Se även videorecensionen!
Det har hänt. Det är två torsdagar i en vecka, helvetet har frusit till is, polerna har bytt plats och jag har spelat igenom Alan Wake 2.
Jag minns en gång i tiden när jag i ett lösnummer av PC Gamer (eller var det till och med gamla PC Gaming World?) läste planerna Sam Lake hade inför det första spelet: det skulle vara en öppen värld, dygnscykel och allt möjligt. Detta var runt 2006. Planerna ändrades och det dröjde fyra år till innan Alan Wake släpptes. Likväl är det ingenting mot hur länge vi har väntat på uppföljaren. Remedy har också själva varit väldigt angelägna om att göra den; både Quantum Break och Control var från början Alan Wake 2-prototyper. Men nu är det alltså till sist dags, och imorgon släpps det för alla.
Tidsramen i Alan Wake följer vår egen. Originalet utspelades 2010, och uppföljaren äger rum 2023. Tretton år har således förflutit, tretton år som Alan Wake själv har tillbringat i det mardrömslika The Dark Place. Det märks. Alan är desperat och psykiskt nedbruten men har fortfarande inte gett upp sina försök att ta sig ut. Eller har han det? Ibland tycks han inte veta själv.
Motpolen är nykomlingen Saga Anderson, en betydligt mer behärskad och jordnära FBI-agent. Hon anländer till Bright Falls med sin kollega Alex Casey – vars nuna porträtteras av Sam Lake själv medan James McCaffrey sköter rösten, i spelsammanhang främst känd som Max Paynes ljuva stämma. Saga och Alex är på plats för att utreda några bestialiska ritualmord. Som av en händelse försvann alla mordoffren år 2010, omkring samma tid som Alan Wake. En slump? Såklart inte.
"Ögongodis från början till slut"
Det är över huvud taget väldigt lite som är en slump i Alan Wake 2. Mycket kan tyckas vara det, men nästan allt har något bakomliggande – även om det kan dröja timmar innan det uppenbaras. Det är ett minutiöst designat spel med smått extrem detaljrikedom, något som genomsyrar de flesta aspekter. Till att börja med har vi det mest uppenbara – det visuella. Det här är ögongodis från början till slut. Oavsett om jag befinner mig i sömniga Bright Falls, den lömska skogen Cauldron Lake, kusliga Watery eller det förvridna New York City, som The Dark Place antagit som skepnad, är det svårt att inte hänföras av hur jäkla snyggt allt är. Dels rent tekniskt, men även designmässigt. Det är en värld man vill utforska, och utforska bör man.
Alan Wake 2 är ohyggligt vackert ibland.
Utforska gärna. Men på egen risk...
I uppföljaren har Remedy som bekant valt att frångå actionlirandet som gällde 2010 till förmån för en lite mer återhållsam survival horror-upplevelse. Tänk typ Resident Evil; ett begränsat inventory (som ej bör användas i strid), knapp ammunition och miljöer som utforskas successivt allt eftersom man hittar verktyg för att låsa upp nya områden. Utforskande belönas. Faktum är att de flesta vapnen som finns i spelet inte är något man automatiskt får tillgång till, utan är en morot för allt utforskande. På tal om vapen så är det dags att ta tag i akilleshälen: striderna.
"En lite mer återhållsam survival horror-upplevelse"
Skjutandet var förmodligen den del av originalet som fick svalast mottagande. I tvåan har man förvisso jobbat på detta och inkorporerat fler typer av vapen (Alan och Saga använder olika sorters), men spelmekaniskt står man fortfarande kvar och stampar lite på samma ställe. Det är i princip samma sak som gäller 2023 som 2010: sikta på en fiende med ficklampan för att förinta "mörkret" och följ upp med en hagelskur eller dylikt. Det finns undantag, men lejonparten av oknyttet man stöter på behandlas så här. Det funkar, men det är helt enkelt inte lika engagerande och minnesvärt som resten av upplevelsen. Samtidigt är de andra nya spelmekanikerna, så som Sagas detektivarbete, av det enkelspåriga slaget. Det finns dock undantag i form av några lite mer utmanande pussel här och där både i storyn och i utforskandet.
Remedy sa att tvåan skulle bli läskigare. De ljög inte.
"Initiation 4 är fantastiskt. Jag fick gåshud."
Roligare är då resten av upplevelsen. Eller rolig är kanske inte helt rätt ord… ja, förutom uppdraget "Initation 4", då. Initiation 4 är fantastiskt. Jag fick gåshud. Givetvis spoilar jag inget (detta är något man bör uppleva själv), men om man hade tagit ut samma svängar spelmekaniskt som man gör berättartekniskt hade Alan Wake 2 kunnat bli något helt fantastiskt. För oj, vad mycket det finns här! Remedy har alltid gillat att blanda in andra medium i sina spel, och om det blev för mycket tv i Quantum Break har man i Alan Wake 2 hittat en desto bättre balans mellan spel, film, läsning och musik. Gränserna suddas medvetet ut, och det gör något (i alla fall för mig) för känslan för karaktärerna när även ett verkligt ansikte sätts på dem.
Till detta har vi själva manuset. Har man spelat tidigare Remedy-spel lär man känna igen sig. Sam Lakes författarröst har en utpräglad stil. Det är alldeles lagom ostigt, och även om det finns svagheter, som en lite väl "perfekt" Saga Anderson eller avsaknaden av antagonister med personlighet, så är det alltjämt ett kompetent hantverk. Ett som lyfts ytterligare av nämnda berättarteknik, liksom av genomgående helgjutna insatser av skådespelarensemblen – inklusive Sam själv! Och stackars Alan Wake (spelad av Ilkka Villi och Matthew Porretta, precis som i originalet) är den klarast lysande stjärnan, även om den mystiske Mr. Door (en David Harewood i högform) samt Alice (denna gång porträtterad av Christina Cole, efter att Brett Madden tyvärr avlidit i sviterna av cancer) förtjänar ett omnämnande.
Det finns dock ytterligare smolk i bägaren i form av buggar. Några gånger kraschade spelet, det hände att jag fastnade i terrängen eller ramlade genom kartan. Några ljudbuggar med osynkad dialog som följd stöttes på, liksom urbuggad belysning. Det är synd, och inte minst är det synd att spelmekaniken är så basal som den är.
Skillnaden mellan dag och natt...
... kan vara som dag och natt.
Välkommen...
"Ges vingar av sina styrkor snarare än sänks av sina svagheter"
Alan Wake 2 är ett spel där den konstnärliga kreativiteten får stå i centrum och banne mig om vi inte hade haft en odödlig klassiker och ett toppbetyg i händerna ifall man låtit denna påhittighet florera även beträffande gameplay. Trots det är det en väldigt minnesvärd upplevelse som generellt ges vingar av sina styrkor snarare än sänks av sina svagheter, och med två redan utannonserade expansioner på G så kommer jag dessutom att få mer. Den här gången behöver vi heller inte vänta ett drygt decennium. Men jag längtar redan.
Fotnot: Alan Wake 2 släpps till pc, PS5 och Xbox Series den 27/10.
Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
