Inlägg av AdamMK

Nice med chiptunes, kul att du delar dina låtar!
Har försökt lite själv, men får inte riktigt till de ljud jag vill.
Tips på någon bra tutorial?

Är inspirerad av Mega Man.
https://soundcloud.com/dotto2/wirdfelfinal?

https://soundcloud.com/dotto2/spellat?utm_source=clipboard&ut...

Alltså.. jag har klarat ett otal Mario-spel.

Jag tycker det är lite väl ofta Prinsessan blir kidnappad.
Det är som att ingen på svampslottet lärt sig någonting alls sen förra gången.

Nu har jag nästan alla spel jag vill spela från ps4 till pc
fattas bara Bloodborne tror jag

Tack!

Samma! Kändes som ett spel jag skulle gilla så fort jag såg det - behöver bli bättre på att lämna utrymme för dessa med en gång när jag ser dem.

Vissa plattformsspel uppmanar dig att spela försiktigt och ta ett steg i taget. Cybershadow är inte ett sådant spel. Det är faktiskt raka motsatsen. Ju mer du tvekar, ju mer dör du. För en ständig velare som jag är det rätt skönt. Efter att ha dött på samma sträcka flera dussintals gånger sitter det till sist. Alla hinder som tagit kål på mig om och om igen blåser helt plötsligt förbi som den raska vårvinden. Det är muskelminnet som kommit på plats och mina händer har börjat tänka åt mig.

Cyber Shadow utspelar sig i en dystopisk framtid där robotar tagit över och lagt en laddad skugga över ett förfallet stadslandskap. Du är en ninja - Shadow - vars själ förkroppsligats i en robot efter att din mänskliga kropp förstörts i en fruktansvärd explosion. Storyn är en inblick i ninjafilosofin och dess syn på livet och döden, och vad som händer om cykeln bryts, något som är lätt att missa i spelets snabba takt framåt. När du väl får insyn i tidigare händelser i form av cutscenes är de överlag välgjorda och dess stora pixelporträtt och dramatiska scener är inte det enda i spelet som påminner om nes-klassikern Ninja Gaiden.

Efter att spelvärlden de senaste åren fullkomligt överösts av indietitlar som försökt återskapa magin från gamla tider är det märkligt hur få plattformsspel som så träffsäkert återskapat spelmekaniken från det spelet. Det finns The Messenger... och det finns Cyber Shadow. Det föregående är ett av mina favoritspel någonsin - det senare gör det nu sällskap. Ninjakonsterna i dessa spel handlar inte om att smyga, utan om att hoppa, svärdvifta och kasta kunais och shurikens i blixtsnabb takt. Det påminner mer om de flygande soldaterna i bambuträden från filmen House of Flying Daggers (2004) än de smygande lönnmördarna i... Shogun 2: Total War (finns det någon film där ninjor faktiskt mestadels smyger istället för att göra akrobatiska trick?) Att Cyber Shadow dessutom placerar sin ninjaestetik i en värld fylld med robotar ger det den där extra 80-talskänslan jag har svårt att sluta älska.

Och det finns verkligen mycket att älska i Cyber Shadow. Allt från den ruskigt bra chiptune- musiken, till det nästintill perfekta plattformandet, för att inte nämna alla uppgraderingar som kommer Shadow tillhanda under spelets gång som ständigt får en att bli och känna sig bättre, starkare och häftigare. Spelets musik känns som en utveckling av hela genren, då kompositören Enrique Martin inte låtit begränsa sig, utan fullt ut använt sig av moderna musikaliska verktyg samtidigt som han aldrig tappar den klassiska retrospelskänslan. Det märks att han och spelets utvecklare Aarne Hunziker jobbat tätt ihop, då musiken alltid slår in på exakt det spår jag vill höra när jag samlat på mig en ny, omvälvande färdighet, eller möter en utmaning utöver det vanliga.

