Rädslan över att missa något (mitt FOMO-syndrom)
I takt med att valmöjligheterna i våra liv och alla tänkbara kontaktzoner blivit i princip oändliga tack vare digitaliseringen, har Fomo (Fear of missing out) blivit en grej.
Rent konkret innebär Fomo ett ångest- eller stresspåslag över rädslan att missa något viktigt. Att bli utanför. Det pågår ju saker överallt, hela tiden, och tänk om man missar något kul eller viktigt? Jag är tillräckligt gammal för att inte bry mig längre, men när det kommer till mitt överlägset största intresse – TV-spel – är känslan av Fomo högst verklig.
Sällan har den känslan varit så stark som i år. 2023 har verkligen varit ett helt fantastiskt spelår, ett av de bästa någonsin, och det har varit svårt att balansera jobb, barn och spel. Sommaren var skön för då kunde jag fokusera på backloggen, men de två senaste månaderna har det varit fullt upp. Starfield. Lies of P. Sonic Superstars. Cocoon. Super Mario Bros. Wonder. Och nu Alan Wake II och Jusant.
Jag ser lite avundsjukt på när andra till synes oberörda konstaterar att de kommer testa det ena eller andra spelet "senare". När de får tid. När det patchats lite. Vad betyder det, egentligen? Och, framför allt: hur kan de vänta? För mig är det svårt, jag vill uppleva nya spel när de släpps. Här och nu.
Nu är det inte så att jag spelar allt. Såklart inte. Det vore en omöjlighet. Men allt jag är sugen på tenderar att hamna i varukorgen. Lyckligtvis finns en hel del av dessa spel på Game Pass, vilket är en räddning för plånboken. Men spelas ska de ändå.
Mitt problem är att jag ibland köper mot bättre vetande. Jag köpte Red Dead Redemption II, trots att jag i mer eller mindre visste att det inte var ett spel för mig. Varför? Nyfikenhet. Jag var ju bara tvungen att uppleva det själv för att kunna bedöma om hypen var verklig. Jag köpte The Legend of Zelda: Breath of the Wild till Wii U, trots att jag aldrig fastnat för ett Zelda. Tja, jag var såklart bara tvungen att testa. Och i våras köpte jag förstås också Tears of the Kingdom, trots att jag inte gillade Breath of the Wild och att alla sade att det var väldigt likt. Helt i enlighet med förväntningarna var inget av de ovannämnda spelen för mig, och grejen är att jag visste detta redan på förhand.
Min jäkla nyfikenhet är en dyr egenskap. Spel är i mitt fall blott en hobby och inget arbete. Jag har inga andra deadlines än de jag sätter i mitt eget huvud. Men jag känner att jag verkligen vill vara med, att jag inte vill gå miste om årets bästa spel. Vissa spel ska ju verkligen upplevas här och nu, men det är ju få spel som är ospelbara om sisådär ett halvår.
Det finns en gräns när glädjen över att få spela det där nya spelet dränks i stressen av att hinna med det innan nästa dimper ned. Spel ska ju vara kul och avkopplande, inte kravfyllt. Så visst vore det skönt med mindre Fomo och mer Jomo ibland...
Känner du också en viss stress när det kommer så många bra spel samtidigt? Och vad händer med dig om du helt enkelt missar något av dem?
För mig så en gång i tiden ja, definitivt. Sen kommer man till en punkt där man inser att spel inte är allt och att man faktiskt inte behöver vara först och spela samma minut som releasen är, eller att det faktiskt inte spelar någon roll om jag inte har det röda svärdet istället för det vanliga grå. Jag brukar jämföra dagens "ohh kolla vad jag har för skin!" men WoW Vanilla / TBC. Såg man en snubbe stå i Ogrimmar med full T1 eller T2-set visste man att personen jobbat för det och inte dragit sitt Visa-kort.
