New Super Mario Bros. är inte särskilt nytt längre. Faktum är att DS-spelet släpptes 2006. Visst, det är en bitvis smått otrolig subserie som inte har ett bäst före-datum. Men ny? Nä, snarare lite trött. Super Mario Bros. Wonder, däremot, känns "new" på riktigt.

"Vi är inte i svampriket längre"

Vi är inte i Svampriket längre utan Mario, Toad, Peach och de andra har styrt kosan mot Flower Kingdom. Där tycks det första nya 2d-Mario-spelet på oväntat många år få ny energi i stort som smått.

Det gör förstås varken till eller från att det överallt finns pratglada blommor som snackar nonsens eller att Mario tappar mössan (och snabbt fiskar upp den!) när han åker genom ett rör. En meningslös animation, men som ger en mysig magkänsla.

"Den där Goomban ser så rofylld ut" säger en blomma om en sovande Mario-fiende, och när jag gör det enda Mario-logiska och dräper krabaten fyller blomman kort i: "Nåväl!"

En betydligt större sak är såklart att plocka på sig ett elefantfrö och se Mario svälla till en, tja, Mariofant. Det kan förstås övriga också göra och alla ser elefantastiska ut på egna vis. När Peach snurrar, exempelvis, så lyfter kjolen som vore hon en elefantballerina i Fantasia. Med snabeln pucklar jag och min co-op-kamrat på Goombas, slår sönder block och kan (via vattenrör och fontäner) också fylla snablarna för att vattna blommor och låsa upp hemlisar.

Något som är mer eller mindre hemligt är så kallade "underblommor" (Wonder Flowers) som remixar banor. På första banan blev allt ett litet disco med rör som plötsligt började röra sig och krypa. På nästa bana börjar stjärnor falla som – rätt gissat! – gör mig osårbar och skapar kaos. Jag rider på en jord med hysteriska tjurar som lyckas med konststycket att mosa målgången. Jag får vackert rida vidare till ett nytt mål.

Fartfyllt och frenetiskt är det ända tills jag plockar på mig ett frö (Wonder Seed), vars betydelse är oklar men säkerligen väldigt viktig. Jag frö-belönas också när jag klarar banor.

Vi är inte på Marios hemmaplan längre och det märks. En ny fiende kan beskrivas som en mullvad på två ben med ett skal på ryggen. Dess blick signalerar panik och den försöker hela tiden hålla mig på avstånd genom att trumma på med sina små knubbiga ben och avlossa projektiler. Jag stöter som sagt på ilskna tjurar som vill stånga mig, men som istället kan stånga sönder murbruk och öppna nya vägar. Jag träffar en blomma som har "tråkigt, tråkigt tråkigt", men som får "kul, kul, kul!" när jag hissar upp oss båda bland molnen.

Olika karaktärer har samma förutsättningar, ja, åtminstone till stor del. Det finns några Yoshis som är skräddarsydda för att göra spelet lättare. Detta är ändå Super Mario, och alla ska med. Men du kommer inte hoppa högre bara för att du spelar som Luigi. Specialförmågor finns men du aktiveterar dem samtidigt för alla. Genom att klara vissa bonusbanor låser du upp dessa: särskilda högre hopp, en luftig mössa att sväva med, och så vidare. Den jag fick klämma på var en särskild slags väghopp som gör att jag kan studsa en gång rakt upp, och en gång från väggen. Det låter som ett litet steg, men öppnar upp för genvägar.

"Kreativt kalas"

Super Mario Bros. Wonder är ett kreativt kalas. Saker händer hela tiden och även om banornas svårighetsgrad inte överstiger två (av åtminstone fyra) utlovas det hög svårighetsgrad redan i första världen då det ska vara upp till oss att välja bana, tillika tuggmotstånd. Ett piggt inslag då det annars kan dröja innan utmaningen kickar in. Fler pigga inslag: Mario med vänner blir långa farbrorn/farbröderna. De susar fram i en slags linbanor på speed och blir jättelika klot som rullar över allt och alla i deras väg.

Förväntningarna har kickat in. 20 oktober ska de infrias.