Jag älskar #Dead Space. Låt oss börja med att göra det klart. Originalet var ett överraskande välavvägt, modernt och slipat överlevnadsäventyr som inte bara kombinerade föredömliga inspirationskällor som #Bioshock, Metroid och Alien, utan också fick nya gnistor att slå med sin lika intensiva som uppfinningsrika action. Köttiga kroppar skulle klyvas och finfördelas för att stoppas i vad som skulle kunna beskrivas som "strategiskt splatter". Ett annat exempel på genialitet var gränssnittet, som utvecklarna snillrikt förstått att flytta in i spelmiljön i form av stilrena hologram, och energimätare representerade av slingor längs karaktärens rygg.
Mästerstyckaren Isaac och hans lysrörsrygg är tillbaka
Kanske var ettan så tajt att den i slutändan blev svåröverträffad. För med tvåan kom ängsligheten, känslan av att utvecklarna inte riktigt visste om de hade något mer att berätta eller något nytt att erbjuda. Och en sak ska man ha klart för sig: marknadsföringen må basunera ut och tjata in att Dead Space-spelen är blodisande skräck, men det har de aldrig varit. Iallafall inte för mig. Där har oavsett aldrig behållningen legat. Stämningsfulla, ja. Actionspäckade, definitivt. Skrämmande? Om man är senildement och hoppar till av gycklarhuvuden som upprepade gånger fjäderstudsar ur lådor, för all del. Låt oss kalla det att ni som är lättskrämda har "livlig fantasi".
En upptakt att dö, och döda, för
Dead Space 3 tar sedermera huvudpersonen, rymdingenjör Isaac Clark, till vad man tror är källan till all den ondska och ond bråd död som spritts över galaxen. Det är en arktisk och allmänt ogästvänlig miljö, som inte så lite drar tankarna till klassiska splatterskräckisen The Thing (som 2002 faktiskt också blev ett ganska hyfsat spel) när man nu möter nekromorferna, de vanställda och monstruöst muterade människorna och varelserna, i vindpinade snölandskap.
Men det ska dröja timtal innan man faktiskt anländer till det frusna helvetet på Tau Volantis. Först väntar en faktiskt imponerande och späckad upptakt där Isaac, som levt en försupen tillvaro i ett skyffe på en koloni, blir uppsökt av birollsinnehavaren och sedermera coop-vapendragaren John Carver, som söker Isaacs ex Ellie och hennes besättning. Man ska snart också bli varse om att de sektlika Unitologerna tagit till vapen och specifikt bestämt sig för att utlysa Isaac till syndabock...
John Carver, mer än bara dörröppnare
Samarbetsmöjligheten är förstås en påtagligt tillskott med trean, som innebär att man kan tackla situationerna gemensamt. Mest spännande blir det när John Carver visar prov på sin galenskap och börjar hallucinera, något som alltså bara spelaren med hans perspektiv visuellt upplever. Kontrasterna skapar förvirring och en skevning mellan spelarna som i sina bästa stunder får Dead Space 3 att kännas relevant. Spelar man ensam förekommer Carver bara i förbifarten, passerar i vissa nyckelscener och lämnar inget större avtryck. Det är först när en spelare axlar hans roll som vissa kompletterande avstick kan göras. Det är också tydligt att spelet har designats med två spelare i åtanke, som när man noterar att automaterna ofta kommer i par eller har två skärmar, för att inte nämna när Isaac rentav refererar till sig själv som "vi".
Dead Space 3 faller alltför ofta in på ren rutin. Utvecklarna verkar helt ha tappat intresset för att överraska - något som förstås är själva förutsättningen för att skrämmas eller få spelaren att tappa fotfästet och hålla sig på tårna. Hissar som fastnar, galler till otaliga ventilationsschakt som slås öppna - fantasilösheten är påtaglig. Unitologernas agenda är kanske också ur handlingssynpunkt intressant, men när de nu invaderar i form av generiska soldater och börjar ta betäckning bakom lådor - och man själv faller in i samma beteende - inser man att Dead Space 3 i sina sämre stunder har blivit en generisk "cover-based shooter".
