Månadens mobilspel i juli

Undertecknad har precis som många andra här på FZ en bakgrund i konsol- och PC-spelandet. Jag har egentligen aldrig fastnat för mobilspel som primärspelande. Det enda mobilspelet jag kontinuerligt spelat de senaste åren är Pokémon GO och det är mest på slentrian och inget som fångat mig, bortsett från när spelet var nytt. Som JRPG-fantast har jag därtill spelat en del av Square Enix titlar och uppskattat dem. Men det är några år sedan nu och därför är det väldigt intressant att få chansen att testa på en rad olika mobilspel och därtill med splirrans ny hårdvara.

Sommartid innebär också mer tid utomhus för de allra flesta och då är ofta mobiltelefonen den hårdvara som får hänga med, varför detta passar extra bra just nu. Samtliga spel i den här artikeln testas på Asus nya spelfokuserade telefon Asus ROG Phone 6.

I slutet på 90-talet, när de flesta spelen övergick till 3D-grafik, släppte Konami ett sidscrollande action-RPG i gotisk stil. Även om spelet inte sålde särskilt bra initialt blev det genom åren en riktig kulthit. Med ett mäktigt soundtrack och kuslig tematik känns spelet verkligen tidlöst och tack vare att spelet är i 2D-grafik fungerar det riktigt bra till det mobila formatet.

För att styra karaktären finns ett digitalt styrkors till vänster och på den högra delen av skärmen syns olika förmågor samt attacker. Det är det klassiska upplägget för många mobilspel och det fungerar helt okej, även om det kan vara lite klumpigt att trycka rätt ibland när tempot ökar i spelet. Desto bättre fungerar spelet med handkontroll. Då känns det nästan som att spela på originalhårdvara och responsen är god.

Det gäller att hänga med i tempot då fiender dyker upp i olika varianter och ibland är det inte bara en, utan två eller tre samtidigt. Därmed blir spelet lite enklare med handkontroll, eftersom Alucard, vår hjälte, då känns lite mer som sitt äldre jag. Det kan även vara jag som har lite svårt att tajma knapptryckningarna.

Till en början förstod jag inte varför spelet rullade på i alltför hög hastighet men det är på grund av att spelet är knuten till telefonens uppdateringsfrekvens. I det här fallet är det snabba 165 Hz. Som tur är går detta att justera till 60 Hz istället och då rullar spelet på i sin normala takt. Det var alltså därför som jag hade problem med spelets första bosstrid och ingenting annat!

Call of Duty-serien behöver nog ingen närmare introduktion till spelfantaster. Serien har varit med oss i många år nu och är tillsammans med Battlefield den ena av två drakar inom FPS-genren. CoD Mobile är däremot seriens första intåg på den mobila marknaden det är dessutom ett free to play spel, vilket gör att serien är mer tillgänglig än någonsin.

Men hur fungerar det egentligen att spela ett FPS-spel på den mindre mobilskärmen? Personligen har jag till och med svårt att sikta med en regelrätt handkontroll, vilket gjorde att jag var lite skeptisk till hur det kunde fungera till mobilen. Men döm om min förvåning när spelet faktiskt både ser bra ut och kontrolleras relativt väl. Den vänstra delen av skärmen styr karaktären och till höger går det att ladda om vapen, fokusera siktet med mera.

Själva skjutandet sker helt automatiskt vilket gör att din uppgift som spelare är att positionera dig, sikta och ta betäckning. Den här kompromissen kan tyckas inriktat mot casuals och må så vara, men det gör faktiskt spelet enkelt och roligt i mitt tycke. Det är ett enkelt spel att plocka upp och köra en match eller två.

Med HD-texturpaketet installerat ser det också väldigt bra ut för att vara ett mobilspel och trots att det är free to play påminner det lite grand om ett betalspel. Däremot är menyerna lite röriga och det finns givetvis mikrotransaktioner som säkerligen kan irritera en och annan. Jag har däremot väldigt kul i mina snabba matcher och känner inget behov av att bli bäst.

