Inlägg av arelion

Trodde att jag blivit för gammal för dessa spel trots att man gett dem många chanser. Sen började jag spela Hogwarts och insåg att så var inte fallet. AC spelen är otroligt själlösa.

Gött! Saknar sådana här spel nuförtiden.

Diabotical är ett mycket bättre spel för den som är sugen på lite Quake-gameplay. Tyvärr har det inte heller lyckats slå igenom och skaffa några större skaror spelare.

Återigen visar CD varför de aldrig riktigt lyckas med ett nytt TR spel. Vi ville inte ha massa jävla sidokaraktärer och intriger. Vi vill ha ensamhet, ödsliga gravar, grottor och Laras enda sällskap ska vara en mumie som flåsar en i nacken. Nu mumlar man om att återgå till rötterna, och det första som läcker ut är att man ska leda en grupp "raiders". Mjo, okej.

Ja, det händer. Försöker för det mesta att spela klart om jag tycker att det är ett bra spel. Om det är ett halvdant spel eller något som man bara tycker är halvkul, har jag inga problem att släppa det och gå vidare.

Ett undantag är Ghost of Tsushima, inför sista kapitlet hade jag bara ingen lust att utforska mer. Tyckte världen var spridd med likadana aktiviteter överallt, och frameraten på gamla PS4an gjorde striderna riktigt klumpiga. Gjorde ett försök att plocka upp det igen, men hade då glömt kontrollerna..

Ett spel jag verkligen gillade var Kingdom Come Deliverance. Sprang dock runt och utforskade lite för mycket och blev kanske lite mätt. Striderna blev också plötsligt väldigt lätta efter ett tag vilket sabbade det lite. Synd, för spelet har väldigt bra atmosfär och jag har lite dåligt samvete för att jag inte spelat klart det.

Divinity Original Sin är också ett exempel, ett spel jag verkligen hade kul med, men av någon anledning tog en paus med, och sen har det gått för lång tid så att starta om är enda alternativet..

RDR2 blev riktigt segt i slutet, och det kändes nästan som ett kvällsjobb att spela klart det, men fick det gjort till slut. Fantastiskt spel, men suget fanns inte alltid där.

Istället kan jag sitta och lägga hundratals timmar på Dead Cells, Hades, Monster Train etc. Dessa typer av spel återkommer jag alltid till.

Håller med helt och hållet. Originalet är mitt favoritspel, och även om jag gillade mycket med remaken hade de ändrat alldeles för mycket, lagt till onödig skit och till slut gjort något jag inte ens tyckte om längre. Efter den värdelösa slutbossen i första delen bestämde jag mig för att skippa nästkommande delar.

Det var dagen innan julafton och Hiroshi klippte av den sista biten ståltråd och justerade den nedersta grenen på trädet. Det här exemplaret var något alldeles utöver det vanliga! I snart 30 år hade han fört familjens tradition vidare och kultiverat Bonsai-träd i den lilla trädgården i stadens utkant. Då faderns hälsa blivit sämre och sämre, hade han kvällen innan satt sig ner vid dennes säng och fadern hade tagit hans hand och sagt med svag röst.

-Det finns en uppgift som vi i familjen alltid tagit på största allvar, och det är nu dags för mig att lämna över detta till dig. Det har utförts med största diskretion, och är något som vi gjort i generation efter generation. Det är endast vi som kan utföra detta, och jag hoppas du förstår att jag inte kunnat berätta för dig tidigare. Ta med dina verktyg och gör bara vad du blir tillsagd. Kom ihåg, att bara göra ditt bästa räcker inte här!

Sent nästa kväll hade Hiroshi packat ihop sina verktyg när en svart bil med tonade rutor parkerade på gatan. En man i kostym och solglasögon klev ut, öppnade bakdörren och efter att Hiroshi klivit in rullade bilen iväg in mot stadens finanskvarter. Efter en stund parkerade bilen framför en ofantligt hög, svart skyskrapa och mannen i kostym pekade mot entrén. Var har jag hamnat, och varför är jag här? Tusen tankar snurrade i Hiroshis huvud, men han mindes sin fars ord och följde anvisningarna.

Väl inne kom en ny man i kostym och solglasögon fram och ledde honom till en hiss. Hiroshi tittade tyst ner i det svarta marmorgolvet och mannen tryckte på det översta numret, 200. Båda två stod tysta samtidigt som hissen snabbt for uppåt, våning för våning. Till slut plingade hissen till och de kom ut i en hall med en stor svart dörr och flera stora fönster. Mannen i kostym tog upp en walkie-talkie och sa kort "he's here". Mannen stannade utanför hissen och pekade på dörren som sakta öppnade av sig självt.