AP201 | B650M | 7800X3D | 32GB | RTX 3090
G613 | G502 X | PRO X | G3223Q | PG279Q
OLED55C9 | PS5 | Switch
Jag köpte Elden ring i hopp att jag skulle gilla det då det fått 5/5 på de flesta spelsidor trots att jag visste att det inte var min typ av spel men ville ge det en chans ändå. Nu ångrar jag mitt köp, det blev en dyr läxa på 500 kr+ som hade kunnat lagts på en trevlig middag åt mig och sambon istället.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro | Ps5 pro? |
Jag gjorde samma misstag med Elden ring, köpte i hopp att jag skulle gilla det då det fått toppenbetyg. Trots att jag egentligen inte gillar denna typ av spel ville jag "köpa hypen" och prova det som många snackar om är så bra och jag spelade 15 timmar, sen tröttnade jag totalt. Blev mest bara frustrerad och ångrar mitt köp, det blev en dyr läxa på 500 kr+ som hade kunnat lagts på en trevlig middag åt mig och sambon istället.
Elden Ring är ett av mina all time favoritspel. Däremot Diablo 4 ångrar jag att jag pre-köpte för 1100 kronor. Det är 2 finmiddagar
PC: i5-10600K | 3070 Ti | 32GB DDR4 | nVME 1TB
Känner igen det.
Men all känsla av att måste spela allt och så snabbt efter release som möjligt försvann för flera år sen.
Jag behöver inte spela allt, inte ens allt jag VILL spela. Det är helt enkelt en omöjlighet.
Resultatet har blivgt att jag väldigt sällan inte slutför spel och jag spelar mest sånt som jag VERKLIGEN VILL spela och då känns det som man upplever bra spel hela tiden och att man faktiskt slutför dom. (Om det är den typen av spel)
Känner igen känslan. Glad jag inte känner likadant nå mer
Jag är helt på din sida, agerar likadant mot mitt bättre vetande. Problemet för mig är dock att jag inte nödvändigtvis spelar det jag köpt, bara känslan av att ha köpt spelet är ofta tillräcklig för mig vilket innebär att jag nästan alltid köper spel jag är intresserad av vid release och till fullpris för att sedan kanske inte spela dem på ett par veckor, månader eller någonsin. Än i dag har jag spel som jag inte startat än trots att jag köpte dem på releasedagen. I vissa extrema fall är de nu inte bara kraftigt nersatta i pris eller finns på prenumerationstjänster utan jag har även spel som fått regelrätta uppföljare 4-5 år efter att de släpptes. Alldeles oavsett är det ett väldigt frustrerande beteende som inte skadar någon annan än mig själv.
Elden Ring är ett av mina all time favoritspel. Däremot Diablo 4 ångrar jag att jag pre-köpte för 1100 kronor. Det är 2 finmiddagar
Kul att du uppskattade det. Även om d4 är en besvikelse så fick jag ändå ut mina timmar på det, säkert spelat minst 50 timmar och kört igenom storyn som var helt ok. La dock "enbart" på deluxe-versionen.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro | Ps5 pro? |
Faktiskt inte. Dels på grund av att min genre av spel är smalare än gemene man här samt väldigt kräsen. Skulle känna mig tyngd av att ha en backlog. Kan dock relatera till känslan. Kommer ihåg när jag var yngre och intresserad av personlig utveckling. Man skulle gärna läsa alla böcker samtidigt, kolla på videos och praktisera.
Man kanske får göra en Gaming Buddha att överflöd av spel är en onödig börda och stress för sinnet. Ju mer du äger desto mindre tid för nuet.
2023 är ju mer av vad ett vanligt spelår var förr i tiden så skulle inte säga att man blir överväldigad av mängden bra spel, blir dessutom enklare att hoppa över titlar i takt med att spelpriserna skenar. Känns såklart roligare att spela någonting samtidigt som det är aktuellt och spelas/diskuteras i diverse streams och podcasts man följer men då finns alltid nästa spel runt hörnet.
Jag är helt tvärtom. Jag spelar det senare när jag vill, vissa spel hoppar jag på vid release men långt ifrån alla. Spelar just nu Yakuza Like A Dragon och det kom ut 2020, fick det på 80% rabatt och spelet har fått sin sista patch.
