Gris är som ett interaktivt konstverk

Gris är inte svinbra. Men det var definitivt värt min tid. Kanske även din?

Nomada Studios omtalade Gris kan beskrivas som att uppleva ett interaktivt konstverk snarare än ett vanligt spel. Huvudkaraktären, en namnlös ung kvinna, skuttar runt i en abstrakt värld till synes utan mål eller riktning. Men även om det bryter mot flera konventioner har Gris ett djupare gameplay än många andra tvådimensionella äventyr och förtjänar verkligen att tas på allvar.

Vi möts till en början av en grå värld, men i takt med avklarade utmaningar får världen färg. Gris är som en vattenakvarell som kommer till liv steg för steg. Spelaren belönas med nya förmågor allt eftersom man tar sig fram genom kollapsade byggnader och undervattenslabyrinter från vad som ser ut att vara en övergiven civilisation. Allt är emellertid hela tiden lite kryptiskt och utvecklaren arbetar med symbolik i stället för dialog för att berätta en historia om förlust.

Designen dansar lätt runt enkelhet och symmetri. Ofta utgår man från en byggnad i mitten och utforskar först den högra och sedan den vänstra sidan, eller tvärtom, för att slutligen återvända till mitten efter att ha samlat de små ljusbollar som öppnar upp vägen framåt. Detta upplägg förändras aldrig under spelets gång. I ett så pass kort spel är det inget större problem, men visst hade det varit välkommet med mer variation. Miljöerna förändras däremot och karaktärens växande antal förmågor känns som en skön belöning när de dyker upp.

En bit in i spelet slår man följe med en robotliknande karaktär och tycke uppstår, men detta partnerskap är över lika snabbt som det började och resten av resan tillryggaläggs i ensamhet. Vilket är lite synd. Jag tänker på när jag träffade Mui i Planet of Lana och hur mycket det betydde för både gameplay, utmaning och engagemang.

Det finns inga fiender i Gris, även om något som kan liknas vid ett slags bossfajt uppträder en bit in i äventyret. Det verkar inte ens gå att dö vilket gör att jag spelar helt avslappnad i soffan.

Gameplay bygger på en klassisk blandning av plattformande och pussellösning. Gris handlar en hel del om tajming. Egentligen inte på ett tråkigt trial and error-vis, men jag tvingades till att göra vissa hopp lite väl många gånger vilket fick mig att skutta runt i onödan, klurandes på om jag var på rätt ställe.

Hej, lilla vän.

Spelets art design är fascinerande och visuellt säregen, men skapar ibland lite problem. Gris leker nämligen mycket med kontraster, vilket innebär att man kan skutta uppför trappor och hoppa mellan plattformar som ser ut att vara en del av bakgrunden. När dessa däremot de facto är en del av bakgrunden men inte verkar vara det blir det lätt snårigt och svåröverskådligt. Där och då önskar jag att utvecklarna hade valt en tydligare design.

Med detta sagt är Gris en vacker och nästan meditativ upplevelse som går sin egen väg. Det känns mer öppet för tolkning än de flesta spel jag spelat och utmanar en i att finna vägar framåt. Ungefär som när man löser en rebus eller en ekvation ger Nomada Studio spelaren privilegiet av att känna sig smart efter att ha lyckas ta sig vidare.

Gris är inte riktigt den fullpoängare jag hade väntat mig. Men det är så pass säreget och unikt att det förtjänar en genomspelning.

Spelat på: Switch (dockat läge)

Jag kan tycka att hyllningarna känns nästan lite nyfrälsta. Väldigt okritiska. Jag tycker att det finns en del att kritisera, det är ingen fullpoängare för mig. Men, som sagt, tillräckligt eget för att vara värt att uppleva.