Tales of Monkey Island

Det är en lurig position #Telltale försatt sig i. I och med seriens gigantiska nostalgivärde spelar det egentligen ingen roll vad de gör, de kommer fortfarande anklagas för att ha ändrat för mycket eller för lite. Så de väljer en mellanväg, de behåller mycket av det som gör Monkey Island till just Monkey Island, men spär ut det med bra idéer från sina tidigare skapelser. Tråkigt nog skapar det en del problem.

Handlingen är det inget fel på. Även om dialogen flera gånger ter sig babblande och flummig mest för sakens skull, sätter sig tempot snyggt med varierande miljöer och göromål. Du springer aldrig runt utan att veta vad du bör göra, något som är ett stort plus med tanke på att upplägget annars lätt låter det hända. Telltale hanterar episoderna snyggt, varje del har ett eget tema och en egen del av handlingen. I jämförelse med Sam & Max där delarna var närmast fristående är det här en lång uppdelad handling, komplett med plot-twists på slutet.

Miljödesignen är snygg i sin enkelhet, med klara färger och stämningshöjande detaljer. Karaktärerna å andra sidan avskyr jag mer och mer för varje episod på grund av deras opersonliga drag, oinspirerade design och animationer som är enformiga och konstiga. Budgetutseendet är självklart en fröjd för budget-datorer, men det är inte enkelheten som är fel, utan att designen gör karaktärerna tråkiga. När de återintroducerar seriens veteraner, med Stan i frontledet, är det raka motsatsen. Dialogen känns naturlig och rolig och animationerna lika personliga som de var första gången man såg dem. Så varför har inte samma arbete lagts på de två nya karaktärerna?

Pusslen är å andra sidan av jämnare kvalité och behåller mycket av seriens surrealistiska stil. De dyker dock här och var, när de upprepas eller enbart går ut på att springa fram och tillbaka.

Krokiga vägar till sjöss

Jag kan inte skaka av mig känslan av hur allt saktar ner efter första episoden. Den delen gjorde ett förbaskat bra jobb med att visa hur mycket av Monkey Island-stilen som bevarats, men efterhand händer för lite med konceptet, karaktärerna visar för lite djup och humornivån sjunker. Det ljusnar med jämna mellanrum, när pusslen får ta större plats och handlingen svänger till. Det är här det blir som bäst, när det blir mer surrealistiskt, pusslen löser sig på de konstigaste sätt och du sitter med ett glädjeflin i ansiktet. Framför allt är det i sista episoden som allt faller på sin plats – pusslen, men framför allt miljöerna och dialogen sitter helt plötsligt perfekt. Allt det djup jag saknade hos karaktärerna är plötsligt på plats, och en bättre summering av både säsongen, och delvis av hela serien, kan inte göras.

Så problemet är transportsträckan till dessa ljuspunkter. När det är bra är det verkligen vackert, med dialog och stämning i klass med #Grim Fandango, men när det är dåligt är det tråkigare än barnprogram på lördagsmorgonen. Mycket av pusslen, men framför allt hur karaktärer rör sig och ser ut, påminner för mycket om vad Telltale gjort innan, något som tar bort all uns av originalitet.

Det är här det slutar för Tales of Monkey Island, som en i ena stunden oinspirerad spin-off från originalserien och i nästa bland det bästa i seriens historia. När det glimrar till och blir bra, som i första och sista episoden, är det magiskt. En ojämn pärla, men om du står ut med bristerna är belöningen underbara ögonblick med världens roligaste pirat.