Att levla tycker jag om. För varje nivå får du en poäng att placera ut som bättrar på saker som din flammande igni-formel, gör dina svärdshugg mer effektiva eller saktar ner tiden ett uns till när du hivar iväg bomber. Du kan också, witcher som du är, mutera förmågor som ger dig större muskler eller starkare signs. Spelet är samtidigt nedrigt, för du kommer inte att kunna maxa allting. Men ärligt talat är det ju precis sådant som ska spela roll i rollspel.

Signs? Alkemi? Råstyrka? Levelsystemet hjälper dig att hitta monsterjägaren i dig.

Jag är så tacksam för att jag fått tiden att uppleva resan från start till mål, att ha sluppit att vara en slav under embargot. Visst är jag också en smula bitter för ibland har jag fått tvinga mig in i ett tunnelseende och skyndat förbi några sidospår jag velat drunkna i. Mina åttio timmar hade lika gärna kunnat vara det dubbla. Antagligen ännu mer.

Men framför allt har tiden gett mig en bild av helheten. Från de första tjugo timmarnas nyförälskelse till att efter fyrtio på riktigt kunna se de tekniska snedträffarna. Nej, inte ens Witcher 3 är utan skönhetsfläckar. Även om striderna man mot man blev bättre när jag väl beslutade mig för att slipa på mina svärdskonster är de alltjämt lite magra. Men å andra sidan: krascherna kan räknas på ena handens fingrar liksom de där sönderladdade dialogerna jag stötte på sist. Frameraten skaver under vissa strider och när Novigrad myllrar som mest. Det stör, men förstör inte. Och då CD Projekt ändå är CD Projekt hoppas jag att dag ett-patchen ger spelet en bra knuff på vägen. Det blir vi varse om imorgon.

Om jag får önska mig något annat inför fortsättningen vore det mer lättnavigerade menyer. Att brygga sina elixir, hålla koll på böcker och uppdrag är inte så smidigt som det borde vara. Det finns en snabbmeny att ta till men där ryms bara två brygder och inga oljor. Det känns omständligt.

Men de tekniska landvinningarna är ändå så oändligt många fler än skavsåren. För det är så in i helskotta tappa hakan-vackert. I ena stunden känns det som att jag ska blåsa omkull av åskovädret i No Man’s Lands granskogar för att i nästa gallopera genom morgondiset, över glaciären på Ard Skellige. Jag reser genom natt och dag och mellan olika platser med sina egna väderbetingelser, miljöer, seder och bruk. För att inte tala om: olika dialekter. Sådana detaljer lämnas inte åt slumpen. Skådespeleriet är överlag enormt bra, liksom karaktärernas rika bibliotek av gester som gör att dialogerna känns på riktigt.

Han beskrivs som "världens fulaste man" (till höger, alltså) men är i själva verket ursöt.

Monsterfaunan är ett kapitel för sig och att följa den på avstånd kan vara imponerande nog. På Skelliges böljande hav ser jag sirenflockar flaxa omkring. Ibland dyker de ner i det stora blå, för att plötsligt dyka upp på mitt skrov och slita sönder en del av det. Vi har de typiska Witcher-trollen: de groteska och trögfattade men inte sällan godhjärtade varelserna.

Och att slåss mot det monstruösa är – särskilt efter en tids levlande och med koll på armborst, brygder, oljor och hela faderullan – snudd på fantastiskt. Särskilt när de knyts till uppdrag. Genom att använda mina witcher-sinnen kan jag följa spåren in i skogarna, över bäckar och in i grottor. Ibland är det doften som ringlar sig som en röd orm genom landskapet. Och när allt ställs på sin spets, när svärden börjar vina, då ersätts de lugna melodierna av pampiga melodier. Att förstärka med mäktig sång är något fler spel borde ta efter.

Striderna växer genom hela spelet och manar till både fingerfärdighet som taktik.

Deckartänket går igen i många uppdrag. Gåtorna är sällan särskilt svårlösta ur ett spelperspektiv, däremot är de så pass välskrivna att du känner dig som en Geralt Holmes som snart kommer att resa dig och brista ut i ett ”Det var betjänten som gjorde det!” CD Projekt lånar också från barnsagor. Här finns sju dvärgar, med den lilla skillnaden att Toker trillar utför ett stup och bryter nacken.

Det är, när allt kommer omkring, inte konstigt att jag har svårt att ta farväl. Det är många bitar, stora som små, som gör The Witcher 3: Wild Hunt till ett av de bästa rollspelen i mannaminne. Jag har aldrig sett en vackrare värld eller en mer träffsäker spelberättelse. Sätter du strider främst kanske du inte kommer hålla det lika högt, men älskar du som jag bra berättande kommer du falla hårt. Allt som Witcher inte var i originalet och allt som det blev i tvåan har skruvats upp tjugo hack. Och allt det som blivit är svårt att släppa taget om.

Så när eftertexterna rullat tar jag tar ett djupt andetag och väljer ”new game”. Introt börjar igen, de mäktiga tonerna strömmar ur högtalarna. Avskedet kan vänta.

Orolig för att inte ha tillräckligt med bakgrundsinformation? Missa inte den här eminenta guiden om hur du förbereder dig inför spelet! Del ett av recensionen läser du här och den andra här.