Att tappa suget i late game RPG:s

Gör man levling på rätt sätt i Skyrim så blir spelet enkelt, men misstaget många annars gör är att de lägger sina levelpoints inom färdigheter som de inte behöver. Det är ganska typiskt att man börjar köra en viss klass som warrior med heavyarmor, men så vill man testa om man även har ett magekall på sig! Du min herre är helt enkelt för bra på att levla

Kan tänka mig att Bethesda ville ge spelarna lite friare tyglar och möjligheten att köra en mashup av olika klasser (battlemage någon?), men om man istället kör en specifik klass tenderar man att bli rätt så stark... Därav skälet till dålig utmaning kanske?

Jag tycker God of War + Ragnarök har lyckats med sin semi-öppna värld. Dialogerna var så bra så jag ville upptäcka hela världen och lira 100 % för att höra allt som sas.

Elden ring kändes aldrig tråkigt heller. Spelstilen är sån trial och error och var alltid utmanande, och jag hittade svåra bossar och udda vapen nästan varje gång jag letade igenom en grotta eller ruin så jag ville aldrig sluta. Sen tyckte jag världen var så vacker och mångsidig, även mountaintop of giants var värd att utforska.

BG 3 som är ett av de mest fulländade RPGna jag stött på var så övermäktigt med alla val så att det kändes som en triumf att tappa bort sig i questloggen och att det var del av upplevelsen.

Problemet med Skyrim är att man i princip får fullständigt låta bli med att göra potions och enchantments, för att få en rolig och utmanande upplevelse.

Oj, jag tänker på ett sidospår, nämligen Diablo 2. Det sköttes snyggt med svårighetsgraderna normal, nightmare och hell. För dom som minns :).

Oavsett hur bra din karaktärsuppbyggnad var och hur mycket unik utrustning din karaktär hade kunde du allt dö när du minst anade det. En bra balans mellan lätt/svårt.

Agree, amen to that

Jag föredrar att bli gud halva nöjet är ju att bli overpower och döda allt och alla utan att själv få en skråma! Speciellt när man har fått kämpa sig till den statusen. Vad är bättre än att som allsmäktig se pesans lida? 😈.. Men hade inte haft några problem om det fanns 2-3 bonus områden med obegripligt svåra fiender för den som nått max level och gillar att dö 👍

BG 2 har level scaling men det är gjort på ett mycket bättre sätt än i många andra w-rpg. Mardrömsexemplet är väl ett icke moddat Oblivion, lol.

Absolut, du ha helt rätt. Tyvärr drivs allt av corporates, för pengar. Varför göra något bättre då de redan betalat för spelet?

Fast 90% av Froms spel går ju bara ut på att hitta och slakta fiender vilket jag tycker blir rätt enformigt.
Tror inte From spel skulle bli sämre om de la till mer quests och relationer med companions som i typ Mass Effect,Baldurs Gate etc

Jag älskar RPG spel och har gjort sen jag köpte min Playstation 1 och ff 7. Jag råkar ut föra samma sak men jag tror att open world spel i dag är alldeles för stora så framåt slutet är man innerligt trött på det och slutar innan det är slut , det hände mig i Skyrim, horizon Zero Dawn och nu senast Baldurs Gate 3 tyvärr men försöker igen med Baldurs Gate 3 eftersom det är otroligt bra spel så jag får se hur det blir

Det finns tre faktorer som kan hålla ett RPG vid liv och engagerande till slutet: Karaktärsutvekling, upptäckarlust och berättelse.

Idealet är att de tre balanserar så att du vill utvecklas för att kunna upptäcka mer och följa spännande trådare till slutet - men om nu karaktärstutveckling kan göra dig till hel. eller halvgud så ställer det väldigt höga krav på de två sistsnämnda.

Personligen tycker jag Skyrim (och alla Beteshda utom New Vegas) är praktexempel på spel som inte har något kvar på slutet - eller ens efter halva spelet - eftersom allt känns autogenererat och 99% av alla uppdrag går ut på att springa till punkt x - Gå in i en linjär grotta som är så lik alla andra grottor att du inte har en aning om du varit där förut eller inte. Döda allt du ser - hämta objekt y/döda superskurken och återvänd får att casha in. Belöningen du får genom att utveckla din karaktär är mest kosmetika. Allt du får är lite fler moves och spells och lite lagom uppskalade monster.

