Nöjesfält är motsägelsefulla platser. Som barn var ett besök till Liseberg eller Gröna Lund något närmast magiskt. Mina oskyldiga små pojkögon såg precis den illusion de vill att man ska se. Apparater fulla av äventyr och magiska upplevelser. Sen växer man upp, spelar #Rollercoaster Tycoon och så är illusionen borta för alltid. Plötsligt är det omöjligt att inte se den kapitalistiska maskinen bakom den gulliga fasaden.

Det betyder inte att jag hatar nöjesfält, tvärtom. Det är mest att jag vill effektivisera, expandera och göra dem ännu bättre. Jag har ju spelat dator, jag vet hur man gör.

Nöjesparkssimulator-genren har vaknat igen.

Det var ett tag sedan jag spelade ett Rollercoaster Tycoon nu. Min bana i branschen började förvisso redan 1994 med #Theme Park, där jag gjorde mig en förmögenhet på att översalta mina pommes frites och ockerhöja priserna på läsk som mest bestod av is. Törst får folk att betala vad som helst. Ett ganska fantastisk sätt att gestalta hur nöjesfälten kommer undan med sina galna priser. De vet att vi inte har några alternativ när vi väl är därinne.

Rollercoaster Tycoon förfinade konceptet rejält och lät oss ändra och rota i varenda liten funktion i våra parker. Jag har inte spelat det på många år nu, men jag har fortfarande fina minnen av enorma pengafällor till parker jag byggde i första spelet. Uppföljarna har även de tagit emot väl. Fram tills nu.

#Rollercoaster Tycoon World ges ut av skelettresterna av #Atari – redan det en varningssignal. Enligt de hårdaste kritikerna på nätet är World något av det sämsta som någonsin skapats i spelväg, men det är en överdrift.

I grund och botten är detta en acceptabel affärssimulator, det är bara inte en värdig uppföljare till de så älskade föregångarna. Här finns för lite valmöjligheter, rätt ful grafik, buggar och märkligt velig bilduppdatering även om man spelar på ett GTX 1070. Trots lång early access känns spelet inte färdigutvecklat. Visst är det mycket jobb att knö in lika mycket innehåll som originalspelen, men det är nödvändigt för att inte bli en besvikelse. Lite mer än så här hade vi väl ändå kunnat förvänta oss? Jag vill kunna välja vad som serveras till mina tacos. Jag vill kunna hälla salt på mina pommes!

Fult, innehållslöst, krångligt.

Den trista presentationen gör det också svårt att få en känsla för parken, och det bitvis omständliga gränssnittet gör det tröttande att detaljstyra på det sätt man vill. Det är frustrerande, för här finns ändå skelettet av ett bra tycoon-spel, och det är en genre jag verkligen saknar. 90-talet svämmade över av fenomenala titlar, från #Pizza Tycoon till #Theme Hospital, men senaste decenniet har genren allt för ofta förpassats till billig shovelware.

Rollercoaster Tycoon World är inte billigt. I alla fall inte prismässigt. Men det är ett ärligt försök till en rejäl affärssimulator av den gamla skolan. Det lyckas bara inte ro det i land. Kampanjläget är mest en utdragen tutorial. Inte särskilt rolig att spela, men nybörjarvänlig. Roligast är som vanligt att bygga fritt. För den som vill strunta i det ekonomiska och bara designa en enorm park så kan man ge sig själv oändligt med pengar. Oavsett hur jag väljer att spela dröjer det dock inte länge innan jag känner tristessen krypa sig på. Jag ägnar på tok för mycket tid åt tidsödande småpill som att placera ut ljus (annars klagas det på att det är för mörkt) eller säga åt min korkade personal att städa upp platser som är skitiga, och allt för lite på att designa enorma åkturer. En enkel sak som att tala om för sin personal vilka områden de ska patrullera eller ansvara för borde vara smidigare än det är, då man först behöver märka ut ett område i taget, och sedan helst manuellt flytta en arbetare till det området.

Affärsbiten sköter spelet skapligt, men det räcker inte.

Ett annat jobbigt problem är hur förtvivlat svårt det är att faktiskt skapa något snyggt. Bara detta att dra raka vägar är jobbigare än det borde vara, och systemet för att haka i vägar och byggnader i varandra hjälper inte mycket. Det går också att bygga mer imponerande byggnader för fri hand, men även där är det tålamodsprövande att få till något som inte ser ut som skräp. Även när det blir som man tänkt sig är det oftast underväldigande.

I slutänden blir jag mest bara sugen på att starta upp mina gamla kopior av originalspelen istället, och det är inte den känsla en uppföljare bör förmedla. Det håller helt enkelt inte att följa upp en genuin klassiker med en medioker imitation av forna glansdagar. Dessutom konkurrerar spelet med det hyllade Planet Coaster, som släpps samtidigt och som designas av folk från teamet bakom tidigare Rollercoaster Tycoon-spel – vilket gör detta till en märklig soppa.

Rollercoaster Tycoon World är väl inte ett direkt uselt spel, men det finns i nuläget ingen anledning att välja det – varken framför sina egna föregångare eller det utmärkta Planet Coaster.