Streets of Rage är ett klassiskt sidscrollande beat ‘em up spel som har sina anor från 90-talet. Detta är den fjärde delen där vi återser några äldre karaktärer och det tillkommer även några nya. Det är inte bara nya karaktärer som gör att spelet känns fräscht. Den minnesgode minns säkert den "pixelerade" stilen som de äldre spelen hade. Denna gång är det istället handritade bakgrunder och karaktärer vilket gör att stilen påminner om en gammal serietidning. Det är verkligen en stil som faller mig i smaken men som såklart var lite kontroversiell när spelet släpptes för första gången.

Det är även en stil som fungerar väldigt väl till mobilen och spelet ser fantastiskt snyggt ut. Kontrollerna påminner om de i Castlevania: Symphony of the Night, med ett digitalt styrkors till vänster och attacker samt förmågor till höger. I det här spelet är tempot aningen lägre vilket gör att det blir enklare med precisionen i knapptryckningar och rörelser. Spelet har även handkontrollsstöd, men för att få det att fungera behöver jag aktivera telefonens spelmjukvara Game genie för att matcha spelets digitala "knappar" med handkontrollens fysiska knappar. Det går dock relativt snabbt och fungerar sedan smärtfritt.

Det är ingen större skillnad att spela med handkontroll eller med fingrarna, mycket tack vare spelets lite lägre tempo och enklare kontroller. Musiken är väldigt passande för spelets miljöer och det finns en cool 90-talskänsla i spelet. Det är även ett väldigt svårt spel, vilket gör att spelet känns både modernt och retro på samma gång, något som är väldigt bra i mitt tycke. En klar rekommendation och en suverän port till mobila formatet.

Detta är ett kärt minne för mig, eftersom Dragon Quest VIII var det första i serien som släpptes i Europa och därmed det första spelet ur serien jag kom i kontakt med. Dragon Quest-serien är känd för att vara väldigt traditionsbunden och detta är inget undantag, det är ett spel som tar många timmar att klara av och försätter spelaren i klassiska random encounters-strider som gör att hjältarna erhåller sina välförtjänta erfarenhetspoäng. Givetvis är det en klassisk skurk som ska besegras och det är bara du och dina vänner som kan göra det möjligt.

Det som är utmärkande för mobilversionen är att spelet endast går att spela i porträttläget, vilket gör det perfekt för de som bara vill använda en hand när de spelar. Det fungerar faktiskt ganska väl i och med att detta är ett klassiskt JRPG som inte kräver några snabba reflexer och kan därmed spelas väldigt långsamt. Däremot kan längre spelsessioner bli lidande och det kanske inte är den bästa ergonomiska positionen över tid.

Det andra som sticker ut med mobilporten är att den saknar originalets charmiga röster. I mobilversionen får vi istället nöja oss med de gamla hederliga textrutorna. Det är lite är synd eftersom karaktärerna har riktigt roliga brittiska dialekter. Spelet tycks även begränsat till 30 bildrutor i sekunden, vilket är en rest ifrån originalet till Playstation 2 och det gör att spelet kan upplevas lite laggigt.

Kameran kan vara lite bångstyrig i vissa situationer, främst i städer där väggar kan dyka upp lite var som helst. Kameran har ändå viss funktionalitet i att det går att zooma ut och in, samt positionera sig bakom ryggen på karaktären, men den är långt ifrån att vara perfekt. Ser man bortom allt detta finns där ett väldigt charmigt, långt äventyr väl värt att spela igenom.

Jag har alltid uppskattat bilspel eftersom de ofta erbjuder fin grafik, tävlingsmoment och eftersom de ofta är lättillgängliga spel. Mina första intryck av Grid: Autosport gör mig inte besviken och spelet kryssar av samtliga av mina önskemål snabbt. Det är ett spel som andas premimumprodukt, vilket är glädjande att se när det är ett spel släppt för den mobila plattformen.

Spelet har de klassiska upplägget med ett karriärsläge, turneringar, tidsutmaningar och snabbrace. Det finns även fullt med olika bilmodeller samt racingbanor att välja på. Det som spelet gör bra är att varje bil känns annorlunda från den andra och spelmekaniken känns realistisk. Detta i kombination med väldigt snygg grafik och häftigt motorljud gör att jag har svårt att sluta spela emellanåt.

