Vi tog en paus, Fire Emblem och jag. Jag glömde bort det. Varför? Det vet jag inte. Men vad jag vet är att det var dumt. Trettonde delen i den taktiska rollspelssagan är nämligen smått briljant och ett av de bästa 3DS-spelen hittills. Som sig bör tar #Intelligent Systems åter med oss till ett fantasyland kantat av konspirationer och familjedramer. Lite som Game of Thrones, fast med mindre tuttar, incest och fula ord – men ändå med en alldeles egen Mad King.
Fire Emblems 3DS-debut bjuder på djup taktik och en saga utöver det vanliga.
Hjärtat i #Fire Emblem: Awakening är de turordningsbaserade striderna. Att likna det vid ett schackspel är inte helt orättvist. Du rör dina pjäser – färgstarka karaktärer – över brädet – djupa skogar, ökenlandskap, bergskomplex – och gör vad du kan för att överlista den andra planhalvan – galna kungar och levande döda arméer. Men givetvis finns det fler lager, personlighet och drama här än på ett svartvitt bräde.
Jag ömmar för min armé. Prins Chrom, hans syster Lissa, svårmodige Frederick och lättsamme Vaike blir mer än spelpjäser. Dialogerna under och emellan striderna fyller pixelhjältarna med liv. Och även om varje attack mot fienden i grund och botten handlar om torra siffror gestaltas de i form av tunga 3D-dueller, komplett med pompös musik.
Sifferstatistiken tas till episka höjder i stridsfilmerna.
Jag sitter som på nålar varje gång. När Frederick galopperar med spjutet riktat mot sin bepansrade kombattant vet jag hur stora chanserna till vinst är, men jag vet också att en förlust kan vara förödande. För går det riktigt illa, och min karaktärs hälsomätare slår i botten, går han eller hon för alltid förlorad. Nederlag ska svida – och i Fire Emblem smärtar det oerhört. Ett oaktsamt beslut är egentligen allt som krävs.
Det går att stanna kvar länge i de stora slagen; de kvickaste är knappast över på mindre än trettio minuter. Och lagren är som sagt många. Dels har vi den klassiska vapentriangeln, där svärd slår yxor, yxor slår spjut och spjut slår svärd. Att snabbt lära sig den är livsviktigt. Men det finns många, många fler saker att ha i åtanke. Vilka karaktärer rör sig bäst i ökenlandskap? Vore det inte klokt att skicka fram bågskyttarna för att sänka de flygande pegasussoldaterna? Och magikerna för att låta sina formler tränga igenom de tyngst bepansrade riddarna? Och vilka jobbar bäst ihop?
En familjesaga
Att bygga dynamiska duos är en av spelets största styrkor – och en förutsättning för att bli stark. Ju mer paren strider tillsammans desto starkare växer sig vänskapen (eller kärleken). Emellan de väldiga fältslagen får du ta del av deras allt starkare relationer och vill det sig väl kan det både bli giftermål och (som kvällspressen skulle uttryckt saken) babylycka.
I förväg kan du se hur förenliga de olika personerna är och vill du ha de bästa partnerskapen gäller det att tänka till. För även om vissa kan te sig som ler och långhalm kan de falla platt på andra premisser. Två magiker har till exempel inte mycket att sätta emot ett tungt angrepp från ett kavalleri, även om det finns äktenskapstycke.
Awakening är en tidstjuv, men eftersom det i samma veva stulit mitt hjärta är detta i själva verket bara lovord. Man vet att spelmakarna lyckas när de till och med låter min egenkomponerade avatar, taktikern Robin, fyllas med åsikter, personlighet och en plats i den nästintill oändliga historien. Hon är så långt ifrån en tom duk man kan komma – trots att hon till en början är ännu en japansk rollspelshjälte med minnesförlust.
Kärleken spirar. Det blir många "Naaaw!"-ögonblick.
Ja, uppstartssträckan är lång. Det tar sin tid innan spelet blommar ut, och längs vägen springer jag också in i sega mellanpartier och stunder då storyn nästan flamsas bort. Det är trist, liksom det faktum att striderna tenderar att återupprepas. Det handlar i princip alltid om att dräpa hela arméer med ungefär lika många soldater till sitt förfogande. Jag hade velat se mer dynamik, mer uppfinningsrikedom.
Men å andra sidan räcker den stabila och mångbottnade grundstommen väl för att placera Awakening – tillsammans med #Super Mario 3D Land och #Professor Layton and the Miracle Mask – bland de bästa 3DS-titlarna. Sett till omfång saknar det motstycke.
Och jag tänker aldrig mer göra om misstaget att glömma bort Fire Emblem.
