Kratos är den grekiska guden av krig när #God of War: Ghost of Sparta börjar. Han får nys om att hans bror lever och ger sig av för att finna honom. Resan tar honom genom Atlantis, Kreta, snötäckta berg, Sparta och vidare där Olympus gudar lägger sina näsor i blöt i tid och otid. Röstskådespeleriet är vredesfullt och ångestladdat, mellansekvenserna fördjupar stämningen. Det förstärker Kratos skäl att lemlästa allt som rör sig.
Grotesk action
Ghost of Sparta är just som det ska vara – ett kompromisslöst actionspel. Skärmen är fylld av cykloper, monster och skelett så ofta och så mycket som den lilla spelmaskinen bara orkar med. God of Wars så gott som patenterade förmåga att ständigt överraska och överfalla dig är det som gör spelet spännande och svårt att släppa. Fienden varierar från vågor av svaga fotsoldater till gigantiska minibossar, och just som du tror att det ska lugna ner sig smulas väggarna ner och en sjöodjur med tassar större än husen bredvid försöker äta upp dig. Tempot sänks tillfälligt under vissa tillfällen för att låta dig plattformshoppa eller lösa enklare pussel.
Mycket nytt gör han inte, den gode Kratos, men det han gör, gör han med klass.
Kontrollen fungerar perfekt – naturlig och enkel samtidigt som mer avancerade kombinationer är knepiga och belönande att lära sig. Två nya kommandon finns att träna in. Det ena är att slå motståndaren i marken för att sedan slänga slag efter slag på stackaren. Det andra är att ladda upp attackerna med eld, detta för att kunna komma igenom fiender med starka sköldar. En bit in får Kratos lägga händerna på Spartas typiska arsenal: spjut och sköld. Defensivt och avståndsanfallande är dess ledord, men de fungerar minst lika explosivt i närstrid som kedjesvärden.
Presentationen är precis vad som kan förväntas av serien – blodigt, snyggt, detaljerat och med en monsterdesign som är naken, grotesk och enorm. Något vackrare på teknisk nivå har inte skådats på PSP sedan #Chains of Olympus.
Våldsdyrkande
Ghost of Sparta har inga större nyheter för seriens anhängare, men det vi får är slipat till perfektion. Miljöomväxlingen, tempot, vapnen och kontrollen är förfinade sedan Chains of Olympus och det vi får är en överlägsen produkt tack vare att detaljerna sitter utmärkt.
Myggplågan vid södra Dalälvens utlopp sprider sig globalt.
En våldsförhärligande berättelse, blodigare och brutalare än allt annat som går att hitta på spelhyllorna – det här är vad tv-spel ska vara, på gott och ont. Det finns ingen revolution, inget som ens försöker utveckla serien. Handlingen går aldrig djupare än att visa Kratos vrede, ingen är god, inte ens gudarna, utan alla är maktlystna, korrumperade och vilseledda.
Grundkonceptet är fortfarande charmerande och fängslande, men kommer serien någonsin ta en ny riktning? När ska vi bli utmanade på något annat sätt än vad vi klarar av i form av blod och inälvor? Lämna de djupare tankarna utanför, reflektera inte över det utdragna våldet. Det är ju bara ett tv-spel.
