Assassin´s Creed Origins

"De här papyrusrullarna berättar historien om hur de första pyramiderna byggdes. De är ovärderliga. Jag ska skicka dem till biblioteket i Alexandria" säger den lärde mannen jag just räddat från banditer, hjälpt utforska gamla ruiner och finna papyrusskatten vi nu beundrar.
Det är bara något år tills Julius Ceasar kommer bränna ner det berömda biblioteket och jag kan inte låta bli att tänka - vad var meningen med det hela? Slösade jag bort min tid?
Och det kanske sammanfattar mitt övergripande intryck av Assassin´s Creed Origins efter över 100 timmars spelande.

Det är svårt att riktigt inse hur gammalt Egypten är. För drottning Kleopatra var det längre tid sen pyramiderna byggdes än det var till vår nutid. Men de står ännu kvar på Gizaplatån. Detsamma kan man inte säga om henne. Hon var kött och blod - efemär. Pyramiderna är gjorda i sten och med historiska mått evinnerliga.
Men historien om Kleopatra kan mycket väl leva kvar längre än pyramiderna. Vad kommer man minnas? Att hon liksom kejsar Augustus sade, var en feme-fatale som korrumperade romerska ämbetsmän med sin förföriska charm? Eller kommer man minnas en intelligent kvinna som spelade maktens spel för att trygga sin och sitt rikes säkerhet?
Det skulle vara intressant att prata med henne, att få se hennes perspektiv i det hela.
I Assassins Creed Origins får du just det, tala med henne, men konversationen gjorde mig besviken. Spelet framhäver en annan sida än den banala, där hon endast är ett objekt, men samtidigt känns porträttet en aning ensidigt, hon verkar mest bara bry sig om sin personliga makt. Du får aldrig heller välja vad du säger till henne, eller vad du inte säger, utan får bara se några cutscenes och förutbestämda dialoger.

Det du däremot får se är en beundransvärd återgivelse av det antika Egypten. Du får se pyramiderna, Nilen, Memphis, Alexandria och den storslagna, eviga öknen.
Det är något märkligt med att spela Ubisoft-spel. De har ett välförtjänt rykte att vara fyllda med alldeles för mycket meningslöst samlande som utökar speltiden något enormt och gör att spelet ibland känns mer som en att-göra-lista än något kul. Men deras miljöer är också ofta så otroligt välskapade. Landskapen i allt från Farcry 5:s skogar, till Assassin Creed Black Flag:s Karibien är vackra till den grad att man ibland bara stannar upp för att ta in det hela.
Just det senare hände mig upprepade gånger i Origins. Ett ögonblick jag minns särskilt är när jag red runt i öknen och beslöt mig för att ta mig upp för ett berg som tornade upp sig framför mig. Resan till toppen och vyn när jag nådde dit, med solens strålar som färgade öknen i olika nyanser i takt med att den sakta gick ner var smått magiskt.
Utvecklarna verkar ha förstått värdet i just sådana stunder. Du kan närsomhelst skala av all UI eller att den bara visas när den är nödvändig vilket låter dig se mer av skådespelet. Du kan till och med använda din fågel Senu (som spelmässigt agerar som en drönare som låter dig spana in fienders positioner från ovan) för att flyga upp högt i skyn och se hela Egypten under dig, med allt från Alexandrias fyrtorn till Gizaplatåns pyramider skymtande långt i fjärran.

