De första dagarna i december 2020 var magiska. De kommer aldrig igen.

Det var, nej, är något speciellt med att vara med om något som inte färgats av ett Metacritic-snitt eller ett upprört internet. Cyberpunk 2077 och CD Projekt fick skit, och den var välförtjänt. Xbox One- och PS4-versionerna kippade efter luft och med facit i hand hade det förstås varit bättre om man gjort som med Phantom Liberty: lämnat last-gen bakom sig.

Där och då var det förmodligen inget alternativ. Idag är Playstation 5 och Xbox Series X|S nästan tre år gamla. Där och då var de knappt tre veckor fyllda. Vad som inte heller borde varit ett alternativ: att släppa Cyberpunk 2077 i det urusla skick som gjordes på last-gen.

"CD Projekt togs med byxorna nere"

Inget av detta bekom mig när jag svaldes av Night City. Jag var lyckligt ovetande. Jag minns hur kollega Helenius en decemberkväll körde tvärs över landet (nåväl, från Stockholm till Mariefred) för att låna mig ett grafikkort från redaktionen. Jag ryser fortfarande lite åt tanken på hur samma grafikkort fick flyttas in och ut ur datorn när ett kopieringsskydd sa aja baja. Jag är inte tekniskt lagd. Att göra ingrepp i datorn med mina hala fingrar känns som ett recept på haveri. Min finmotorik är ganska ful.

En mer eller mindre enad spelvärld ifrågasatte CD Projekt.

Men den som kan sin FZ-historia vet att det löste sig. Jag recenserade Cyberpunk 2077. Det var några intensiva dagar med lite sömn men desto mer spelkärlek. Jo, för mig är spelet förknippat med något väldigt vackert, då jag spelade det i solsken innan de mörka molnen hopade sig. Visst, det fanns grafiska glitchar, men de var definitivt inte spelförstörande.

"Viktigt att ibland våga vända blicken inåt, och höra sitt eget spelhjärta bulta"

Den som kan sin spelhistoria vet hur helvetet sedan brakade loss. Spelet på last-gen var kejsarens nya kläder. CD Projekt togs med byxorna nere, drevet gick och luften gick ur mitt "new game". Det magiska jag varit med om kunde dock inte den här tragiken bita på. Jag har ristat in de här oförstörda dagarna innerst i mitt spelhjärta. Även pc-versionen av spelet fick kritik och det blev en slags vedertagen sanning att Witcher-studions nya var ett fuck-up på alla plan och alla plattformar.

Den bilden känner jag inte igen mig i. För mig var spelet ett mästerverk. I den mån det går tycker jag att man alltid ska bilda sig en egen uppfattning. Inget betygsnitt eller vedertagen internet-"sanning" i världen kan jämföras med att faktiskt se och känna själv. Helst vill man gå in med så få förutfattade meningar som möjligt. Den biten är knepigare. Jag hade privilegiet att spela Cyberpunk 2077 före "alla andra". Sådana möjligheter får man inte så ofta.

Men när den kommer – ta den! För någon som inte jobbar med detta och inte recenserar ser jag ändå möjligheter. Ser du ett spel som ser intressant ut och som du inte vet ett jota om – chansa! Ibland håller det inte, men någon gång kan det hända att magi uppstår. Även om jag hade Cyberpunk-förväntningar (omöjligt att inte ha) kan jag ändå se likheter: öppen blick snarare än färgade åsikter och en känsla av att allt är möjligt.

Vi är inga isolerade öar. Vi kommer att påverka varandra, och det kan förstås vara värdefullt. Samtidigt är det viktigt att ibland våga vända blicken inåt, och höra sitt eget spelhjärta bulta.