"Många spel jag påbörjar slutförs inte. Jag tycker det är ganska jobbigt"

Före, under och efter semestern plöjde jag ner 200 timmar i Zelda: Tears of the Kingdom. Jag älskar det. Alltså, verkligen älskar det (versaler, fetad text, understruket, upphöjt, etcetera). Det är definitivt något av det bästa jag spelat under de senaste tio åren.

Jag älskar det, men har inte rört det sedan augusti.

Jag pausade det innan Gamescom, och sedan hände Starfield, och en podd där jag snackade Assassin's Creed, och... ja, du fattar. Livet händer och andra spel frestar.

Många spel jag påbörjar slutförs inte. Jag tycker det är ganska jobbigt. Inte för att spelen är dåliga, nej, snarare flyttar min motivation och passion över till nästa spel. När jag sedan inser att spel A bytts ut mot spel B är det för sent (intalar jag mig). Lika bra att gå på Spel C.

Spelgräset är sällan grönare på andra sidan – men hur ska jag veta det innan jag kollat?

Det är dags att göra upp med mig själv. Att spela dåliga titlar är såklart inget jag vill göra, men jag ger ofta upp spel jag gillar för något som verkar, tja, nytt och spännande. Eller för all del: tryggt och hemtamt. Jag har ju mina snuttefiltar jag gärna återvänder till.

Uppemot 40 timmar har Fredrik plöjt ner i Hogwarts Legacy. Sedan släppte han taget.

"Plötsligt satt jag i shoppen och plockade hem ett gäng spel på rea"

Det är såklart ingenting som hindrar mig från att leva detta kringflackande spelliv. Haken är att jag inte vill. Jag vill spela fokuserat, vara medvetet närvarande i mitt spelliv. På riktigt: härom veckan när jag körde Jedi: Fallen Order kom jag på mig själv med att trycka på kontrollens PS-logga och plötsligt satt jag i shoppen och plockade hem ett gäng spel på rea.

Motivation går upp och ner när man spelar. Farthinder finns. Och när det skakar till finns diverse digitala butiker bara ett litet klick bort. Ett lyxproblem, men ändå: ett problem. Ett som inte fanns under barndomsåren. Då satt man där med, tja, Top Gun till NES som var rätt bedrövligt och som jag inte kunde landa i. Lyckades aldrig – men som jag försökte!

Där byggdes en envishet som dagens tillgänglighet bit för bit filat ner. Det är en sorg, men också en styrka. För har det varit så vet jag att det kan bli så igen. Den där tjurskallen finns kvar inom mig. Jag har bara tappat bort honom. Snabba kickar i all ära, jag tycker ändå mer om att avsluta det jag påbörjat. Vattna min gräsmatta istället för att sukta efter grannens.

Förlåt, Hogwarts Legacy, Ring Fit Adventure, Final Fantasy XVI, Kena, Wolfenstein och alldeles för många fler. Det är inte er det är fel på. Det är mig.