Kartan spelet utspelar sig i är enorm. Nästan hela Egypten finns med, med Faiyum-oasen i söder, Alexandria i norr, och till och med det mer greklandliknande Cyrenaika i nordväst. Alla platser förhåller sig inte till varandra riktigt som i verkligheten, men mängden de lyckats få med är imponerande. I expansionerna får du även besöka Sinaihalvön, kungarnas dal och till och med diverse dödsriken.
Assassins Creed brukar vara välpackat med diverse informationstexter om de olika platser och personer du besöker och möter, men i Origins har de istället lagt in ett separat spelläge med en slags guidad rundtur som låter dig gå runt med valfri figur med en guideröst som berättar om de olika tempel och företeelser du bevittnar. Mer än någonsin känns det som att vara en digital turist bakåt i tiden. Tyvärr la de inte in någon motsvarande rundtur för dödsrikena du kan besöka i den sista expansionen, vilket hade varit intressant då jag inte riktigt förstod kontexten till allt jag såg.
Som någon intresserad av historia, kultur och religion är det är fint att se all kraft och noggrannhet de lagt ned på att återskapa allt detta. Det påminner i viss mån om historieböcker jag läste som liten (jag var en jättespännande person). De innehöll ofta illustrationer på hur en gammal stad kunde se ut, hur ett tempel var utformat, eller hur ett besök i ett badhus gick till. Allt detta och mer, mycket mycket mer, finns noggrant återskapat i Origins, in till små detaljer som att ha med varje steg i mumifieringsprocessen i ett tempelannex, till hur människor var klädda och vad de hade på matborden, eller hur ett tempel, byggnad eller pyramid såg ut vid ett visst årtal, men samtidigt känns det som att allt bara är en kuliss, istället för en värld du känner att du lever och verkar i.

Det är också synd att spelet är så snålt med musik som annars kunnat förstärka ens vandringar i dåtiden. Annat än just när du använder Senu eller är i strid lyser musiken för det mesta med sin frånvaro. Resten av ljuddesignen är en blandning av gott och ont. Ljudeffekter från slag och hopp, flämtningar och dödsskrik är på hög nivå. Röstskådespeleriet är en av de mest intressanta aspekterna av spelet. NPC:s pratar antik grekiska, latin och en kvalificerad gissning av dåtidens "egyptiska" vilket verkligen är inlevelsefullt. Men i cutscenes och dialoger med uppdragsgivare pratar de istället engelska med ett ganska mediokert röstskådespeleri. Romarna pratar då någon slags BBC-engelska vilket känns så stereotypt att jag storknar.

Utvecklarna verkar ha tagit inspiration från det mycket inflytelserika The Witcher 3 (inte det sämsta spelet att inspireras av). Striderna påminner mycket om undanrullandet och de hårda och mjuka slagen från det. Du kan gå upp i level och vapnen du utrustar dig med kan likaså uppgraderas till en bättre nivå, eller brytas ner till beståndsdelar för att uppgradera annan utrustning. Spelets karta är uppdelad i olika zoner som berättar i förväg vilken "svårighetsgrad" de är. När du slår på en fiende kommer en siffra upp som visar exakt hur mycket skada du åsamkat. Din lönnmördarkniv åsamkar samtidigt inte maximal skada på fiender då den likt de andra vapnen är baserad på dina stats.
Men till skillnad från The Witcher 3 är Origins inte ett RPG. Du kan bestämma över hur du spenderar dina färdighetspoäng när du går upp i level, vart du vill gå, vilka uppdrag du vill göra och när, men själva uppdragen är extremt linjära och har ingen som helst påverkan på världen eller hur andra reagerar på dig, och du har inte ens möjlighet att välja hur du interagerar med de olika personerna du möter. Det finns inga utmaningar att klara ett uppdrag med vissa villkor eller möjligheter att gå till väga på alternativa sätt. Standardupplägget är att något hemskt har hänt, du säger att du ska hjälpa till, vilket innebär att du går och "lönnmördar" den skyldige till hemskheterna och sen är uppdraget slut. Det är sällan någon uppföljning som visar vad som hände med dem du lovade att hjälpa och det finns inte heller något annat sätt att lösa konflikten på.
I The Witcher 3 drar mig uppdragen hela tiden in mig i spelvärlden och vill få mig att lära känna dess invånare. Du kan påverka uppdragens utfall, du kan välja hur du interagerar med de du möter, vilket gör att du minns dem.
I Origins minns jag nästan ingen jag mötte. Samtidigt är uppdragen så repetitiva och okomplicerade att jag hela tiden sköt upp dem, som om de vore en trist hemuppgift.

För att vara ett spel med mottot - Nothing is True - Everything is permitted - känner jag mig märkligt låst i hur spelet vill att jag ska spela.