När det kommer till kontroll av bilen märks det att utvecklarna lagt ned extra kärlek på mobilporten. Det som kanske är mest av en gimmick är att mobiltelefonens gyro kan användas för att svänga bilen genom att luta telefonen åt endera håll. Det är kul i några minuter men kanske inte är att rekommendera i längden. Ett annat är att använda en virtuell ratt som du snurrar på likt en riktig ratt, även här känns det lite svårstyrt över tid. Min favorit blir istället det enklaste upplägget där du helt enkelt har en vänster- och högerpil på skärmen och trycker in vilket håll du vill svänga åt.

Något som är överlägset är såklart handkontroll, med ett kontrollerstöd som fungerar perfekt och spelet visar även knapparna i gränssnittet. Till slut blir det såklart en smaksak, men jag hade valt handkontroll om jag hade spelat en längre session, medan pekkontroller fungerar okej för en kortare tid.

En annan sak som går att ställa in är om du vill att bilen accelererar automatiskt eller inte. Det är en smart lösning för den som bara vill fokusera på att styra bilen. Det är väldigt uppskattat att Grid: Autosport dels är en realistisk bilsimulator, men att spelet samtidigt förenklar upplevelsen för den som söker en mer casual upplevelse.

Det blir en stark rekommendation till Grid: Autosport, framförallt för de som älskar bilspel, men även för den som är nyfiken och vill ha något enklare. Spelet lyckas balansera upplevelsen väldigt väl för bägge målgrupper vill jag påstå.

Fotnot: Spelet informerade om att telefonen inte hade fullt officiellt stöd för ROG Phone 6 men det fungerade väldigt bra att spela ändå.

Dead Cells är ett rougelike Metroidvania-spel i 2D-grafik. Spelet har fina färger och snabb action. Precis som i många mobilspel styr du karaktären genom ett digitalt styrkors till vänster och förmågorna är placerade till höger.

Styrningen tycker jag är okej, men det kan vara lite svårt att navigera i vertikala riktningar eftersom karaktären ibland fastnar eller går upp eller ned längs en stege. Detta är framförallt knepigt till följd av det höga tempot i spelet, där det ibland finns en hel del fiender i din väg. Med handkontroll fungerar styrningen däremot perfekt och plötsligt känner jag att spelets tempo synkar med mina inputs och spelet känns dessutom lite lättare när jag får bättre kontroll på min karaktär.

Jag har väldigt kul när jag spelar spelet. Tempot är som sagt snabbt och det gör att du hela tiden känner att du gör framsteg, trots att det är ett väldigt svårt spel och att dö verkar vara en del av själva upplevelsen. Musiken är väldigt pampig och bidrar till att hålla det höga tempot uppe och grafiskt ser spelet fantastisk ut på den mindre mobilskärmen.

För den som inte suckar efter misslyckanden och tål att börja om igen är detta den perfekta kompanjonen i fickan. Personligen tycker jag spelet fungerar mycket bättre med handkontroll, men det kan även vara en fråga om avsaknad av vana hos mig när det kommer till styrningen.

För den som törstar efter mer Elden Ring kanske Pascals Wager kan vara ett alternativ. Åtminstone till det mobila formatet är det nämligen ett av få Souls-liknande spel. Spelet delar fascinationen för mörka miljöer och läskiga fiender och givetvis med sin beskärda del av svårighetsgrad. Här erbjuds dock två olika svårighetsgrader, vilket känns välkomnande på sitt sätt, eftersom det kanske öppnar för fler spelare till genren.

Det känns som ett gediget mobilspel där det faktiskt finns möjlighet att ställa in grafikinställningar precis som om det vore ett PC-spel. När jag ställer in extreme high istället för normal dyker plötsligt en tät dimma upp framför karaktären, som adderar än mer mystik till spelets mörka miljöer. Det finns även ett läge för ökad bilduppdatering, vilket gör att det verkligen går att krama ut mycket prestanda och spelet känns genast roligare. Det är ett spel gjort för mobilmarknaden och jag får känslan att utvecklarna har velat höja nivån för hur ett mobilspel kan se ut.

