Det ursprungliga #X-Com är ett unikt spel. Det kändes så långt före sin tid och är ett av extremt få spel som är nästan lika bra idag som det var för 18 år sedan. Grafiken, ljudet, spelmekaniken och stämningen var oslagbara och på nästan två decennier är det ingen som lyckats göra samma sak bättre. Originalet hade egentligen bara en enda liten svaghet och det var att spelet blev aningen upprepande när du väl hade sett allt och nått taket för forskningen och dina resurser.
Nyversionen, #Xcom: Enemy Unknown tycks vilja lösa problemet genom att leverera en mer regisserad upplevelse. Det finns uppdrag som är knutna till ett förutbestämt händelseförlopp och i din bas huserar ett antal namngivna karaktärer som har hand om forskning och vapenproduktion och som återkommande pratar med dig om det som händer i spelet. Överlag ger spelet ett större intryck av att vara filmisk och mindre av att vara en simulator.
PCG:s och FZ:s finest, ledda av ständigt lika spelhjältelika Calle "Shepard" Johansson.
Det finns dock saker som ger mig precis samma upplevelse som föregångaren. Dina namngivna soldater – som i mitt fall givetvis är döpta efter kollegor på FZ och PC Gamer – tar fram samma känslor i dig som de gjorde för nästan tjugo år sedan. Det gör riktigt ont när du förlorar en av dina mest erfarna soldater och du hamnar i slutändan oftast med en liten trupp riktiga veteraner som får alla dina senaste gadgets, medan åtskilliga no-names agerar kanonmat under uppdragen.
Förenklat men inte fördummat
Turordningen, när du väl är ute på taktiska uppdrag, känns vid första anblick simplare än originalets actionpoäng, men återskapar i själva verket exakt samma spelupplevelse fast på ett mer lättförståeligt sätt. Du har i princip tillgång till två aktioner per runda med varje karaktär, så du kan välja mellan att förflytta dig långt utan att skjuta eller förflytta dig kortare och skjuta eller spara poäng för att skjuta på mål som dyker upp under fiendens runda. Med andra ord: i princip samma val som du hade i ursprungstiteln.
Alien Activity. Så är det.
Dina trupper går upp i rang precis som tidigare, men en nyhet är att de inte bara får ändrade stats utan du ges möjlighet att välja en av två färdigheter per ny rang. Färdigheterna varierar beroende på vilken klass karaktären tilldelas vid sin första befordran och det gör också att dina soldater blir specialiserade och att de känns mer unika. Du kan dessutom justera deras utseende, röster och smeknamn.
Med de första timmarna Xcom i backspegeln kan jag konstatera att detta ser det ut att bli en minst lika beroendeframkallande upplevelse som allra första gången, 1994. Det går snabbt att fastna och är enkelt att bara snabbspola i Geoscape-vyn för att nå det där forskningsgenombrottet eller få din favoritsoldat att skrivas ut från sjukan. Jag ser hur #Firaxis ansträngt sig för att blidka seriens fans, samtidigt som man vill tillföra något nytt och eget till bordet.
Kraschlandningar återkommer och hör till de mer atmosfärfyllda uppdragen.
Om det är en sak som oroar lite så här nära inpå release är det atmosfären. Originalet var tyngdes av tryckande stämning, nattsvarta landsättningar och UFO-doftande mystik. Jag kan fortfarande minnas känslan av isande skräck då du kikade runt hörnet och fann dig öga mot öga med en Cyberdisc. Nya Xcom känns lite för färgglatt, lite för tecknat och lite för snällt. Det är fortfarande brutalt svårt om du så önskar och du bjuds fortfarande på den där pirrande känslan av ovisshet innan du ser den första fienden i varje uppdrag och vet vilken typ av utomjording du ställs inför. Men jag har än så länge inte blivit skrämd, eller känt samma motsägelsefullt underbara obehag som för 18 år sedan. Förhoppningsvis har Firaxis valt att hålla en del saker lite hemliga inför den fulla releasen, men även om det inte fullt ut återskapar den dystopiska stämningen har vi något riktigt bra att se fram emot när oktobermörkret lägger sig.
Fotnot: Xcom: Enemy Unknown släpps den 12 oktober till pc, Playstation 3 och Xbox 360. Vi återkommer med en fullmatad recension lagom till releasen.