Spelets protagonist Bayek är en fundamentalt tragisk person. Han har förlorat sin son och är ute efter hämnd på de ansvariga. Han är inte mycket till hjälte - förutom förstås i den gamla grekiska traditionen, där en "hērōs" var något av en halvgud, någon som kunde åstadkomma extraordinära bedrifter, om än inte nödvändigtvis godhjärtade sådana.
Men ordet antihjälte fungerar inte riktigt heller, då det skulle vara en person som gör fel saker av rätt anledningar. Bayek känns mer som att han går på ett skadeglatt mördartåg för att hämnas sin sons död. Han hånar människor han möter, dömer andra för deras plundring av tempel (du plundrar själv tempel för att hitta värdefulla resurser), deras val av religion, pratar om sitt eget ämbete som Medjay (folkets beskyddare) samtidigt som han mördar en stor del av just folket. Det är bara när han är ute i öknen, tittar på stjärnorna och minns liknande stunder med sin son som jag riktigt känner någon form av empati med honom.

Ingen såg vad Bayek gjorde. Det var mörkt.

I Origins måste alla som är emot Bayek dö. Det kan vara de helleniska skattmasarna, vakter, gamla vänner Bayek inte längre litar på, präster som agerar fel och öh.. Julius Ceasar. Vid ett tillfälle ska jag döda lömska romerska jägare som hotar det lokala djurlivet med sin jakt. Samtidigt har jag själv avlivat åtminstone ett hundratal gaseller, flodhästar, lejon, krokodiler, flamingos, getter och hyenor timmarna innan, men jag gjorde det ju så klart för att uppgradera mitt pilkoger till att kunna ha några fler pilar, och inte för att, usch, tjäna pengar, hur vågar de romerska lymlarna?
Vid ett annat tillfälle attackerar jag som Bayek den lokala vaktkaptenen som frågar mig "vem har gett dig rätten att bestämma vad som är rätt eller fel, vem som förtjänar att straffas eller inte?" Det var en bra fråga.

För det är alltid de andra som är onda. Det är när de andra dödar präster, rensar tempel och gravar på skatter eller tar kontroll över ett område med våld som det är fel, inte när jag som Bayek gör exakt samma sak. Att Bayek hela tiden beskyller alla dessa andra med någon slags moralisk ståndpunkt gör det hela en aning absurt. Jag inser att spelet heter Assassin´s Creed, och att det är ett tv-spel, och att många andra spel i mångt och mycket gör samma sak, men ibland känns det som att Origins skulle behöva presentera sin handling en aning annorlunda, eller kommentera på det hela på något åtminstone subtilt sätt, för att det inte ska kännas som att spelet prisar våldet och dubbelstandarden.
Det är ok med en mindre än god hjälte, det är rent av kul att spela som moraliskt förkastlig i många spel, men det är märkligt när det känns som att spelet försöker övertyga mig att brutala, självömkande och hatfulla gärningar är rättvisa och godhjärtade.

Bayek kan helt enkelt inte hitta någon annan lösning på problem än med våld. Det är lika brutalt som det är trivialt. Ibland blir det till och med komiskt. Vid ett tillfälle ser jag en kvinna som står som vid ett stup och ser ut att vara på väg att hoppa. Jag går dit, frågar vad som är fel. Hennes älskare har dött av ett skorpionsting. Bayek erbjuder att döda skorpionerna, men kvinnan muttrar att skorpionernas död inte kommer att återuppliva hennes älskare. Bayek o sin sida svarar med ett tafatt "men du får ju åtminstone hämnd?". Med ett kort artigt leende svarar hon "Du är inte så bra på det här, va?".
Efter ett snabbt utrotande av de lokala leddjuren återkommer Bayek till kvinnan. Men hon blir oförvånande nog inte gladare av hans hjältedåd. Hon berättar för Bayek att hon och hennes älskare brukade titta på hägrar tillsammans. Självklart går jag som Bayek och skjuter lite fåglar med min pilbåge tills jag råkar hitta en häger och tar en fjäder som jag inom kort ger till den sorgsamma kvinnan. Fjädern är visserligen blodig och en aning sönderbränd (min båge sköt brinnande pilar) men kvinnans sinnesstämning lyfter något. Hon säger till mig - "Det är ok, jag kommer gå ner från den här klippan, bara du slutar ta hit alla djur du dödat.
Du gjorde så gott du kunde, antar jag. Tack"

Det finns en koppling till den moderna världen, men den känns något bortglömd.

