RoboCop: Rogue City - dödsmaskin och parkeringsvakt i ett

Efter katastrofala Rambo: The Video Game och charmiga Terminator: Resistance, är det tredje gången gillt för den polska studion Teyon? Ja, ta mig tusan. RoboCop: Rogue City är deras klart bästa spel hittills.

Vi är många som minns RoboCop från barndomen. Jag minns hur jag som elvaåring dreglade över bioannonsen till RoboCop 3, den sämsta filmen i trilogin. Robotsnuten var cool nog att sätta spår i våra små hjärnor. Året var 1993, och då förstår var och en att åren har gått.

RoboCop: Rogue City är en skön retrofuturistisk skildring av det brottsdrabbade Detroit där robotpolisen ska rensa upp bland slöddret. Det är roligt att se hur visionen av framtiden såg ut på 80-talet, med arkadhallar och allt, och att Teyon valt att bevara denna ger spelet den där perfekta känslan.

Spelet har ett 30-tal huvuduppdrag av olika längd, men här finns också ungefär lika många sidouppdrag som är helt frivilliga och varierar i kvalitet. Vid sidan om att följa huvudstoryn kan man som tung polis av metall även dela ut parkeringsböter, ta emot anmälningar och tillrättavisa lagbrytare. Detta är ingen bärande del av spelet utan snarare att betrakta som lättsamma inslag.

Rogue City är ett oväntat snyggt spel. Den polska studion har tagit stora kliv sedan Terminator: Resistance, som såg daterat ut, och lyckas göra både RoboCop och framför allt miljöerna rättvisa. Ljuseffekter, texturer, animationer – det mesta ser väldigt bra ut. Jag gillar art designen, och även om vissa texturer kan ta en sekund att ladda in ibland är det överlag ett läckert spel som Teyon har klämt ur sig.

Hur är det då med gameplay? RoboCop är tung som en personbil och ska förstås kännas så, och här lyckas Teyon väl. Detta är ingen smidig cover-shooter utan en rakt-på-sak-mörsare. På högre svårighetsgrader går det emellertid inte att bara klampa in och skjuta. Odödlig är RoboCop inte, även om hans legendariska Auto 9 lätt ger den känslan när den spränger skurkskallar i bitar så att blodet stänker och inredningen perforeras.

Rogue City är en klassisk shooter, men Teyon vill också berätta en historia. Mellan varven får vi flashbacks från Alex Murphys liv, och dessa ger både bakgrund och en känsla för den tragedi som faktiskt är bakgrunden till RoboCop, nämligen en dödad polis.

RoboCop är ofta så härligt robotaktig i sitt sätt att agera. När han en bit in i spelet får uppmaningen att inte ge sig in i ett farligt skurknäste då det är omöjligt att göra det obemärkt, svarar han bara: ”I have a large supply of bullets.” Jamen, då så.

Franz Jäger?

Spelstrukturen är väldigt basic. RoboCop tar emot huvuduppdrag, drar iväg på sidouppdrag och inkasserar poäng för att kunna uppgradera sina förmågor, vilket öppnar upp möjligheten att lösa svårare pussel och öppna kassaskåp. Han kan skanna av omgivningen för att hitta ledtrådar och komma vidare. Här finns också dialogalternativ, men jag har inte märkt att de har någon avgörande betydelse för berättelsen.

Jag har sett hård kritik mot den polispositiva jargongen i spelet, och ja, här finns kamraderi så att det både räcker och blir över. Men om man förväntat sig att Rogue City skulle vara en kritisk samhällsskildring av polisvåldet i dagens USA har man för höga, och i mitt tycke fel, förväntningar. Detta är helt enkelt inte den sortens spel, och ett sådant inslag bland allt ultravåld skulle riskera att kännas helt malplacerat.

Visst finns det massor av ologiska saker här att anmärka på för den som vill. Varför kan RoboCop exempelvis slå sig genom väggar men stoppas av en hög med kartonger som står framför en dörr? Det hade varit kul med lite friare utforskning i stället för den närmast snitslade bana vi nu får följa.

Fiendernas AI är något annat som Teyon gärna hade fått arbeta mer på. Nu stormar de ut, vilt skjutande, och får sina huvuden bortblåsta. Om jag hade RoboCop framför mig skulle jag åtminstone ta skydd. Däremot kan jag inte förneka att det faktiskt är barnsligt roligt att bara skjuta på allt som kommer emot en.

Ju bättre du kan din RoboCop-historia, desto mer kommer du få ut av detta spel. Det dryper av fanservice och känns bitvis nästan som att vandra omkring i någon av filmerna. Men även vi som bara minns vissa delar kan bli underhållna av Rogue City.

RoboCop: Rogue City gör mig glad. Det är långt ifrån den perfekta shootern, blir ganska enformigt efter ett tag och vinner knappast några priser för narrativ briljans. Men det är också fullt av charm och, precis som Terminator: Resistance, gjort med stor kärlek och hängivenhet till originalmaterialet.

Ibland behöver vi en no bullshit-upplevelse, en röjare där vi inte måste lägga pannan i djupa veck över komplexa förvecklingar. Rogue City är rakt på sak men samtidigt ett ganska kompetent hantverk.

Nu återstår egentligen bara att klura ut vilken film Teyon ska få möjlighet att sätta tänderna i härnäst. Oavsett svar ser jag få studior som skulle göra jobbet med mer hjärta.

Testat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, PS5

Ja, du har såklart en poäng i det, och jag får ju medge att det är skoj.

Gärna Die Hard härnäst!

Oja!

Fasen, blir ju riktigt taggad på denna idé nu. Jag minns Die Hard Trilogy till Saturn med värme (trots att det nog är helt ospelbart i dag). Det är dags igen.