Ordbajsande kombinerat med laxeringsmedel
Man har aldrig så mycket tid som man tror sig ha. Planerade att skriva regelbundna uppdateringar till bloggen men livet kom ikapp. Vägarna blev fyllda av snö vilket gjorde den annars så behagliga trippen till biblioteket till en mardröm och ogjorda skoluppgifter staplade sig i datorrummet och gjorde det till en omöjlig uppgift att hitta tangentbordet. Och när väl läxorna var gjorda och kreativiteten flödade vilt var bloggen precis ovanför diska på prioriteringslistan då Dragon Age kommit ut samt att jag hade fått ett släng av latheten och hellre använde min nyfunna kreativitet till att välja bitar ur en godispåse från en sängliggande position.
Men varför har jag nu då återvänt till denna blogg, denna stomme för undervisning om ädlare spel och deras eftersmak. Jag skulle vilja säga att jag kom tillbaka för att jag fann felen i mitt sätt eller för att jag äntligen hörde och lyssnade på den aktiva, energirika och kreativa delen av min personlighet. Men då skulle jag ljuga. Och även som den omoraliska och ohederliga skojare jag är ser jag ingen anledning till att ljuga för personer som jag aldrig kommer träffa i det som alla andra har maken till att kalla det verkliga livet.
Nej anledningen till att jag återvänder till er sida och ber om förlåtelse och en ny chans är något helt annat. Tiden till Mass Effect 2 är lång och då konsolen råkade ta för många sömnpiller under veckan och just nu är på väg till Tyskland fylls jag av den där jobbiga känslan som ständigt förpestar mitt liv. Jag är uttråkad. En känsla som jag är säker på också har lurat sig på er då ni har läst ända hit och ser att min text fortfarande inte kommit någonvart och att det jag har gjort hittills är att ordbajsa med en dos laxeringsmedel i ena handen och en ovässad penna i den andra.
Om ni hade (o)turen att läsa mitt förra litterära verk på denna högst eminenta sida har ni fortfarande falska förhoppningar om att jag ska skriva om konsolspel och hur dom skiljer sig från våra älsklingar etc. Men då jag helt saknar ryggrad och disciplin kastar jag mina gamla regler ut genom fönstret på en gammal gumma och tuggar i mig en till dos diarrepulver. Nej här ska inte skrivas om konsolspel. Här ska lyssnas på Queen vilket förövrigt är den perfekta musiken att skriva till och skriva och klaga på den ryggradslössa krysslådan som utan beviljad permission bestämde sig för att sticka och lämna mig med byxorna nere, porren på skärmen och modern utanför rummet med halvt nedtryckt dörrhandtag. Nej nu tappade jag bort mig igen. Här ska skrivas om viktiga saker! Gummibjörnar, Alfons Åberg, för små kvitton, jobbiga nya busskort, böcker, serier, windows fucking live och låt oss för guds skull inte glömma fru Långstrumpa med tillhörande tvillingar.
Nej men för att skapa någon sorts inbillad struktur och mening ur denna vägg av slumpmässigt sammansatta ord kidnappar jag det första ämnet som kommer till mig. Och i detta fall blir det ett skrikande Planescape Torment som jag kastar in baksätet då dess moder Baldurs gate somnat vid parkbänken. Nej men struktur för tusan Mikael!
Jo Plancescape Torment skulle det pratas om sa den nyblivna barnnapparen medan han slickade sig om munnen... Nej Mikael selfslap! Psysh (slapljud) Jo för några dagar sedan försökte jag ta mig an denna kultklassiker med förhoppningar om att komma med i klubben där alla tuffa rollspelsnördar sitter och jämför glasögon ,pratar om hur det nya Fallout inte når upp till sina förfäders standard och varför man skulle välja magi i Arcanum. Då jag nyss avklarat Baldurs Gate och sedan innan var välbekant med både Fallouts universum och Arcanum var detta det sista steget för mig för att få en namnbricka med tillhörande id-bricka att visa för dörrvakten. Ja innan jag ger mig in och talar om flygande dödsskallar och låtsaszombies bör jag väl bevisa min kunnighet om Baldurs Gate genom att säga att spelet var helt okej men tyvärr hade kockarna råkat spilla i en aning meh i grytan
Men om man har i åtanke att det spelet gjordes då kockarna fortfarande hade alla kryddor i samma skål så klarar jag av att se förbi dom små missarna. För att inte ge rollspelsveteranerna möjligheterna att be mig förklara hur Baldurs Gate är meh-aktigt.är det väl bäst att jag radar upp några snabba.