Om anledningen till allt våld känns en aning outgrundlig så är själva våldet andra sidan väldigt välgjort. Du har en stor mängd vapen att experimentera och lära dig nya manöver med. Animationerna i slagsmålen är snygga och striderna flyter på riktigt bra. De är faktiskt så välfungerande och engagerande att en av höjdpunkterna i spelet är när man får slåss som en gladiator mot en ström fiender, begränsad till vissa vapen samtidigt som man använder sig av eller undviker olika fällor placerade runt i arenan. Det är riktig popcornaction, i stil med filmen Gladiator, men det är inte direkt lönnmördande, som speltiteln antyder, utan istället inför en hyllande publik. I resten av spelet spelar ditt smygande inte heller så stor roll. Spelets parkour är för lätthanterlig för att det ska vara någon utmaning alls att ta sig upp för stora byggnader. Det är som Assassin´s Creed Syndicate:s änterhake i praktiken - Håll i parkourknappen och styrspaken framåt så kommer du upp. Och det finns inte heller någon större anledning att just ta dig upp i torn, som annars skulle vara en bra plats att spana in fiendens positioner ifrån, eftersom du har din fågel Senu som kan göra jobbet åt dig från skyn, helt osynlig för fienden.

Så småningom blir Bayek dessutom för bra på att slåss. Spelet erbjuder dig en mängd verktyg i att smyga dig in i en fiendebas och slå ut alla vakter utan att någon annan märker det, men om du blir upptäckt är alldeles för lätt att bara besegra alla vakter, inklusive förstärkningar, utan att dö. När ett spel är så pass stort som Origins, med dess myller av vaktposter, skatter och annat gytter som täcker den enorma kartan, blir det för eller senare lätt att bara försöka rensa en bas så fort som möjligt, utan någon tanke på varken smygande eller självbevarande.

Det är någonstans här Ubisoft-utmattningen smyger sig på. Det blir alltid så här i deras spel. Det finns för många pluppar på kartan att rensa. Min reptilhjärna njuter av att se kartan gallras bit för bit, men allt är som i en trans, jag återkommer till spelet för att min hjärna har vant sig vid dopaminkicken och fingerrörelserna är så invanda att jag inte ens behöver tänka.
Jag vet inte varför jag fortsätter längre annat än bara för att jag nästan är färdig. Och just då gör sig Ubisoft:s andra påhitt påmint. Efter att ha spelat i över 100 timmar går det inte att ladda min "cloud-save" från U-play. Känslorna går mellan bitterhet att Ubisoft ska behöva ha en separat launcher från Steam, som nu inte ens fungerar ordentligt, till en lättnad att inte behöva spela mer, bara för att åter känna frustration att allt jag gjort hittills i så fall gått om intet.
Några dagar senare fungerar min save igen, jag ändrar så att sparfilerna lagras på datorn och beslutar mig för att köra klart spelet, men nu börjar det verkligen kännas som ett jobb, ett jobb jag bara vill bli färdig med.
Nu när allt är klart vill jag nog aldrig spela det igen.

Jag satt ett bra tag och funderade på vilket betyg jag skulle ge.
Origins är ett spel som överpresterar i flera avseenden, men samtidigt saknar det något fundamentalt, som blir extra tydligt när det börjar flörta med RPG-mekanik. Det finns så mycket att se och det är vackert skapat. Utvecklarna har lagt på stor vikt vid historisk korrekthet på flera områden. Animationerna och alla små grafiska detaljer är riktigt snygga. Men jag minns nästan ingen jag mötte i Origins, eller varför jag dödade dem. Kartans alla aktiviteter känns ofta som ett jobb, uppdragen är meningslösa och huvudpersonen är svår att känna empati för.
Jag sneglar på det nysläppta Assassin´s Creed Mirage, vars stora säljargument verkar vara att Ubisoft för en gångs skull lyckats begränsa sig, att spelet bara tar 25 timmar att klara. Ändå kostar det 529 kr i digital butik. Origins kostar 599 kr. Inte ens Ubisoft verkar tycka allt extra gytter i de tidigare spelen är värt något.