Spelets absolut intressantaste uppgradering är Cross Slash som låter dig springande ta ett ninjasvep framåt som en blå blixt som kan upprepas så länge du faktiskt slagit något. I längden betyder det att du i princip kan slå dig fram i luften, sammanlänkat med dubbelhopp, genom hela korridorer utan att röra vid marken. Med samma förmåga kan du, om du lyckas få till rörelsen (det kräver en del övning), göra slarvsylta av de annars tämligen knepiga bossarna under spelets gång. Det fanns flera gånger jag försökte mig på svåra utmaningar i lugn och sansad takt, tills jag märkte att samma utmaning gick att lösa på ett mycket snabbare och mer tillfredsställande sätt. Det är inte lätt, det är faktiskt riktigt svårt att få till, men när det väl sitter skiner mina ögon som de mest blänkande gatlyktor du kan föreställa dig.
Det sägs ibland att spel bara är en power fantasy för människor som gillar att drömma sig bort från verkligheten. I det här fallet kan jag inte annat än hålla med och det känns bra, riktigt bra. När det känns som bäst ger det samma rush som ett racingspel gör i sina snabba vurpor och trånga genvägar genom stökiga stadsgator i förarsätet i en vrålande Lamborghini.

Som tur är har spelet inga "liv" som annars skulle sakta ner det hela utan du kan försöka så många gånger du vill från den senaste checkpointen. Att nå till nästa checkpoint kan ibland kännas väldigt långt, men när du väl nått dit fungerar den dessutom som en bonusstation där du kan välja att köpa till full hälsa varje gång du får börja om, full energi för dina ninja moves och olika tillfälliga uppgraderingar som ett extra långt svärdsvep, en sköld som kan fånga upp projektiler framför dig, eller en den här snitsiga shuriken nedan.

Spelets grafik är härligt detaljrik och nivåerna är fyllda med med metalliska rör, frätande syror och förfallna byggnader förbiscrollande i paralaxa bakgrunder och befolkade av olika stridsrobotar i grälla färger. Under spelets 10 banor får du röra dig genom allt från oljiga hamnar till robotfabriker, kraftverk och forskningscenter. Nya fiender introduceras allteftersom och spelets 16 bossar varierar både i typ av utmaning och storlek på skärmen. Svårighetsgraden får en ordentlig skjuts uppåt i spelets andra halva, men det betyder bara att du får anledning att använda alla dina nya förmågor flitigare.

Jag försöker förstå vad det är som tilltalar mig så mycket med spel som återskapar, nej, förbättrar mina upplevelser från tidiga spelminnen. Jag tror det är en brinnande genuinitet hos skaparna bakom. De har en gnista, en vision som går att göra så kompromisslöst tack vare det billigare formatet. De kan - och vågar - förverkliga sin dröm fullt ut. Cyber Shadow är mestadels gjort av en person, Aarne Hunziker , med ett ordentligt musikalt bidrag av kompositören Enrique Martin och publiceringshjälp av Yacht Club Games. Resultatet inspirerar mig och jag hoppas verkligen få se mer från dem i framtiden.

Som helhet kan jag inte annat än att ge Cyber Shadow full pott. Det lyckas med allt det strävar efter. Alla dess olika delar samverkar för att göra ett riktigt mäktigt spel, ett där du bara spelar och låter händerna tänka åt dig.

Hej. Ja jag har prövat med glajjor, blev inte bättre.
Har brightness på 20% och blåljusfiler, warm mode.

Har någon annan haft problem med IPS-paneler att det gör ont i ögonen? Aldrig haft problemet förut med min gamla TN 60hz.
Prövat två IPS skärmar nu med samma problem - onekligen ser de bättre ut. Skulle jag önska jag kunde hitta nån magisk setting som löste det hela

Låter nice att spelet låter strider och miljöer få mer vikt än i ett stan... ubisoft openworld.

De som lyckats bäst är Medieval 2 (förutom att bågskyttar skjuter upp i himlen istället för ner mot fienderna när de står på murarna) och bäst Shogun 2. Det som haft absolut bästa stadsstriderna är i historical battles i Fall of the Samurai - fett skoj!

Hej och tack!
Ja den var oväntat kul - tror den är ganska bortglömd också.

Empire: Total War är nog en av mina minst gillade Total War titlar.
Även om tiden är intressant är det så många saker som känns som de inte riktigt fungerar.
Typ stjärnforten.

