"Är värt att vila i frid. Framför allt är det värt att minnas"

Det har varit ett långsamt farväl. En gång sprang E3, sedan började det vackla, för att till sist tappa fotfästet. De sista åren har det som en gång var spelvärldens Mekka legat i respirator.

Häromdagen drog arrangören själva ur kontakten. Ett E3 utan Sony, Nintendo och Microsoft är inget E3. Det är på sin höjd ett avslaget kalas där Ubisoft (återigen) inte visar Beyond Good and Evil 2 och där man (ännu en gång) försenar Skull and Bones. Men när till och med ett veligt Ubisoft sa nej verkade det som om E3-värdarna själva insåg: nu skiter vi i det här.

Jag hoppas det inte blir fler återupplivningsförsök. E3 har gjort så mycket för oss spelare under så många år, och är värt att vila i frid. Framför allt är det värt att minnas med värme.

För egen del började E3 med skärmdumpar och fotografier av varierad kvalitet i Super Power. Ultra 64 och ett stegrande CD-ROM-krig mellan Saturn och Playstation. Jag var tolv och sommarloven var så där evigt långa. För långa, då drömmaskinerna var långt borta.

Hjärtat bultade i takt med att jag bläddrade sönder Super Power. Det kändes som att vara där! Ja, det trodde jag då, men sedan hände internet. Plötsligt var nyheterna bara ett skrikande/knastrande modem bort (helst efter 18.00, hälsade mor och far). Med åren fick vi själva se de där mytomspunna presskonferenserna. De som ärligt talat var mindre presskonferenser och mer sprakande propagandashower för Wii, Xbox och Playstation.

Och en dag blev pojkdrömmen sann. I september 2010 började jag på FZ. Mindre än ett år senare lyfte planet mot Los Angeles. Väskan fylld med kortbyxor och magen med fjärilar.

Det blir inget E3 2023. Det blir kanske aldrig mer något E3 över huvud taget.

Sony försökte överyga mig om att PS Vita skulle dräpa DS. Nintendo bjöd mig och världen på sin sista traditionella E3-konferens. Var Wii U en konsol? En kontroll? Vad händer? Skiftet till Nintendo Direct kändes, med detta sagt, logiskt. Spelen var Skyrim, Prey 2 (R.I.P.), Bioshock Infinite, Zelda: Skyward Sword, Far Cry 3 och Battlefield 3. Jag var orutinerad och bokade slottar som innebar kaotiska ruschar mellan norra och södra hallen i Los Angeles Convention Center. Jag blev brakförkyld och upptäckte one nässpray to rule them all.

Det blev aldrig något mer E3 på plats. Samtidigt har jag nyhetsbevakat merparten av dem från hemmakontoret i Mariefred. Här finns också fina minnen. Som när Phil Spencer sa "One more thing" och Cyberpunk 2077 föddes. Eller dessa vargtimmar mellan EA Play och den obligatoriska 03.00-slotten för Playstation. När man inte visste om man var vaken eller sov.

Och plötsligt kunde jag konstatera: "Jaha, nu har jag varit vaken i 30 timmar". Post-E3-sömnen har alltid varit lite mer medvetslös än någon annan sömn. Men det hör till.

Jag hade hoppats på en sista kraftansträngning, men det är skillnad på att hoppas och tro. Arrangörerna pratade i fjol om "omskakande världspremiärer", även om både vi och de visste att den tiden sedan länge var förbi. Avskedet har varit lika långsamt som plågsamt. Varje år har E3:s relevans lyfts. Färre har kommit, få har brytt sig. Jag har redan sörjt E3.

"Essensen av E3 finns kvar. Den där vi samlas med hopp och drömmar"

På sätt och vis lever E3 ändå vidare. Den där tysta överenskommelsen om att spelvärlden strålar samman i juni finns kvar, och kommer kanske alltid göra det. Det står redan klart att Summer Game Fest, Ubisoft samt Xbox + Bethesda (med Starfield Direct) bjuder upp till dans i juni. Kanske även Sony. Eventuellt Nintendo. Uppesittarkvällar på FZ? You bet!

E3 kommer kanske inte finnas kvar i namnet. Det kommer inte bli fler kaotiska språngmarscher mellan den södra och norra hallen. Men essensen av E3 finns kvar. Den där vi samlas med hopp och drömmar. E3 må vara dött men kommer leva vidare länge än.