De mer isometriska rollspelen som Divinity-spelen och två första Fallout-spelen lyckas bättre på att erbjuda visst motstånd mot slutet fast man har levlat järnet. Däremot är det väldigt lätt i framförallt Bethesdas spel att bli övermäktig, även med svårighetsgraden på max. Junction-systemet i FFVIII gjorde det spelet lite för enkelt också och slutstriden kunde ta ett par minuter max. Vilket är synd, för The Extreme är en sjukt grym låt (även om titeln skriker 90-tal) ❤️

Jag tycker både JRPG och västerländska spel är ganska dåliga på att utmana i strider, optimalt så skulle jag vilja att speciellt bossfights löses via att man listar ut pusslet och måste använda allt man har tillgodo. Oftast så har man potions samt buffs och färdigheter som gör annat än att bara skada, men det slutar oftast med att path of least resistance är ändå bara att kasta dom färdigheter/spells som gör mest skada.

Klarade precis Like a dragon: infinite wealth, och man får en offantlig mängd med items och färdigheter som gör annat än att bara skada, men slutade ändå med att varenda runda var biggest dmg possible, för att alternativet var att alla strider bara tog längre tid.

detta problemet vart större ju längre in i spelet man kom, så sista 20% av spelet var oerhört tråkigt, då jag bara spammade 3-4 olika skills.

Jag lider lite av samma.

Undrar om inte detta är ett design och story problem också? Jag känner att många spel börjar starkt för att locka med en, men får ofta slut på ångan mot slutet och det blir lätt lite mindre intressant story och man är oftast så stark att där inte erbjuds mycket till motstånd(både gillar och ogillar).

Det varierar starkt från spel till spel. Tex Pathfinder spelen tycker jag inte (såvida du inte min/maxar med specifika builds) uppnår gud status utan det finns alltid någon som utmanar hela din grupp till max. Sen spel som Skyrim känns som det är deras mål, att du ska uppnå gud status fort. Samma i Fallout 4. Bland det första man får är en power armour, sen är resten av spelet enkelt.

Tror det har mycket med utvecklare att göra och deras målgrupp. Känns som Owlcat Games och Larian inte är särskilt bekymrade med att göra sina rollspel för enkla.

Testa Pathfinder-spelen på lite svårare nivå så får du en utmaning hela tiden. Väldigt RNG-styrt dock.

Min take i sådana spel har alltid varit att roleplayea och gå på det viktigaste. Om ett quest säger ”skynda dig till det stället och meddela att ett anfall kommer.” Så kan jag ju inte lägga flera timmar på Side q… jag måste skynda mig innan anfallet kommer(även om det aldrig triggas fören man kommer dit).

Jag minns när jag skulle spela Mass effect 2 innan me3. Då tyckte jag att main q var oerhört mkt viktigare och mer bråttom än massa follower side q aktiviteter. Sånt har man ju inte tid med när universum är hotat. För er som spelat det så vet ni också konsekvenserna för det… jag hade inte koll på vilka dom var bra ledare osv och när man gjorde en del val i slutet för rätt man på ett plats osv.. ja, jag kände inte mina followers så bra. Tror 3 av dem dog i inflygning-cutscene varav en var min favorit. Blev väldigt chockad och insåg att det kanske var därför man skulle uppgraderat skeppet mer. Resten av historian… alla dog. En efter en. Fram till sista cutscene där även min main character dog i sista cutscene när jag klarade spelet. Vad som var ett litet easter egg-slut om jag tolkat det rätt? Men jävlar vad jag satt med hakan i marken. Bästa upplevelsen någonsin för jag trodde inte spel hade konsekvenser på det sättet. Man vinner ju lixom alltid. Och efter det har jag alltid gett mig in i spel med samma inställning. Aldrig 100% utan bara gå på vad spelet säger är brådskande.

Själv tycker jag att det är skönt när man börjar komma upp i level och inte längre behöver oroa sig för att kreti och pleti ska kunna ha ihjäl mig med ett par välriktade svärdshugg.

