fanns bara en av mina största spelkärlekar och inga andra spel fick min uppmärksamhet tills jag spelat klart den sista akten.

Jag tror att många känner igen sig i det du skriver.

Själv har jag inte samma problem. Det betyder inte att jag nödvändigtvis kör samma spel tills det är slut i ett sträck. Men oftast. Jag tillåter mig själv att ha ett antal spel igång samtidigt som jag kan hoppa mellan men jag måste bli klar med något av dem innan jag påbörjar något nytt. Det ska till ett riktigt efterlängtat släpp för att jag skall tumma på den regeln. Det blir således aldrig enformigt.

Till konsol köper jag allt som går fysiskt. Det gör det enklare att inte fastna i impulsköpsfällan. Det blir även tydligare hemma hur backloggen ser ut. Till PC så går det inte längre då allt idag är digitalt. Där händer det att jag impulsköper vissa saker. Men jag har nog aldrig funnit mig själv att scrolla butiken efter nya spel mitt i spelandet av något annat. Jag har så mycket roligt pågående eller i min backlogg att jag aldrig har tråkigt så behovet finns inte.

Jag undviker även prenumerationstjänster för spel som pesten.

Jag tror att ovanstående även gör att jag inte känner någon stress runt mitt spelande och kan låta spel ta tid och njuta av dem i min egen takt.

Alla funkar vi olika.

Jag har flera hundra timmar i WItcher 3... för varje gång jag återvänder för att "nu skall jag spela igenom det banne mig", så börjar jag om från början, kommer ca halvvägs innan något annat rycker bort mig.... har nog börjat om det spelet 3-4 gånger nu. Grymt spel, älskar storyn, men det tar sådan tid att något annat tar min uppmärksamhet innan jag kommer i mål. Som sagt, ca halvvägs tror jag mig komma varje gång

Fast då får man ju köra intro och lära om sig att spela från början varje gång man ska starta upp spelet.
Kan inte tro att det är roligare än att spela klart ett fantastiskt spel och tänka på det spelet i efterhand.

Jag tycker problemet är att ingen lyckas göra ett jätte bra spel, vilket är svårt att göra. Witcher 3 är ett exempel på ett bra spel som man inte släpper i första taget, framförallt när det kom. Det som gjorde det så hållbart var att spelaren blev introducerad utav nya saker hela tiden, jag kom ihåg att mina första 15-20 bossar man mötte var alla unika, och då hade jag spelat i 1 månad, och att bara rida runt i världen bjöd på nya äventyr hela tiden, man kunde bara flyta med i ett oändligt äventyr som bjöd på nytt konstant.

De flesta Open-world spel spelar man egentligen ut innan man har nått 50% eftersom mekaniken gör att uppdragen blir så förutsägbara till slut, som Death Stranding tex. som fortfarande är snyggt och spännande, men man vet att man ändå ska gå till station efter station, och på vägen möter man väl ett område med BT's eller vad dom nu hette. Och inte på tal om Assassins Creed.

Som en person som har FOMO när det gäller bra media så spelar jag ofta spel tills jag är nöjd, det betyder ju ganska ofta att man slutar spel innan man är klar.

Jag kan varmt rekommendera alla som gått vilse i speldjungeln att söka frälsning hos Broder keffkebab, även känd som Backloggens befriare.

Ihärdiga rykten gör gällande att 2024 om exakt två månader lär proklameras som backloggens år!

Jag har aldrig förstått detta. Spel är fritidsintresse, det finns ingen anledning att 'avsluta' grejer. Man är klar när man vill leka med en annan leksak.

Någon sorts stolthet i att avsluta grejer hör hemma på jobb.

Jag tyckte Hogwarts var ett av de bästa spelen på länge, men efter 10 timmar blev jag mer sugen på kenshi, då spelar jag det istället.

Kan ju alltid installera om när suget kommer?

Ser också det ofta i spel nu. Att de är stora men övermatade. Många av mina gamla favoriter var tajta, fokuserade och inspirerade spel, med atmosfär. Det var inte längden på spelet som var viktigast.

Det är en bra poäng. Jag gillade Hogwarts – till en början. Sedan började storyn, karaktärerna, ja, det mesta kännas så förtvivlat slätstruket. Tror nog jag var rätt nära slutet när jag släppte det (iaf två tredjedelar in). Vill ändå slutföra det jag påbörjat, särskilt när jag kommit en god bit. Annars känns det så... bortkastat?

Kanske handlar lite om min grundpersonlighet? Om du får tillåta mig att hobby-psykologa. Jag gillar känslan av att sätta punkt för saker, och tycker inte om när det bara "fladdrar iväg". Men ja, det är ju inte liv och död. Chefredaktör Daniel tycks dela din inställning lite grand. Han vill avsluta på sina villkor, och inte när spelet säger åt honom.

