Life is Stranges första del var helt okej tycker jag, lovande inför fortsättningen som sagt. Manuset och karaktärerna var inte världens starkaste, varken männen eller kvinnorna, men de funkar. Jag har upplevt sämre. Spel är inte romaner, spel är inte film; spel är spel och på dess premisser måste man ofta jobba med rätt stor tydlighet; nyanser är knepigt av många skäl. Det är en svår balansgång, för det blir lätt parodiskt, särskilt i spel med ambitionen vara verklighetsnära - som just Life is Strange som utspelar sig i amerikansk high school-miljö. Spelet balanserar ofta hårfint på den gränsen, och det gäller sannerligen inte bara tjejerna i spelet. Maxines lärare som är med i inledningen slänger sig med klyschor som ska få honom att framstå som djup och förstående, men i själva verket döljer en osympatisk, självupptagen person. Eller vänta nu, nej, jag tror Dontnod faktiskt menar att han är fin kille, en bra vuxenperson som peppar och stöttar Maxine.

Jag vet ärligt talat inte vad Dontnod vill med läraren, om han är en douchebag eller en snällis, men jag spelar vidare, vrider klockan framåt och bakåt och har det rätt trevlig ändå.

Lara Croft och spelbranschen växer båda till sig.

Någon gång måste vi sluta att göra så stort nummer av kvinnor i spel, sluta ställa andra krav på dem än de manliga karaktärerna (det är möjligen en annan sak när vi snackar om män som skapar starkt sexualiserade kvinnor i sina spel, men så är inte fallet med Maxine). Maxine Caulfield är inte en av världens mest minnesvärda eller bäst skrivna karaktär, åtminstone inte en episod in i äventyret. Men det har inget att göra med att hon är kvinna, hon är bara inte bättre gjord än så.

"Med hennes penna hade de flesta spel blivit smartare och bättre"

Colin Campbell använder spelmanusförfattaren Rhianna Pratchett som exempel på hur mycket bättre en kvinnokaraktär kan bli när den skapas av just en kvinna. Exemplet handlar om vad Pratchett lyckades göra med senaste #Tomb Raider, hur Lara Croft utvecklades och blev en mer helgjuten kvinna, full av egen kraft och långt från forna tiders mer kurviga objekt.

Men jag skulle vilja vända på det och säga följande: Pratchett är en mycket bra manusförfattare. Punkt slut. Med hennes penna hade de flesta spel blivit smartare och bättre. Det är inte i första hand att hon är kvinna som gör att hon skriver så bra manus för spel med kvinnor i huvudrollen (hon har ju även #Mirror's Edge på sitt CV) - hon gör det för att hon är så förbålt skicklig.

Sedan har Campbell ändå en poäng; Pratchetts erfarenhet av att vara kvinna gör att hon kan skriva en bättre Lara Croft än en man som är lika skicklig som hon. Så klart. Och vad som är ännu viktigare; hon kan våga sig på uttryck och händelser som en manlig manusförfattare lätt får problem med. Till exempel den där scenen i Tomb Raiders inledning, där Lara Croft sånär blir våldtagen. Den scenen blir en sak när en kvinna skriver den, lätt en annan när en man gör det.