När jag testar spelet med handkontroll slås jag av hur naturligt det känns. Kontrollknapparna dyker till och med upp i spelets gränssnitt och detta med korrekt färg och bokstav, vilket gör att spelet känns som vilket konsol- eller PC-spel som helst. Det är tydligt att utvecklarna har haft ambitionen att höja spelets ambitionsnivå och försöka sudda ut skillnaderna mellan mobilspel och andra format.

Det är verkligen ett snyggt spel och det flyter på väldigt väl. Stridssystemet gör inget revolutionerande utan det påminner en hel del om Souls-spelen där du ser en fiende och du får välja fritt hur du vill möta denne. Ett låssystem gör det enkelt att fokusera på den fiende du vill besegra och det finns olika knappar för lätta samt kraftfulla attacker. Tempot är relativt långsamt vilket gör att du har viss tid att fundera och undvika attacker.

Jag har inte spelat tillräckligt långt för att kunna säga något om berättelsen och som traditionen bjuder i Souls-genren är inte de få karaktärer jag möter särskilt pratglada. Jag tror dock detta spel kan vara ett bra alternativ till den som törstar efter mer och inte kräver alltför mycket innovativt gameplay.

JYDGE påminner mig både om Judge Dredd filmerna och även Robocop. Du spelar en cyborg liknande robotpolis i en dystopisk cyberpunk-stad som heter Edenbyrg. Upplägget är ganska klassiskt: Du är där för att rädda gisslan och ha ihjäl de som står i din väg.

Spelet är en klassisk twin-stick shooter där karaktären syns uppifrån vilket gör att spelet blir lite av ett pussel. Det gäller att hitta den bästa vägen till målet och försöka överraska fienderna genom att beskjuta dem från avstånd, eller smyga upp bakifrån och ta ut dem med en närstridsattack. Mellan uppdrag kan du även utrusta din karaktär ju mer du spelar, vilket gör att det ändå finns ett visst djup.

Kontrollmässigt fungerar det lite sisådär med pekkontrollerna eftersom du behöver trycka till styrkorset för att din JYDGE att skjuta, vilket blir lite konstlat när det saknas riktiga kontrollspakar. Detta hjälps såklart om handkontroll kopplas in och då klickar spelet bättre.

Det går att ställa in olika grafikinställningar men spelets miljöer är väldigt mörka vilket gör det lite svårt att se skillnaden mellan high och low. Det är dock välkommet att mobilspel erbjuder användaren möjligheten att justera inställningarna.

Dessvärre verkar spelet lida lite tekniskt och det blir lite hackigt emellanåt. Det är trist då gameplay är väldigt underhållande och spelet passar väldigt bra till mobilen, med korta uppdrag som är enkla att spela i någon minut för att sedan lägga telefonen i fickan igen.

Sammanfattning

Spelen som testades för juli månad är en blandning mellan nytt, gammalt och brett. Jag imponeras över kvaliteten för samtliga spel egentligen. JYDGE och Dragon Quest VIII hade lite små tekniska problem med laggigt gameplay emellanåt, men inget som är avgörande för helhetsupplevelsen. CoD Mobile visar att free-to-play-modellen kan fungera om målet är att få en dos av snabbt skjutande.

När det kommer till det grafiska imponeras jag mest över Streets of Rage 4 och Grid: Autosport. Det är två otroligt fina spel på varsitt sätt; det ena med sin handdesignade serietidningsstil och det andra med sin fotorealistiska stil.

De spelen som imponerar på mig mest utifrån ren gameplay är både Dead Cells och Pascals Wager. Dead Cells är i en genre jag vanligtvis inte spelar alltför mycket, och att hitta ett Souls-spel som fungerar till telefonen var väldigt oväntat och gjorde mig positivt överraskad. Det är även imponerande att en klassiker som Castlevania: Symphony of the Night håller än i dag, och tack vare 2D-perspektivet fungerar det väldigt väl till mobila formatet.

Vad tycker ni om urvalet för Månadens mobilspel i juli?

Vilka spel skulle ni vilja att jag tittar närmare på i augusti?