Striderna blir ett sorts sten-sax-påsespel där du vrider och vänder på dina truppers förmågor för att hitta det som passar bäst in på någon av de många omsorgsfullt designade fienderna. Ska du satsa på utrustning som du forskat fram genom att obducera rymdvarelser med naturligt kroppspansar, eller kanske på ren eldkraft? Hur många medkits tar du med dig ut i fält? Kan man behöva utrusta soldaterna med mind shields? Vilket vapen biter bäst på just den där rymdvarelsen, och hur kan jag använda drönare till min fördel? Ska de vara helare eller offensiva? Ska de hacka eller återta soldater vars hjärnor tagits över av fienden och vänt vapnen mot mina egna mannar? Du kommer att starta om en bana åtskilliga gånger bara för att testa hur just den där nya utrustningen kan stå sig i fighten. Alla dessa får dig att återkomma om och om igen, att vakna mitt i natten och fundera över hur man kunde ha löst just det där uppdraget på ett ännu mer raffinerat sätt.
Vackert designa banor.
Sjäva banorna är fint designade, omväxlande stads- och naturlandskap. Flera vertikala nivåer gör att du får tänka i flera dimensioner, och det känns inte som om något placerats ut slumpmässigt på kartorna. De grafiska effekterna är fina men av någon anledning fick min dator jobba på rejält för att producera det visuella. En dag 0-patch och specialdesignade grafikdrivrutiner avhjälper förhoppningsvis detta, men i dagsläget väger inte ögongodiset upp för den kraft som krävs. Jag hoppas att den taskiga optimeringen fixas pronto.
Ka-blam!
Xcom 2 är en mycket mer öppen och icke-linjär historia än sin föregångare. Friheten att röra dig vart du vill i världen är relativt stor, förutsatt att du bygger upp ditt nätverk av motståndsceller och kommunikationscentraler. Du jonglerar pengar, resurser och underrättelsematerial i en karusell av ikoner, meddelanden, händelser, forskning och management. Den något röriga strukturen i hembasen, hubben där allt utgår från, tar ett tag att komma in i. Gränssnittet är överdesignat och illa genomtänkt där det borde vara intuitivt och snabbt att bemästra.
Och över allt vilar den ständiga skuggan från Avatar-projektet, den “händelse” som du hela tiden jobbar för att undslippa eller åtminstone skjuta upp. De storykritiska uppdrag som är en del av Avatar-berättelsen kan du inte välja bort, och du känner en konstant stress i den mätare som hela tiden visar hur nära rymdvarelserna är att nå sitt mål. Det är Xcom i ett nötskal, och lika mycket tid tillbringas med att försöka kontra fiendens planer med underrättelse och resurser som på slagfältet.
Spelet är inte lika linjärt som föregångarna.
Men hur mycket du än planerar och försöker tänka långsiktigt, kommer du att stå där på slagfältet med döda trupper på skärmen. Och det känns fördjävligt. Allt tack vare, eller kanske på grund av Xcom-seriens trademark: de band som uppstår mellan dig och de män och kvinnor som du skickar ut på fältet. I den här uppföljaren är möjligheten att modifiera utseende, personlighet, färdigheter och utrustning större än någonsin, vilket så klart får till följd att du fäster dig än mer vid dina trupper. Jag blev faktiskt förbluffad över hur mycket enklare det var att lämna en nyrekryterad standard-rookie blödande på marken, än en av de soldater jag lagt ned lite tid och möda att ge en unik framtoning. För en gångs skull känner jag att upplåsandet av nya färdigheter och kläder har en mening. Jag vill ge mina trupper de bästa förutsättningarna, och de ska se överhårda ut när de ger sig in i hetluften.
Du fäster dig vid dina soldater.
Jag kommer att fortsätta spela Xcom 2, trots dess brister. Om inte annat för att jag döpte en av mina rangers (customizad att bli asball, svenska, ständigt cigg i munnen och med snaggat huvud) efter min älskade dotter, och därefter konsekvent vägrade acceptera allt annat än total seger utan en skråma. Spelet gör sånt med dig. Får dig att sätta upp nästan ouppnåeliga mål som du sedan svär osande eder över men ändå fortsätter att jobba mot.
Xcom 2 får spelaren att känna sig som guden Loke i myten där han fjättras på en hård, spetsig klippa under en orm som droppar gift i hans mun. Och det är samtidigt Lokes fru Sigyn som står vid sin makes sida med ett fat där hon fångar upp eterdropparna. Men när hon tvingas tömma fatet fräter etern i Lokes ansikte, och han vrider sig i svåra plågor.
Man ligger som man bäddar.