Håller med. Jag har inte slutat spelet, kom ungefär lika långt som du, men slutade spela i mars. Det gav mig verkligen ingen lycka och jag kände att jag inte skulle bli glad av att ”varva” det. Det är dock en ambivalent känsla att inte slutföra ett spel, som man lagt ganska många timmar på.

Precis. Ibland är det jätteskönt med ett spel som är max 10 timmar långt.

Bra poäng. Det är ett lyxproblem att kunna ramla in i shoppar och plocka hem spel. Att inte ha råd med saker är förstås ingenting man strävar efter, men påföljden kan ändå ha positiva sidor: man köper det som betyder mycket och lägger ner sin själ i det.

Jag skulle säga att om du slutade när det började bli tråkigt fick du bästa dealen, maximal underhållning för pengar och tid. Det enda som vore bortkastat vore tiden efter när det inte var bra längre

Tur vet jag väl inte, haha. Men faktiskt ligger något i det, har själv hamnat tillbaka i skolbänken nu så man får vända på varenda slant igen, som när man var ung . Finns faktiskt en charm i att man måste spara någon månad för att köpa ett spel man är sugen på, istället för att bara slentrianköpa allt som ser ens småintressant ut på eShopen bara för att man har en massa pengar över varje månad. Känns mycket lyxigare när man väl köper sitt spel, och man kramar ur innehållet i det bättre.

För mig är det commitment att dra igång ett nytt spel.
Jag vet att det kommer att ta tid, för jag vill oftast spela klart spelet helt. Helst platunum...eller... alltid platinum.
Så jag måste känna mig redo innan jag går in i något nytt, för när jag startar något så kör jag det konstant i några veckor (dadmode = några få timmar på kvällen) tills jag är klar.
Sedan blir det paus, och något nytt efter ett tag

Ett "bra" spel, spelar man ut, men ibland så är det också till dess nackdel, det är för bra och man vill göra allt i det.

Jag håller med dig,jag spelar det jag känner för just för stunden sedan om spelet blir klart eller inte det är inte så viktigt.

Problemet är att de artificiellt paddar spelen med en massa sidequests, collectibles och annat som bara tillför speltid och ångest för folk som lider av FOMO.
Jag tycker att de bör tänka så här: Tillför den här biten något till spelet eller är det bara sand vi häller i hinken för att den skall bli tyngre?

Idag känns det som att man ofta lägger mer energi på att fylla spelen med sidomaterial än själva huvudspelet i sig. Sidomaterial är lätt och billigt att göra för man behöver inte lägga speciellt mycket tid på manus och andra saker. Kolla Skyrim, Oblivion, Fallout3, Fallout4 och Starfield tex. Utan sidequests så har vi 5 rätt mediokra spel med ordentligt mediokra storys kvar.

Fördelningen borde vara 66% mainstory och 33% sidequests och inte 10% mainstory och 90% sidequest som det ofta är idag.
Skyrim har ~20 timmar mainquest och skall man göra allt i spelet så måste man lägga hundratals timmar, det är så snedfördelat att man blir mörkrädd.

Ett annat problem är att alla spel skall försöka göra allt istället för att försöka göra några saker riktigt bra. Nästan alla spel är "jack of all trades but master of none". Ta ett par saker och gör dem riktigt bra istället för att till och med föröka simulera tvålpumpen i duschen fluiddynamiskt.

Det är konstigt, vi får mer och mer datakraft och kan göra så otroligt mycket mer men spelen blir bara sämre och sämre med några få undantag.

Jag försöker spela ut ett i taget, annars är det så lätt att köra ett par timmar och sen köra något annat men då när man försöker spela vidare igen så har man glömt bort kontrollerna eller vad man höll på med. Så nu är jag ganska hård mot mig själv att jag spelar ett i taget tills det är slut eller om det inte är kul så lägger jag ned

Är ingen direkt som klarar spel... men jag kan spela dom rätt länge sen kommer det något nytt man vill spela.
Nu finns det ju spel jag gärna skulle vilja spela igenom men tiden mina vänner, tiden... hade gärna haft en hel gaming helg men det går ju inte med familj och grejer.

Har enormt många gratiisspel som jag samlat på mig genom åren, från Steam, Epic, EA, GOG osv. Så nog finns det spel att hitta som inte kostar något. Vissa är ju riktigt bra.

Känner igen mig så väl.
Brukar verkligen försöka fullfölja de spel jag börjar men det är så mycket med livet som kommer mellan och så tappar man det för att nästa nya bra spel kommer ut.

Blir så less på mig själv.

Grov ångest över att jag inte slutfört Zelda Tears of the Kingdom ännu

Klickade mig in till kommentarsfältet för att skriva nästan precis detta!

Ett plus är att du har mycket roligt framför dig, Tears är fantastiskt