"Qui-Gon dör." Jag var tonåring, skulle precis se nya Star Wars på bio, och min (så kallade) kompis hade några dagars försprång. Tydligen var hans viktigaste mission i livet att spoila min bioupplevelse. I stunden lyckades han. I långa loppet spelade det ingen roll alls.

En bra berättelse handlar inte om dramatiska omkullkastningar eller om att chocka publiken. Är inte vägen mödan värd spelar det ingen roll. Game of Thrones har visat både hur man gör, och raka motsatsen. Jag var sen till HBO-festen och hade mina aningar om det där "röda bröllopet". Det hindrade inte min hud från att knottras och jag och min sambo från att skrika i tv-soffan när vi nådde dit.

"Tydligen var hans viktigaste mission i livet att spoila min bioupplevelse"

Sedan kom sista säsongen. Jag hade inte fått ett skit spoilat för mig, men trots att serien tog i ända från tårna för att chocka tittarna gav det mig ingenting. Nada, null, zip. Det fanns ingen substans bakom alla twistar. Luften pyste ur det här slottet.

Vi lever i en spoilerkänslig tid. Vi är kollektivt så rädda att vi ibland inte kan se berättelsen bortom alla potentiella spoilers. Låt inte dumheterna vinna. Jo, jag tycker det är dumheter. Samtidigt är jag också dum ibland. Det är svårt att värja sig från spoilers och strax innan jag vandrade in i slutet av Final Fantasy VII Remake sprang jag på en oaktsam kommentar om en twist som inte fanns i originalsjuan. En omedelbar känsla av att ha förlorat något smög sig på.

I nästa stund tog jag mig kragen. Berättelsen är så mycket mer än den vändpunkten. Jag har till och med spelat remakesjuan en gång till. En bra berättelse är en bra berättelse. Punkt.

Final Fantasy VII Rebirth släpps på torsdag, och det är ingen spoiler.

Det är så jag närmar mig Final Fantasy VII Rebirth. Jag kommer självklart inte aktivt leta efter spoilers. Trailers undviker jag sedan ett tag, liksom vissa kommentarsfält. Men kommer spoilers ändå till mig, ja, då får det vara så. Jag jagar bra berättelser och inte snabba twist-kickar.

"Jag jagar bra berättelser och inte snabba twist-kickar"

Jag tror vi mår bäst av att se på spoilers mer nyktert. Vi ska givetvis inte spoila andra av illvillighet, men att samtidigt se spoilers som världens undergång är en överdrift. Om ett tjugo år gammalt spel spoilas för mig har jag svårt att bli upprörd. Men visst: jag kommer alltid sträva efter att gå in så naket som möjligt i spel, serier och böcker. Det är att föredra. Jag orkar trots detta inte se internet som ett minfält. Ibland får jag veta någonting som jag helst velat slippa, men jag har lärt mig att jag aldrig kan förutse vilka känslor jag i slutändan verkligen kommer känna.

HBO:s The Last of Us tredje avsnitt är ett skinande exempel. Internet fullkomligt kokade, krönikor skrevs, rubriker skvallrade, kommentarsfält svämmade över. Det var omöjligt att inte ha ett hum.

Men väl framför tv:n var det bara jag, Frank och Bill. Samt miljontals tårar och känslor. Jag hade en bild om vart vi var på väg men inga spoilers i världen hade kunnat förbereda mig.

Spoilers är tillfälliga, bra berättelser är för evigt.