- Knappt några dialoger inom partyt vilket gör att man knappt får någon känsla för ens gruppmedlemmar.
- Vissa monster har instantkills. Jag tittar på dig herr Basilisk.
- Jobbig journal och allmänt jobbigt gränssnitt
- Småbuggigt, kan vara min dator som inte spelar på samma räckvidd som spelet men jag hade problem med uppdrag som inte gick att klara osv.
- Man går alldeles för jäkla långsamt
- Känns ofta mycket mer Hack and slash och äventyrs baserat än många andra av Biowares spel. Behöver inte vara något negativt men det faller inte mig i smaken.
- Karaktärer fastnar ständigt och pathfindingen i spelet är inte precis på topp
Men det som verkligen fick mig att känna en viss irritation var när hela mitt party beslutar sig för att lämna mig en timme innan slutstriden då horn tydligen börjat växa på min panna. Ena stunden har jag ett mäktigt party redo att gruppantasta sista bossen själv och i nästa sekund stack Druiden och stammisen medan Minsc tillsammans med ett par vakter beslutade sig för att våldta mig och mina sista gruppmedlemar.
Som tur är lyckades jag lösa situationen genom att ta till fusk och spamma ett par tusen vänligt-inställda-super-uber-kraftfulla-trollkarlar som gjorde processen kort med alla fiender.
Men då jag nu anser mig klar med Baldurs Gate återkommer vi till Planescape Torment och mina tankar om dom första timmarna spenderade i spelet. För att börja med något följer Black Isle sin tradition med att ha jobbiga gränssnitt och Plancescape Torment följer stolt den här traditionen. Så ja gränssnittet är dåligt och historian är hittills bra men jag har knappast spelat tillräckligt länge för att avgöra ännu. Valmöjligheterna under den första timmen var intressanta och faktiskt inte något man så ofta ser i dagens spel. Men mycket mer att säga finns det faktiskt inte och än en gång har den där jobbiga delen av mitt undermedvetna gett mig en dålig ide som inte leder någonstans.
Men för att avsluta det här lilla inlägget så vill jag prata om ondska. Inte den sortens ondska som planerar att ta över världen, inte den sortens ondska som tycker om att äta katter och småbarn och inte den sortens ondska som tvingar en att motionera för att vara i form. Nej när jag pratar om ondska pratar jag om ondska och inte något äta kattungar nonsens. Jag pratar om dom nya JoJo-korten.
Till att börja med kostar ett JoJo-kort 200 kr att köpa istället för den vanliga hundringen. Och som om inte det vore nog kan man inte längre ladda kortet på bussen längre utan man måste åka till speciella affärer. Och hör och häpna folk, när man använder kortet på bussen står det inte hur mycket man har kvar på kortet och varje dag tror jag att busschauffören kommer ger mig fingret och säger att pengarna på kortet är slut. Visst ska man kunna kolla det på nätet men varför ska jag bli tvingad att komma ihåg ännu ett användarnamn och lösenord när det helt enkelt borde stå någonstans när man använder kortet.
ARGH!
Mina svensklärare har alltid sagt att inledningen och avslutningen är det viktigaste i en text och det som läsaren kommer ihåg. Och då jag avslutade min text med att skriva om JoJo-kort kan jag inte förvänta mig någonting annat av er läsare än det grövsta förakt en människa är kapabel till.