Som TS säger så är det också därför jag aldrig tog mig igenom spelet. Var verkligen urtråkigt att så tidigt klampa sig igenom allt.

Medan det är ett problem i några spel finns det många andra RPG's som gör det klockrent.

Saker som får mig att tappa intresse är:
1. Gamebreaking buggar där tex npc som man skall lämna quest till har försvunnit genom golvet (Skyrim).
2.När npcer levlar upp med dig så de är lika jobbiga vid level 40 som vid level 10 (AC Valhalla)
3. Håller med om looten om du gör ett quest senare än tänkt att du får typ "Steal sword of suck" när du är mitt i spelet när du skulle gjort det questet i början av spelet.
4. När spelet har flera slut men inget av dem är bra utan du bara känner dig nere när du är klar (Cyberpunk 2077).

problemet är AI:n och svårighetsgraderna spelen är inte svåra, därför jag ej plocka upp dom och kör du svåraste är det inte svårt utan det är bara bullshit.

det är inte att dom får nya mekaniker som du måste dodga utan dom bara ökar skada med 100/150/200% och hp med 100/150/200%

ain är fort lika dålig, designa spelen bättre. och utveckla bra ai.

Jag bränner oftast ut mig om spel är fööör långt/stort. Antingen tröttnar jag för att det blir upprepande eller för att storyn blir så trasslig med för många trådar som går kors ock tvärs att jag inte pallar nysta upp det

BG3 var grymt men nåstans mitt i ACT3 känns questloggen så galet rörig att jag nog inte pallar. Cyberpunk 2077 gick bra men där är questlinen rätt straight forward och jag är sci-fi nörd.

Ja precis, avbryter man för länge tycker jag man tappar flow i storyn och knappt minns vad man höll på med.
Brukar också börja om om det gått för lång tid. Blev så med BG3.. Kört två ggr till ACT3 nu..
Kanske blir tredje gången gillt

Witcher 3 fick jag modda.
Grundinställningen gjorde mig galet överlevlad.
Men om jag valde att alla skulle vara minst samma level som mig (som fanns som val) så blev det segt. Pch kändes konstigt när varenda rövare och låglevel monster blev någorlunda biffiga.

Men. Med en mod så kunde de bli som ett gummiband. Var de mycket svagare blev de istället bara lite svagare.
Var de lite starkare buffades de kanske en endaste level.
Och på samma sätt så var de lite starkare sänktes de en level. Och var de mycket starkare sänktes de flera levels.

För ärligt talat i Witcher 3 är Geralt en extremt erfaren häxkarl. Att då möta människor 5 levels högre. Eller monster som inte gick att döda pga att de hade för höga siffror? Njae. Det var när jag fightades i princip perfekt i 10 minuter mot en flygande best på kartan pch slagit sönder 2-3 svärd och inte ens tagit halva livet på den som jag började leta mods....

Så. Tl;dr
Gummibandssvårighet är det bästa i min bok.
Ska ett.monster vara typ lvl30? Sätt så det kan sjunka till 20 men också höjas till 40

Mja, så kan man se det. Men då missar man den briljanta storyn som förmedlas via miljöer, föremål och fiender. Det är mindblowing hur väl allting hänger ihop och hur genomtänkt allt är.

Quester finns där, rätt många också. Kan dock tycka att många av dem är onödigt kryptiska och knepiga att följa. Men samtidigt så bidrar det till den magiska och mystiska stämningen som lyfter spelen enormt mycket. Vet ej hur From ska kunna färbättra/förenkla detta utan att stämningen tar stryk.

Companions hade varit intressant att se From tolka. Men jag tänker på samma sätt här som med questerna ovan, risken är att stämningen går förlorad.

Ah, ja på en del ställen är det andra sorters mobs. Tänkte inte ens på att det räknas som level scaling, så bra som systemet är!

Fundering: Skulle man kunna göra ett spel som fungerar tvärtom? Varje gång du levlar upp blir du också ett år äldre. Mer erfaren, förvisso, men också svagare och tröttare? Skulle bli ett intressant race mot klockan. Göra för många side missions? Då kanske man hinner dö innan världen är räddad.

Blev lite sugen på att snickra ihop ett sånt spel ...