Recension – Supercar Street Challenge

Diggar man spel som går ut på att framföra ett snabbt fordon är man lyckligt lottad, åtminstone i datorspelssammanhang. Utbudet är digert och har så varit alltsedan hemdatorerna slog igenom för omkring tjugo år sedan. Inte har det blivit sämre av att både grafik och realism ökat markant de senaste åren. För att nå framgång krävs ofta antingen nytänkande eller förbättring av grafik, körkänsla och liknande. De spel som lyckas kombinera båda alternativen når ofta klassikerstatus. Hur förhåller sig då Supercar Street Challenge till dessa kriterier? Jodå, när man läser om spelet ser det ut som att utvecklarna försökt tillföra något som fräschar upp superbilsgenren - kör ett befintligt lyxåk eller modifiera det om du inte är nöjd. Det grafiska kriteriet har det tyvärr inte lagts så mycket energi på. Förvisso är grafiken överlag okej, men bilarna saknar ljuseffekter och skuggor av den kaliber man kan förvänta sig av ett nytt spel. Grafiken landar någonstans mellan Playstation 1 och 2.

Feta bilar

Ett känt, dyrt och effektivt sätt att locka publik till spel är genom att licensiera varunamn eller kända personer. Supercar Street Challenge har skaffat rättigheter att använda kända bilmärken som till exempel Pontiac och Lotus. Detta lockar säkert en och annan bilentusiast att införskaffa ett exemplar. Tyvärr lär de bli besvikna. Jag har inte testat någon av spelets bilar i verkligheten, men jag vågar ändå påstå att de bara har namnet gemensamt. En orsak är styrningen (mer om den nedan), en annan ljudet. Bilarna låter som en flock getingar på avstånd. Den som väljer att växla manuellt lär få problem - man hör inte när det är dags att peta i nästa växel, utan man måste ständigt kolla varvräknaren för att veta när det är dags. Som lök på laxen innebär övervarvning i vissa spelformer att bilen växlar ner till ettan, med påföljd att man blir omåkt av samtliga motståndare. Inte skoj. Inte blir det skojigare av att manualen inte informerar om saken, man måste själv räkna ut i vilka spelformer detta sker.

Kör i bekanta miljöer

Racen körs på banor i olika storstäder, till exempel Los Angeles, Monaco och Rom. Det innebär att diverse sevärdheter svischar förbi. Banorna är avgränsade av byggnader, trappor och annat. På trottoaren finns lyktstolpar, rödljus, träd och annat bråte som i vilket annat spel som helst skulle ha inverkat på farten vid kollision. Så inte här. Av någon underlig anledning fyller dessa ingen funktion utöver det rent estetiska - man hindras inte det minsta av att braka in i en lyktstolpe i tvåhundra blås, det enda som händer är att stolpen rasar. Förutom att farten sjunker om man krockar med en vägg sker inget med bilen. Månne är lyxbilar av sällsynt hög kvalitet?

Spelform für alles?

Spelformerna är de gamla vanliga, med Championship som huvudingrediens. Tillräckligt hög placering i loppet gör att man går vidare till nästa bana. Om inte blir det till att nöta vidare på samma bana tills man når den placering som krävs. Utöver denna spelform finns till exempel Manufacturers Cup, där man tävlar med sin egenhändigt byggda bil, och Head to Head, vilket är spelets ålderstigna variant av multiplayer i form av splitscreen. Visserligen är spelet en konsollportning, men idag när LAN- och Internetspel mer eller mindre är standard känns splitscreen som enda alternativ synnerligen omodernt. Inte blir det bättre av att datormotståndarna kör som på räls. De begår få eller inga misstag, utan håller en jämn och fin linje genom banan. Dessutom äger de en märklig förmåga att bromsa in och vänta på dig om du blir alltför långt efter. Så fort man kommer ikapp dem ökar de farten igen. Trist och omodernt, särskilt i jämförelse med andra moderna bilspel där datorn faktiskt brukar begå misstag. Övriga spelformer innefattar exempelvis en där man tävlar med sin egenhändigt hopsnickrade bil.

Det känns bekant

Styrningen är av lättförståeliga skäl bland det viktigaste i ett bilspel. Många av de senaste årens mest framgångsrika spel har nått sin popularitet just eftersom styrningen blivit mer och mer verklighetstrogen - genom att bromsa, gasa eller rycka handbromsen i rätt ögonblick presterar man en effektiv bredsladd som låter en behålla farten genom knixiga kurvor och imponera på polarna. Äldre tiders bilspel var ganska trista eftersom de uteslutande handlade om gasen i botten till dess att det var läge att bromsa, ingen flexibilitet fanns. Det innebar att spelen i stort sett bara handlade om att lära sig bromsa i rätt ögonblick. Supercar Street Challenge är inte riktigt så primitivt, men inte långt ifrån. Förvisso har originalbilarna olika egenskaper, men skillnaderna inskränker sig strängt taget till olika topphastighet och väggrepp. Oavsett vilken bil man kör är det svårt att sladda sig genom kurvorna på ett kontrollerat sätt.

Omodernt

På pappret ser Supercar Street Challenge ut som ett intressant och i viss mån nyskapande bilspel. I praktiken är det varken eller. Det är en taskig portning av ett uselt konsollspel. Man har inte ens brytt sig om att ta bort konsollens "save-slottar", något som skvallrar om ett rejält hafsverk. Förutom bättre grafik känns det ungefär som när man lirade Test Drive på Amiga 500 i slutet av åttiotalet. En smärre överdrift kanske, men ta det fem år gamla Gran Turismo till Playstation - körkänslan där är överlägsen denna. Hade Supercar Street Challenge kommit i början av nittiotalet hade det kunnat funka. Ett dylikt spel i dagsläget känns bara tragiskt. Har man aldrig testat ett bilspel på dator eller konsoll förut kan spelet möjligen verka tilltalande. För övriga rekommenderas valfritt annat bilspel som släppts under de senaste fem åren. Detta är nämligen uselt.