Det här var en av de spel jag prövade under demofesten här om månaden.
Tyckte det var kul, men hade tröttnat redan när demot var slut

Charmigt dock

Jag har surfat sen 00-talet. Tycker om att kolla ritade bildgallerier.
En sak jag tycker är knepigt att hitta exakt det jag söker efter, att det är begränsat till en "tag" på många sidor.
Så svårt att specificera, Bowser + Mario + pixel art - men kanske gör fel?

Jag saknar också internet före 2022. Känns som att det mer och mer svämmas över av AI-producerat content.
Ser fler och fler Youtube-videos, där det producerats av en AI. Lite orolig för om internet oåterkalleligt håller på att att förstöras av det.

Det började med en trasig dator - det slutade med bönecirklar i Philadelphia

Ibland får man för sig att spela något man låtit vara i åratal, som i mitt fall expansionen till det halvbra Empire: Total War (2009). Varför spelar jag det? Egentligen handlar det om att datorn pajade och jag bara kunde köra på min gamla laptop. Det var också den enda Total War-kampanjen fram till det första Warhammer: Total War jag aldrig ens spelat, så det var dags att ge det en chans. Det visade sig vara en av de mest utmanande och unika kampanjerna jag spelat i hela serien.

Istället för att som i huvudspelet ha en någorlunda jämn spelplan, med enstaka strider mot Amerikas ursprungsbefolkningar i samband med kolonialiseringen av den nya världen, får du i The Warpath Campaign (2009) själv spela som en av Nordamerikas ursprungsnationer. Från att till en början endast ha tillgång till pilbågar och tomahawks låser du stadigt upp (forskar fram) ny teknologi som krigshästar, musköter och i spelets slutfas, kanoner. Medan det inte direkt är en historisk skildring av hur krutvapen och hästar började användas på kontinenten, har Total War-serien aldrig heller varit något särskilt historisk korrekt, och rent spelmässigt är det kul att på kort tid ha en så pass stor bredd av militärteknologi till handa.

Jag spelade som irokeserna, vars konfederation historiskt sett nästintill upphört när spelet börjar 1783. Jag hade Storbritannien som min allierade och kunde därmed fokusera på mina inhemska rivaler, samtidigt som britterna tampades med de nyetablerade Förenta staterna. Jag hamnade i blodiga strider mellan bågskyttar och yxmän, där vi dödade varandra för äganderättigheterna av Ohio och Michigan och deras tillhörande bäverpopulationer. I dessa strider får kavalleriet en enorm fördel, eftersom de både lätt kan få fienden att retirera i panik genom klassiska kniptångsmanöver och därefter dessutom jaga ifatt och hugga ner de flyende. De behöver inte heller handskas med svårbemötta fyrkantsformeringar och bajonetter som annars var så effektiva stopp på kavallerianfall i originalet.

Medan man bygger upp sitt territorium och exploaterar dess resurser är det alltid en balansgång mellan att investera i traditionell småskaligt jordbruk eller att bjuda in nybyggare från kolonialmakterna för att få mer pengar för samma bit land, men då med nackdelen att dessa nybyggare börjar sprida sin religion, vilket leder till en mer rebellisk befolkning - större risker ger dig större belöningar.

För eller senare kommer du behöva kriga med västerlänningarna... österlänningarna... allt är relativt, ju. Det här leder åter igen till ny dynamik i striderna eftersom du nu behöver göra det bästa av teknologin du lyckats låsa upp hittills, mot fullt utrustade europeiska (och amerikanska) arméer, med sitt linjeinfanteri, sina kanoner och sina flottor. Kolonialmakterna är dock något svagare än i originalet och ställer mest upp arméer bestående av miliser som minutemän och provinsiellt kavalleri, med enstaka reguljära kompanier och kanoner.
Även utrustad med dina egna musköter är det inte helt lyckat att strida mot stormakterna på det regelrätta sättet, det vill säga, att ställa sig mot fiendens linjer och skjuta mer och snabbare. Istället behöver du jobba en hel del med dina manöver, lura fienden (AI:n är inte bättre här än i de andra spelen) att bryta sina slutna linjer, attackera från så många håll som möjligt samtidigt och smyga dig fram så nära du kan för att överraska dem med en närstridsbatalj.