Het ånga vällde ut genom dörren och Hiroshi klev in. Hiroshi läste texten på väggen och insåg var han befann sig.

Vad väntar du på, är du inte den nya barberar'n?!

Hiroshi ryckte till när han sänkte blicken och fick syn på den enorma, muskulösa äldre mannen som vände sig om i badkaret. När han såg det mäktiga skägget insåg han varför han var den utvalda och vad han var där för att göra. Han bet ihop läpparna, plockade fram ståltråden och gick fram emot badkaret redo att ta vid där hans fader hade slutat.

Plötsligt förstod han varför hans far hade försvunnit varje julaftonskväll de senaste 40 åren.

Visa innehåll

Min röst faller på giga-ondingen Jinpachi i Tekken-serien som uppenbarligen lägger mer tid på sitt skägg än att se till så att hans avkommor får en stabil och trygg uppväxt

Det blir väldigt klurigt att börja med Elden Ring och sedan "spela baklänges". Måste ändå slå ett slag för Nioh-spelen. De är ganska snarlika varandra, men 2an har definitivt mycket bättre level design och roliga miljöer. Det är ändå ett riktigt djupt spel med massor av vapen, rustningar och allsköns stats som gör att det blir både kul och givande att grotta ner sig i. På den här biten tycker jag faktiskt att det ofta är roligare än From Softwares spel. Nioh spelen passar iaf om man gillar riktigt tuffa bossar där det ibland krävs en hel del mixtrande med skills och vapen innan man lyckas. Den ibland lite trista level designen och repetitiva fienderna till trots. Storyn är faktiskt helt OK i båda spel.

Mnja, har lite svårt att tycka HZD är jättesnyggt. Visst, det är en fin värld och starka färger, men det ser fortfarande ut som datorspelsgrafik typ. Metro EE ger mycket mer realistiskt intryck med sin RT GI vilket gör det direkt snyggare imho.

I mitt fall är den avgörande faktorn svårighetsgraden. Det ska vara riktigt svårt, men ändå "nästa försök klarar jag det bara jag skärper mig". I t.ex. open world spel blir det snabbt repetitivt att cleara enemy camps. Om det då är tillräckligt svårt blir det en rolig utmaning istället. Tror som många redan sagt, att du behöver sitta och bläddra efter spel på Steam som passar dig istället för att bara köra AAA. Roguelikes, turn based spel och dylikt har jag alltid betydligt mer timmar på. Kör dessutom aldrig på normal i spel, då är det inte konstigt att man tröttnar. Normal idag är typ very easy för 15 år sedan. Sluta dessutom att tänka att du börjar bli för gammal eller för dålig. Bara skitsnack. Mindre tid, möjligtvis, men that's it. Snart 40 och fraggar lika hårt i MP spel som alltid.

Spelade Days Gone på PC och måste säga att jag blev riktigt positivt överraskad. Grymt bra spel. Gillade allt från karaktärerna till combaten. Förhoppningsvis har han spelat de gamla spelen på PS1 och delar övertygelsen om dess storhet

Som inbiten TR-nörd är det alltid kul att ha något att se fram emot. Tyvärr låter en en episk, filmisk spelupplevelse precis som något Crystal Dynamic skulle koka ihop. För ..7e gången? Det lär återigen bli ett helt okej spel som apar efter Uncharted med inslag av andra spel istället för att gå tillbaka till rötterna och det som gjorde spelserien unik och som fansen törstat efter sedan dess. Inte ens med from softwares framgångar lär de våga servera en tallrik med lite utmaning, isolerad känsla och framför allt, riktigt bra level design.

För den som är sugen på lite äkta Tomb Raider finns hundratals med fantastiska custom levels att ladda ner på trle.net (de är paketerade som hela spel, så bara att unzippa och starta). Betydligt bättre om du bara är ute efter att raida en tomb i din ensamhet, njuta av bra level design, klara lite pussel och klurigt plattformande. Vill jag samla kvistar, sätta skill points och jaga kör jag hellre ett annat spel.