Två exempel på spel från i år som jag är nyfiken på är Starfield och Baldurs Gate 3. Jag har viss vana av Betheseda spel som Skyrim och Fallout. Där Starfield verkar vara rätt snarlikt av snacket att döma, det ska dessutom släppas någon expansion och kommer att buggfixas - då kan jag lika gärna vänta. Baldurs Gate 3 har jag noll relation till men har blivit nyfiken på grund av all hype kring spelet, men jag har också hört att det har varit buggigt - så jag kan vänta.
Jag är helt tvärtom. Jag spelar det senare när jag vill, vissa spel hoppar jag på vid release men långt ifrån alla. Spelar just nu Yakuza Like A Dragon och det kom ut 2020, fick det på 80% rabatt och spelet har fått sin sista patch.
Två exempel på spel från i år som jag är nyfiken på är Starfield och Baldurs Gate 3. Jag har viss vana av Betheseda spel som Skyrim och Fallout. Där Starfield verkar vara rätt snarlikt av snacket att döma, det ska dessutom släppas någon expansion och kommer att buggfixas - då kan jag lika gärna vänta. Baldurs Gate 3 har jag noll relation till men har blivit nyfiken på grund av all hype kring spelet, men jag har också hört att det har varit buggigt - så jag kan vänta.
Visst finns det ibland konkreta fördelar med att vänta - buggar hinner fixas, exempelvis. Cyberpunk är väl ett bra exempel där. Men jag köpte förstås det spelet också strax efter release.
Faktiskt inte. Dels på grund av att min genre av spel är smalare än gemene man här samt väldigt kräsen. Skulle känna mig tyngd av att ha en backlog. Kan dock relatera till känslan. Kommer ihåg när jag var yngre och intresserad av personlig utveckling. Man skulle gärna läsa alla böcker samtidigt, kolla på videos och praktisera.
Man kanske får göra en Gaming Buddha att överflöd av spel är en onödig börda och stress för sinnet. Ju mer du äger desto mindre tid för nuet.
https://th.bing.com/th/id/OIG.kgT19vDyrdbedym_05R2?w=270&h=27...
Jag kör parallellt på något vis. Dels försöker jag tömma min backlog, vilket främst tenderar att bli ett sommarprojekt av någon anledning. Det är en väldigt skön känsla att äntligen ta tag i de där spelen som blivit liggande. Dels vill jag testa många av de nya spel som kommer, och under 2023 har det släppts väldigt många spel i min smak (single player-spel med en början och ett slut).
Jag har aldrig riktigt brytt mig om att spela dag ett, då min backlogg är så enorm, speciellt nu pga PS+/GP. Ofta känns det som om jag ligger några år bakom jämfört med andra (mina vänner skämtar om det, att det inte går att snacka nya spel med mig 😂). Jag spelar t.ex. Watch dogs: Legion just nu i min egen takt tills jag klarar ut det. GP har ju fått mig att vilja spela nya spel tidigare, men annars ingen brådska. Fördelen med att spela senare, är att du ofta får den bästa versionen av spelet efter alla fixar, samtidigt som spelen blir mycket billigare och i vissa fall släpps komplett med all dlc.
Senaste gången jag kände riktig hype för ett spel, som jag köpte dag ett, var Gta 5, och det enda spelet som jag tror kan få mig att bli lika hypad efter mer än ett decennium, är ironiskt nog Gta 6, ett spel jag kan göra ett undantag på och köpa dag ett. Jag köpte ett annat rockstar spel, RDR2 (älskade det första), för ca två år sedan, men har ännu inte startat det, i ett litet hopp om att det släpps en uppiffad version, väntar fortfarande 😆.
Visst finns det ibland konkreta fördelar med att vänta - buggar hinner fixas, exempelvis. Cyberpunk är väl ett bra exempel där. Men jag köpte förstås det spelet också strax efter release.