Hela kampanjen äger rum i den här hemisfären

Det är ovanligt att Amerika får vara i centrum istället för ute i marginalen i ett Total War-spel. Det går att argumentera för att kartan är för stor, då den sträcker sig ned hela vägen till Sydamerikas nordkust. Eftersom bara kolonialmakterna kan använda flottor fungerar de södra provinserna mest som distraktioner eller avlägsna områden som exploateras för sina ekonomiska tillgångar av européerna. Samtidigt hade skådeplatsen kunnat erbjuda mer variation än vad den faktiskt gör. Du kan till exempel välja att spela mellan fem olika inhemska nationer men inte som någon av kolonialmakterna. Det hade varit intressant att även ha möjlighet att spela som amerikanerna eller mexikanerna.
Jag saknar också inslag som bättre återspeglar temat. I grunden är The Warpath Campaign en Total War-kampanj med samma spelmekanik som i huvudspelet. Du bygger upp städer, utvecklar industri och låser upp ny teknologi som blir tillgänglig för forskning först efter att du byggt en viss byggnad. Du sköter diplomati på samma sätt som tidigare och ger kommandon till spanare och religiösa ledare på världskartan. Här hade det varit trevligt med unika funktioner som till exempel att ingå handelsavtal för att förse mina krigare med musköter, eller räder för samma syfte. Det hade också varit ett utmärkt tillfälle att introducera diplomatiska funktioner för koalitioner, eller fler möjligheter att sluta samman de inhemska nationerna för att driva ut kolonialmakterna, i stil med Tecumsehs uppror. Spelets strider tvingar dig till nya tillvägagångssätt - jag hade önskat att den strategiska kartan gjorde detsamma.

Motorn och designen från originalet lyser igenom om du tittar för nära och tänker efter - hur hjälper fanbäraren här egentligen mina framsmygande krigare?

På tal om striderna kunde de också setts över. Alla dina enheter kontrolleras på samma sätt som i originalet. De rör sig i rektangulära formationer och vajar sina flaggor samtidigt som de smyger fram, vilket ser lite konstigt ut. Svårighetsgraden pressar dig till att strida på ett mer flexibelt sätt för att besegra dina stormaktsfiender, men spelmotorn är inte smidig nog att fullt ut realisera den typen av strider.
AI:n både för hur andra lag agerar och för hur dina enheter tolkar sina order och tar sig förbi stenar och buskar är som vanligt begränsad. Ibland fastnar enheter i hur de ska formera om sig efter de tagit förluster istället för att skjuta tillbaka. Det är buggar jag sett förut, men de känns särskilt påfrestande när jag ger kommandon till krigare vars största övertag är deras snabbhet och förmågan att hålla sig osynliga.
Jag hoppas Creative Assembly kan fixa till till de bitarna i en eventuell uppföljare.

Allt som allt är ändå The Warpath Campaign en alldeles särskild upplevelse. Jag har sedan länge skaffat en ny dator, men har fortsatt spela kampanjen på den. Det är något oerhört tillfredställande att med kreativa sätt besegra en rent statistiskt sett överlägsen fiende (och ok, en del utnyttjande av spelets AI). Att dina truppslag sträcker sig från krigare med yxor till regelrätt artilleri gör kampanjen väldigt dynamisk och spännande.
I slutet av kampanjen hade jag själv blivit en stormakt och vunnit över amerikanerna med deras egna medel. Jag hade skjutit sönder deras formationer med kanoner och irreguljära trupper, plundrat och rivit ner alla byggnader i deras städer, byggt upp kanonfabriker, irokesiska böneplatser och konverterat Philadelphias befolkning till animism.

Jag har nog spelat för mycket Total War genom åren och har blivit rätt så skeptiskt till det ständiga flödet av nya spel och expansioner. Men The Warpath Campaign är en oväntat bra kampanj för något som vid första anblick ser så hoprafsat ut. Det kunde ha varit bättre, men för en gångs skull känns inte allt som det brukar.

Morrowind!

Jag försöker tänka att det inte kommer komma ut.
Så kan det bli en glad överraskning om jag har fel.

Har nu skaffat en LGGP850 på 27" och är väldigt nöjd med hur snygg bilden är.
Dock får jag ganska ordentligt ont i ögonen. Har försökt sänka ljuset, byta till 125% zoom i Windows och mixa med färginställningar.
Tidigare skärm är en TN-panel. Är det vanligt att man får ont i ögonen av en IPS? Det kan vara att den kommer ganska nära också eftersom foten är så tjock.