Kan kanske som redan nämnts, fungera om det är på franska och lyckas förmedla en riktigt hemsk bild av pesten. Spelet i sig var lite intressant till en början, men jag tappade ganska fort intresset då allt gameplay verkligen lämnade mycket att önska. Linjärt, instängt, enkla pussel och stealth sekvenser där det blir auto-game-over om någon soldat får syn på en.

Det är otroligt irriterande när man ska avsluta ett spel och det inte finns ett Quit/exit to desktop i menyn när man trycker escape. Istället måste man se alla introvideos på skaparna för att sedan mellanlanda på Main Menu och där välja exit. Oftast klämmer de in ett Are you sure? också..

Kul! Dock känner jag mig lite mätt på spelet då jag nyligen spelat igenom VR versionen.

Trials of Fire

Håller med, misshandeln av FF7 fortsätter. Uppskattade arbetet de lagt ner på att bygga staden/omgivningarna och till viss del karaktärerna, men framförallt slutet och det faktum att allt hela tiden var så överdrivet bombastiskt blåste iväg FF7-känslan. För att inte tala om alla förändringar i story etc.. usch. Har tappat lust att spela allt annat de släppt med koppling till remaken. Att de nu släpper mobilspel, ja vad ska man säga. Trodde ändå att de hade sån heder att de skulle vårda denna gamla diamant med omsorg, men så verkar inte vara fallet.

Tycker ofta att dagens nya spel är snygga, om än en aning statiska. Sällan fysiken och interaktionen imponerar, där har det sett likadant ut i snart 15 år. Ofta man kan skjuta en mugg på ett skrivbord utan att något händer, eller att en handgranat smäller bredvid en hög med tidningar utan att de reagerar. Tycker dock att det har gett en rejäl skjuts att kunna spela i 4K och HDR, och många spel är riktigt snygga. T.ex. Cyberpunk eller Forza Horizon. Man har blivit mycket bättre på att generera randomiserade föremål, fotoskannade föremål etc. Idag ser marken/bråte riktigt bra ut, för ett par år sedan var det bara en platt yta med utströsslade stenar. Även vegetation har blivit mycket bättre. Nu när RTX blir mer och mer populärt har det också blivit ett snäpp bättre iom ljussättningen. Igårkväll när jag spelade "House of Ashes" såg vissa av karaktärerna helt fotorialistiska ut i cut-scenerna. Så nog händer det en del, alltid.

Jag håller med helt och hållet. Är det inte utmanande blir det trist med en gång.

Jag var kring 10 år när jag fick en demoskiva till mitt PSX med en demo av TR2. Det var den där första banan vid kinesiska muren som börjar med att man stöter på två tigrar vid ett vattenhål, blickar upp mot muren och sen ser en helikopter åka förbi. Jag blev direkt helt trollbunden. Den tysta, öde känslan och sättet man vadade genom det vackra vattnet och hoppade mellan avsatser med rädslan av att falla och dö tilltalade mig enormt. Det var liksom ett vuxet och "verklighetstroget" spel, långt från Crash Bandicoot eller Mario som utgjorde huvudpersoner i de flesta andra 3D-äventyr. Spelade demo-banan säkert 100 gånger och utforskade allt. Själv och med vänner, När jag sedan fick fullversionen i julklapp var det en märklig känsla att springa igenom den första demobanan en sista gång. Satt i princip tyst genom banan och Lara stönade och gav ifrån sig sina Aha! precis som vanligt, men den här gången visste både spelet och jag att resan inte skulle ta slut efter att man tagit den sista linbanan över det stora hålet. När bana 2 i Venedig till slut dök upp på tjock-TVn infann sig en känsla jag aldrig hade känt inför ett spel tidigare och kanske aldrig någonsin kommer känna igen. Jag nästan svimmade av äventyrslust och iver att kasta mig in i spelet. Där och då var jag den lyckligaste 10 åringen på hela jorden!

Tvåan har som sagt en speciell plats i mitt hjärta. Har såklart spelet alla spel i serien i efterhand och det finns både plus och minus med de flesta. Något jag saknar i de nyare spelen är den öde känslan av utsatthet och ensamhet som på något sätt infann sig i 1an och 2an samt kanske 4an.

Väntar fortfarande på en reboot av Tomb Raider i form av ett episk äventyr med mindre action och mer välgjorda tempel och miljöer.

Har fortfarande psykiska men efter att suttit uppe själv kl 01.52 och spelat "Floating Island" i TR2 med de där sjuka staty-zombiesarna sakta flytandes mot en i mörkret. Usch!