Det gjorde jag också men det var för mig ett undantag. Mitt problem är att jag hinner med att köpa allt jag vill heller vid släpp så då köper jag det långt senare istället.
Jag kände FOMO förr, men inte av att missa spel utan att missa saker i spelen. Det gjorde att jag kände stress när jag spelade. Det var en av anledningarna till att jag slutade spela under flera år.
Nuförtiden spelar jag spelen i princip "blint". Inte kolla upp saker på nätet i förväg eller under spelets gång om det inte handlar om Lore eller kanske spelmekanik om den är knepig (BG3). Inte tjuvkika var man hittar gömda föremål eller vilka skills som är bäst osv.
Nu känner jag ingen FOMO. Bara njuter av spelen på samma sätt som man tittar på en film. Inga spoilers!
Jag tror verkligen att det enorma utbudet av i stort sett allt har satt nästan hela samhällets hjärnor ur spel. När ens fritidsintressen börjar stressa en har något blivit allvarligt fel.
Jag var precis likadan innan, och kan fortfarande drabbas av den känslan.
Det som fungerade för mig var att ta en paus, och ta ett steg tillbaka och fråga mig själv hur jag vill att mitt liv ska se ut.
Vad händer med själva upplevelsen om man behandlar spel som något som ska bockas av på en "att göra lista"? Är det ens önskvärt att spela allt man vill spela? Vill jag se tillbaka på mitt liv och inse att jag i stort sett bara jobbat och bockat av mängder med spel på en lista? Utan att riktigt ha njutit?
Nu spelar jag väl 5 - 10 spel om året, och spel har ALDRIG varit roligare för mig.
Det har blivit normaliserat att konsumera en nästintill grotesk mängd underhållning idag utan att det sticker ut.
Jag behöver inte spela allt, inte ens allt jag VILL spela. Det är helt enkelt en omöjlighet.
Det där är så fruktansvärt viktigt att förstå, enligt mig.
Många tror att livskvalitet handlar om att lära sig att säga nej till saker som man inte vill göra, men egentligen handlar det lika mycket om att säga NEJ till saker som man faktiskt vill göra och sedan vara bekväm med det.
Det finns så många spel som jag skulle vilja spela, men livet blir helt enkelt inte särskilt kul om jag bara sitter och spelar (vilket skulle bli resultatet av att spela allt jag vill spela).
Jag tror verkligen att det enorma utbudet av i stort sett allt har satt nästan hela samhällets hjärnor ur spel. När ens fritidsintressen börjar stressa en har något blivit allvarligt fel.
Jag var precis likadan innan, och kan fortfarande drabbas av den känslan.
Det som fungerade för mig var att ta en paus, och ta ett steg tillbaka och fråga mig själv hur jag vill att mitt liv ska se ut.
Vad händer med själva upplevelsen om man behandlar spel som något som ska bockas av på en "att göra lista"? Är det ens önskvärt att spela allt man vill spela? Vill jag se tillbaka på mitt liv och inse att jag i stort sett bara jobbat och bockat av mängder med spel på en lista? Utan att riktigt ha njutit?
Nu spelar jag väl 5 - 10 spel om året, och spel har ALDRIG varit roligare för mig.
Det har blivit normaliserat att konsumera en nästintill grotesk mängd underhållning idag utan att det sticker ut.
Du pekar på något väldigt viktigt. Jag reflekterar också över det där för min egen del. En hobby ska vara avkopplande och kul, inte leda till stress. Spel ska inte bara vara något att bocka av, som du skriver. Men jag har genuint svårt att inte sätta mål inför varje nytt år. Dels vill jag verkligen uppleva nya spännande spel, och dels vill jag fortsätta beta av min backlogg. Tidvis blir det nästan lite som ett jobb. Detta förvärras av att tiden är så knapp med jobb och småbarn, i år adderades dessutom en jobbrelaterad utbildning på det.
Sommaren är på så vis skön för då släpps det färre nya spel och jag kan i lugn och ro beta av spel ur backloggen och känna tillfredsställelse båda under själva spelandet och efteråt.
