Baldur's Gate III (2 av 2)

Det är över nu, som Per Gessle sjöng. Efter 106 timmar har eftertexterna rullat och nu ska jag förmå mig själv att försöka förmedla dem till dig. Det ska direkt sägas att jag enkelt hade kunnat lägga fyrtio, femtio timmar till på kampanjen om tiden inte varit en faktor. Baldur's Gate 3 är en mastodont, en jätte, den form av gigant vi sällan ser bland rollspel numera. Det potentiellt mest utnötta och felanvända adjektivet av dem alla, "episk", kommer till sin rätta här. För det är vad resan genom Baldur's Gate 3 är. Storslagen, grandios. Helt enkelt: episk.

"En jätte, den form av gigant vi sällan ser bland rollspel numera"

Det är en monumental bedrift Larian har åstadkommit. Något som kommer ge ringar på vattnet i åratal, på ett helt annat sätt än vad deras senaste succé Divinity: Original Sin 2 gjorde. Vi kan börja där jag slutade senast, vid portarna till staden Baldur's Gate. Och nej, jag kommer inte spoila några detaljer. Men detta kan sägas: det är en myllrande stad, fylld med saker att upptäcka. Jag har ingen data som bekräftar det, men känslan är i att det här är den mest intensiva, innehållsrika delen av spelet. Och tveklöst den mest minnesvärda.

Insatserna blir högre och högre, vad gäller strider såväl som narrativ. Om jag tvingades till tuffa beslut tidigare i spelet är det ingenting mot vad jag genomgående ställs inför nu. Om och om igen. Mina äventyr har tydliga konsekvenser, och så även saker jag gjort tidigare. Om något grenas det ut ännu mer här. Den rika ensemblen utvidgas ytterligare när nya bundsförvanter och antagonister introduceras – och expanderas.

Någonstans här finns en av de få saker som då och då petar mig i sidan och viskar "Du, här är något som stryker dig mothårs". Det finns ingen motsvarighet till Jon Irenicus i Baldur's Gate 3. Med andra ord: ingen tydlig karismatisk motvikt till spelarkaraktären. Det är inte negativt i sig, men annorlunda. Här finns istället en handfull karaktärer som kan vara en stark allierad i ena genomspelningen, en dödlig fiende i den andra. Helt beroende på vad du gör för val. Ytterligare ett resultat av den enorma satsningen på "player agency".

Det kanske bara är jag som saknar den där lite mer personliga kopplingen. Något som gör att du, din karaktär, känns personligt involverad snarare än olyckligt indragen i denna virvelvind av kaos. Det är kanske här de andra karaktärsalternativen träder in, att spela som en av originkaraktärerna eller The Dark Urge. Men ändå.

Miljöerna, manuset, ja, allt sätter stämningen!

Råttor! Är det ett Baldur's Gate är råttor obligatoriska.

På tur i Baldur's Gate.

"Mindre klagomål som drunknar i en fantastisk helhet"

Det finns ett fåtal andra skavanker. Inventorysystemet är hyfsat anpassningspart och modulärt, men ändå betydligt pilligare än det behöver vara. Titlar som Pillars of Eternity 2 eller Pathfinder: Wrath of the Righteous har gjort det betydligt smidigare. Buggarna jag upplevde blev klart mer frekventa i senare delar av spelet, om än ganska harmlösa vad gäller tyngd. Och bilduppdateringen blir onekligen lidande i Baldur's Gates folkhav. Det är även lite väl lätt att bli omtyckt av dina följeslagare – snudd på hela gänget var helt hänförda av Cornelis, min bard tillika halvling, och försökte dra med honom till sängkammaren.

Men det här är mindre klagomål som drunknar i en fantastisk helhet. Innan jag påbörjade resan hade jag en sinnebild om att Cornelis skulle vara en positiv och trevlig, men lurig prick. Mitt klassval av bard med en släng av rogue (nio levlar av bard och tre av rogue, för att vara exakt) skulle återspegla detta. Och detta fick jag mer eller mindre hämningslöst ge utlopp för i spelet. Jag kan förstås inte svara på om exempelvis en vild och galen barbar eller en ondskefull trollkarl ges samma möjligheter, men känslan är att Larian gjort sitt yttersta för att fullända inlevelsen.

Det är ännu ett resultat av teamets vision om ett spel som är så reaktivt som möjligt. Det måste, rent ut sagt, vara en jäkla plåga att designa ett spel i den här skalan med en upplevelse som ända in i märgen ska kunna påverkas av spelarens kreativitet. Jag förstår att Swen Vincke efter releasen sagt att han gärna jobbar med lite mindre titlar framöver. Det enda spelet jag själv tagit mig an med reaktivitet som ens kan jämföras med Baldur's Gate 3 är (det utmärkta) The Age of Decadence, men är också i betydligt mindre omfång.

I manuset finns mer djup och lockelse än i Larians tidigare alster. Atmosfären är påtagligt allvarligare och även om det knappast råder brist på humor är seriositeten otvetydig – det är ett manus med ambitioner. Där många, långa narrativa trådar som löper genom handlingen och ofta korsar varandra med otaliga minnesvärda livsöden som målas upp. Inte bara i det jag själv upplever, utan det finns även engagerande små berättelser utspridda bland texter och dagböcker. Somliga rentav hjärtskärande. Det gäller även en del av de ansikten som kommer i min väg under spelets gång, vars öden inte sällan avgörs av mina egna handlingar. Även till synes mindre karaktärer och quests har en tendens att dyka upp igen med större genomslag. Alltihop förstärks även av den smått fantastiska presentationen. Grafik, mellansekvenser, röstskådespelare och musik håller nästan genomgående toppklass i genren.

Cornelis är nio delar bard, tre delar rogue. En läcker mix.

"Kommer att inspirera andra utvecklare i åratal"

Striderna blir även de bara mer komplexa ju längre in jag når. I alla fall om man likt mig inte är en min-maxare av rang. I takt med att mitt sällskap stiger i level blir förstås motståndet mer formidabelt och det är mycket att hålla koll på när antalet förmågor hos både dig och fienden bara ökar och ökar. Jag älskar det, definitivt. Det slutar aldrig att utmana och till skillnad från många andra spel i genren känner jag mig aldrig överdrivet slagkraftig, inte ens mot slutet. Men det kan ju vara något som snarare speglar min egen kompetens, förstås. Jag lämnar det osagt...

Min tid i Baldur's Gate 3 överträffar alla förväntningar jag haft. Larian har lyckats skapa något som jag redan nu törs påstå kommer att få genomslag i klass med det som The Witcher 3 fick 2015. En ofantlig koloss som kommer att inspirera andra utvecklare i åratal. Det är inte felfritt – säg det spel som är? – men det är en formidabel upplevelse och det är bara en tidsfråga innan jag ger mig i kast med nästa äventyr i Faerûn. Jo, jag längtar redan.

Fotnot: Testat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM. Släpps till PS5 6 september.