Hej sorry skriver här - sen till partyt!

Riktigt bra skriven recension!
Nu har jag spelat det här (blev sugen när du skrev men inte blivit av fören nu).

Jag blev helt fascinerad av hur granna färgerna var. Tog screen shots på solnedgången samma plats som du gjorde. Vet inte riktigt vilken teknik det är, men ser väldigt fint ut. Påminner om Donkey Kong Country också.
Vattnet och dess effekter är en av de finaste jag sett. Fick en flashback till Morrowind när jag först såg det

Apropå det omdiskuterade. Jag tyckte också det var lite väl mycket sånt, ungefär som i Shadow of the Tomt Raider. Men, o andra sidan är det 30-talet, och känns mer än lite inspirerat av Lovecraft, så den biten känns också rätt så inpassande till temat.
Störde mig också på hur många gånger hon sa "my dear old pal" även om det var kopplat till låten de gillade tillsammans, kändes lite krystat ibland.

Tyckte pusslen var något knepiga ibland, och särskilt sista banans stjärnkonstellationer var en bök. Det var värre än att ansöka om typ, turistvisum.

Jag tycker Legends ändrar lagom mycket för att kännas nytt och fräscht efter de "dåliga" åren. Det känns fortfarande som att det är Tomb Raider, men i en annan era. Den nyaste serien är väldigt snygg, har i sista spelet några kul pussel, men gillar inte riktigt porträttet av Lara. Saknar attityden!

Tack! De första tre spelen är riktigt bra (även om jag inte klarat 3an). De är också en helt annan svårighetsgrad och minimeternoggranna i hopp och sådant. Det är riktigt klurigt ibland, och jag gillar verkligen hur banorna är stora pussel. Legend känns fortfarande som att det är från samma serie, med en annan tolkning. Den senaste trilogin har sina stunder, men känner mig inte riktigt hemma. Känns som den har rört sig för långt ifrån.
Jag skrev nyligen om ett annat spel som jag tycker hör hemma i den gamla Tomb Raider serien - Indiana Jones and the Infernal Machine. Tycker verkligen de fyrkantiga blocken har sin charm och uppskattar utmaningen. Men Legend känns som det har bäst flyt - som en Blockbuster som sagt.

Det är lite kul hur Tomb Raider influerats av Indiana Jonesspelet som influerats av Tomb Raider. Att sedan Uncharted influerats av Tomb Raider som sedan började göra spel som känns mer som Uncharted. Kul hur det lånas fram o tillbaka.

Tack för att du läste! Ja det är en av mina favoriter också. Tyckte också striderna var jättehäftiga första gången, men tycker ärligt talat de blir roligare på easy mode, då de i det fallet inte avbryter spelets fina flow. Gillade du Anniversary och Underworld? Tror jag fick hela samlingen från Humble Bundle för länge sedan

Av de tre är Legend bättre. Anniversary är en återskapelse av originalet vilket är mysigt. Är ganska omständigt i att man måste trycka varje gång man ska skjuta istället för att hålla i.
Underworld känns en aning ofärdigt. Många skatter att hitta som är oinspirerat placerade. Stora banor - särskilt undervattensbanorna är ganska imponerande i sitt djup. Men kameran är väldigt hoppig. Några coola nya sätt man kan walljumpa på är coolt

Jag tycker en bättre liknelse är att istället för att göra det själv,
beställa in någon att göra det åt dig (gratis),
att de ska göra det baserat på en annan upphovsmans verk (i det här fallet många),
utan deras godkännande,
och sedan säga att det är ditt eget verk.

Tycker det är en mycket tråkig trend. Mer innehåll är inte nödvändigtvis bättre, särskilt inte själlöst innehåll.

Om FZ skulle börja skriva recensioner om alla spel, men de gjorde texterna med chat-gdp skulle det kännas rätt så meningslöst att läsa dem.

Det finns absolut fördelar med generativ AI, har funnits snarlikt i typ generate new map i random maps i Age of Empires, men tycker inte riktigt det känns likadant.