Origins är ett spel. Fullt spelbart. Det är till och med vackert och på sina håll och kanter - kul.
Men det finns inte riktigt någon anledning att köra spelet bland alla dess andra iterationer, om du inte har ett särskilt intresse för det antika Egypten eller helt enkelt inte kan få nog av det serien erbjuder. Annars finns det bättre spel att lägga din tid och pengar på.

Plattformar: PlayStation 4, Xbox One, Microsoft Windows
Utvecklare: Ubisoft Montreal
Release: Oktober 2017

Hej.
Tack för att du läste
Jag tycker mest det är jobbigt men ytterligare en launcher att hålla på med, men det finns säkert något bra med U-play.
Vad är det du gillar med den?

Lite så ja. Det finns en gräns när det inte längre är roligt.

Vad ironiskt. Jag hade spelet installerat jättelänge utan att spela det för att mitt gamla Geforce 980 helt enkelt inte pallade med. Det var i samband med nytt grafikkort jag faktiskt satte tänderna i det.

Känner mig inte jättesugen på någon av de just nu (ej spelat ännu).
Särskilt om det här var det bästa av dem : )

Är det inte åter så i Mirage ?

Ja han är lite märklig

Tack för att ni läste.

Tyckte inte det var helt lätt att betygsätta det här spelet, och helt ärligt skulle jag helst inte använda en siffra.
Om jag bara skulle tittat på världen så ja högt betyg. Jag hade också mina upplevelser och hade kul till och från - tillräckligt kul för att komma så långt att jag kände att jag behövde spela klart.
Jag tycker att det är synd att en sådan vacker och genomarbetad värld inte getts ordentliga uppdrag, eller variation i dessa.
Allt är för lätt för att riktigt utmana, vare sig det rör sig om att klättra på byggnader eller ta över en fiendebas. Om det faktiskt hade varit viktigt att smyga hade fiendebaser blivit utmaningar som skilde sig åt, men även när jag misslyckades med att smyga var det hur lätt som helst att spöa upp hela fiendebataljoner - vilket i längden gjorde att det saknades anledning att ens försöka smyga.
De flesta uppdrag känns ungefär samma, gå dit och döda x, och sen är det slut utan någon uppföljning eller mervärde. Den tråkiga designen blev ännu mer uppenbar när de på andra sätt närmade sig RPG:n som Witcher 3.

Jag tyckte inte huvudstoryn var särskilt spännande, men även om den varit det skulle inte allt krimskrams tillfört något. Ändå har de valt att fylla världen med det. Jag gillar inte den designen.

Tycker både Assassin´s Creed 2 och Black Flag är bättre spel. 2:an för att världen hade mer givande innehåll, storyn var fylld med mystik och jag ville veta mer, Det var vad jag minns mer utmanande att ta sig upp för byggnader och man fick känna sig mer som en Assassin. Visserligen hade det spelet ännu mer skatter och skräp.
Black Flag anser jag vara det bästa i serien. Det är också repetitivt, men allt du gör är kul. Det finns utmaningar att tömma baser osedd, eller med olika villkor. De olika "typuppdragen" är distinkta nog att kännas varierande och kul. Att man dessutom får leka pirat och ha sjöslag är grädde på moset.

Jag kollade på FZ:s betygsskala och en tvåa är "Inte riktigt godkänt, endast anhängare eller okritiskt lagda bör överväga köp."
Jag tycker det stämde bättre än en trea "Tilldelas spel eller produkter som levererar vad som kan förväntas av dem" eftersom exemplen ovan är mer det jag förväntade mig. Origins gjorde mig besviken.
Kort sagt känns det som att Origins bara är ett spel jag skulle rekommendera om man är väldigt intresserad av antika Egypten eller redan är ett fan av serien och vill spela hela.