Jag minns julen 1998 som det vore igår. Nintendo 64, #Zelda: Ocarina of Time och en ocean av fritid som bäst spenderades med alla de hemligheter, pussel och den hisnande jättelika värld som Links första tredimensionella äventyr bjöd på. Sannolikt har också du som läser detta gott om nostalgiska minnen från spelet, och frågan du vill ha svar på är givetvis om spelet håller än i dag.
Ja!
Ärrade veteraner riskerar inte att få sina minnen förstörda, och för den som aldrig testat Zelda förut är detta den perfekta inkörsporten. De designmässigt genialiskt utformade grottorna och templen är tidlösa i ordets rätta bemärkelse och har stått emot tidens tand väl. Bortsett grafikens skarpa kanter är det inte mycket som skvallrar om att det här är ett drygt 15 år gammalt spel.
Det är smidigt med menyn tillgänglig på den nedre skärmen.
Mycket av detta har att göra med det omsorgsfulla arbete #Nintendo lagt ner på att fräscha upp texturer och karaktärer. Link själv, till exempel, är numera mycket trognare originalskisserna än i den blockiga Nintendo 64-tolkningen. Detsamma gäller Epona, prinsessan Zelda och alla andra karaktärer och magiska varelser som befolkar Hyrule. När jag började spela var detta inget jag tänkte närmare på. Men efter att ha jämfört versionerna sida vid sida är det uppenbart att det är så här vi alla minns att Zelda 64 såg ut i våra nostalgiskimrande minnen.
Exempel på artwork.
Men det är inte den uppspacklade fasaden som i första hand drar ögonen till sig, utan de nya animationerna och flytet. Det gamla spelet hasade sig fram i sirapssega 15 till 20 bilder per sekund och var till råga på allt en horribel PAL-konvertering. #The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D:s stabila 30 bildrutor kanske inte låter som så mycket mer men gör i praktiken en hel värld av skillnad och ger en avsevärt behagligare, mjukare spelupplevelse. Links första stapplande steg i skogen med det småväxta Kokiri-folket och deras omsvärmande älvor känns fantasirikare och mer livfullt än någonsin tidigare.
