Alone in the Dark - The New Nightmare är skräck på farfars vis

Vad passar väl bättre för att komma i stämning inför höstens remake av Alone in the Dark än att återuppleva ett av de mest uppskattade spelen i serien? Jag tar fram min Dreamcast, pluggar in den i min OSSC och trycker på startknappen.

Alone in the Dark har aldrig blivit lika stort som Resident Evil. På goda grunder, kan hävdas. Det första spelet från 1992 lade grunden för den skräckgenre som Capcom sedan kom att förvalta och utveckla så väl. Men uppföljarna lämnade en hel del övrigt att önska, och spelen från 2008 och 2015 gör vi bäst i att glömma.

Vi behöver dock inte backa 30 år bakåt i tiden för att hitta ett anständigt kapitel i Alone in the Dark-sagan. Drygt 20 duger gott. The New Nightmare släpptes 2001 till PC, PlayStation, PlayStation 2 och Dreamcast. Till och med Game Boy Color fick en version.

Jag minns att jag var hyggligt imponerad av The New Nightmare på min Dreamcast. Framför allt av ljudet. Hagelskotten dånade och monstrens skrik fick fönsterrutorna att skallra i mitt rum. Men jag minns också att grafiken kändes mörk och murrig samt att fienderna var ganska oinspirerande. När jag nu återvänder till spelet är mina upplevelser från nådens år 2001 förvånansvärt valida.

The New Nightmare utspelas på Shadow Island, där Edward Carnbys bästa vän och partner Charles Fiske hittats död. Carnby beslutar sig för att åka till ön för att dels finna sin väns mördare, dels undersöka vad Fiske letade efter. Till sin hjälp har han en ung professor, Aline Cedrac. När deras plan kraschar skiljs de åt och spelaren får välja att spela som en av dem.

Carnbys äventyr är mer actionfokuserat medan Cedracs lutar sig mer mot pussellösning. De besöker samma områden men vid olika tillfällen, med olika uppdrag och egna förutsättningar. Detta gör det faktiskt värt att uppleva äventyret ur båda perspektiven då de kompletterar varandra utmärkt.

Upplägget är klassiskt: lös pussel genom att hitta nycklar och föremål, undvik eller skjut fiender, jaga ammunition och hälsopack och ta del av berättelsen i form av brev, dagböcker och mellansekvenser. På så vis är det lätt att känna sig hemma. Tidens tand gör sig emellertid omedelbart påmind.

Tankkontrollerna vänjer man sig snabbt vid, som om kroppens muskelminne laddar in en fil från millennieskiftet. De låsta kameravinklarna likaså. Värre är det med all backtracking för att först hitta föremål och sedan använda dem. Det var så här gameplay såg ut på den tiden, men det är likväl enerverande. Den murriga grafiken gör det lätt att missa föremål, och det är inte alltid helt uppenbart vad jag behöver ha. Ett missat objekt kan betyda att man behöver backtracka långa sträckor för att kunna lösa ett pussel och ta sig vidare. Det blir mycket spring i trappor.

Röstskådespelet är precis så dassigt som förväntat, och att karaktärerna inte ens rör på munnen ger alltsammans en extra dimension av ofrivillig komik. PS2-versionen ska tydligen ha begåvats med läppsynk, så grattis till dem som kan spela det där.

Hallmatta av hyfsad kvalitet. Kan innehålla spår av blod.

Miljöerna och atmosfären är det däremot inget fel på. Ljudbilden är alltjämt styrkan i The New Nightmare. Det låter helt enkelt förvånansvärt bra, och soundtracket är stämningsfullt. Samspelet mellan Carnby och Cedrac är bra men kunde ha utvecklats än mer, och även om fiendernas skrän imponerar är de ganska fantasilösa och känns enformiga efter ett tag. Ändå är det alltid med stigande puls jag går in genom nästa dörr. Man kan ge sig tusan på att det väntar något otyg där bakom.

Spelet ger överlag ett lite hafsigt intryck jämfört med Resident Evil med mellansekvenser som kommer och går utan dramaturgi, avsaknad av läpprörelser och sidokaraktärer som ser ut att vara byggda av Duplo. Men i grunden är The New Nightmare ett stabilt skräckspel, färgat av sin tid med allt vad det innebär.

Jag mindes det som lite läskigt, men i dag hoppar jag bara till vid något enstaka tillfälle. Man kan i stället betrakta det som en tidsresa, en påminnelse om hur skräckgenren såg ut runt millennieskiftet. Och som sådan fungerar det. Ett nytt Alone in the Dark är således ingen dum idé. Det finns nämligen gott om potential som kan blomma ut i en modernare tappning.

Releasedatum: Juni 2001
Spelat på: Dreamcast
Övriga format: PC, PlayStation, PlayStation 2, Game Boy Color

Ja, alltså, köper man bara premissen med old school gameplay, låsta kameravinklar, förrenderade bakgrunder och mycket backtracking så har den här sortens spel definitivt sin charm. Styrkan i The New Nightmare är de två perspektiven man kan uppleva berättelsen ur. Jag spelade bara som Carnby tidigare men nu valde jag Aline och det blev en annan upplevelse.

Jodu.