Den infernaliska del två av Diablo manifesterade spelserien som konung bland den här sortens spel, utan tvekan på grund av en överväldigande multiplayer-fokus - en faktor så viktig i dagens bredbandsamhälle. Om man dock bortser från den omåttligt populära battle.net-kulturen med sitt hav av fans så har Diablo-spelen, oavsett konkurrens, ändå alltid satt ribban för action-RPG:n. Det är bara att inse, spelen skulle inte vara så framgångsrika om det inte låg någon sorts kvalitet bakom dem. Det kanske mest uppmärksammade i den senaste raden utmanare är Sacred från Ascaron Entertainment. Trots ett på många sätt mycket bra spel blev det inte den Diablo-dödare som det talades om. Frågan är om Kult: Heretic Kingdoms kan lyckas bättre, eller om det bara är ännu en så kallad Diablo-klon. Det vi hittills sett av spelet i trailers och dylikt har dock verkat mycket hoppingivande samt lovordats därefter. Utgivare är holländska Project Three Interactive (New World Order, Schizm: Mysterious Journey) och spelet har i dagarna börjat släppas över Europa. Officiella release-datumet för Sverige är 19 november och det är PAN Vision som kommer att stå som distributör.

En värld där Gud är död

Det enda som Kult: Heretic Kingdoms egentligen har gemensamt med det klassiska bordsrollspelet Kult är avsaknaden av objektiv godhet och ondska. Som undertiteln antyder utspelar sig handlingen i en medeltida fantasyvärld där Gud är död och religion blivit irrlära. Protagonisten och den enda spelbara karaktären, som råkar vara kvinnlig, är själv en inkvisitor vars jobb är att utplåna det sista av den så farliga villoläran. Utsänd tillsammans med sin mästare skickas hon av Inkvisitionen för att förstöra en viktig relik som sägs utgöra ett stort hot.

Allt eftersom spelet fortlöper dras den kvinnliga "hjältinnan" in i ett virrvarr av konspiratoriska sammanslutningar och en magikerorder som vill allt annat med världen än den inkvisition som hon så plikttroget är svuren till.

Gedigen spelmiljö och gränssnitt

Till en början verkar det röra sig om ett klassiskt hack'n'slash-spel utan några framträdande innovativa element. Du styr din karaktär med vänster musknapp, attackerar med höger och det är i princip de enda kontrollerna du behöver. Information om attribut, förmågor, inventarie och så vidare nås via en meny i nedre vänstra hörnet och i mitten finns genvägar till diverse föremål. Nere i högra hörnet finner vi inte helt oväntat staplar som visar liv (grön) och mana (blå), det är iallafall vad man tror till en början. I Kult: Heretic Kingdoms kastar man nämligen inte magier via en uttömlig pott utan de är helt tidsturbaserade. Specialförmågor lär man sig genom att binda sig till olika så kallade "attunements" via rustade föremål och sedan meditera för att få dem aktiva. Förmågan (till exempel en magi) aktiveras genom att man rustar respektive föremål som är kopplat till den "attunement" man vill använda. En offensiv magi blir alltså som ett slags uppsving till det befintliga vapnet.

Men vänta nu, vad visar då den blå stapeln om den inte visar magipoäng? Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att de regelrätta magikerna (vilka vår protagonist givetvis tillhör) kan träda in en drömvärld, där andar och spöken har sitt tillhåll. En slags "andra sidan", som dock ter sig exakt som den riktiga världen förutom dess invånare. Således fungerar drömvärlden som en slags parallell dimension och då in- och utträdet sker av egen vilja kan man bland annat använda den för att ta sig in bakom fiendernas linje. Varelserna och de extensiella föremålen där är även de viktiga i handlingen så genom spelets gång blir det ett ständigt in- och uthoppande. Ett intressant om än flummigt inslag det vill säga. Den blå mätaren håller reda på hur länge man kan stanna innan man blir uttröttad och måste återvända till verkligheten.

I övrigt känns mycket igen från spelets genreföregångare, till exempel kan du trycka på Alt för att se liggande föremål som fiender och andra tappat. Allt är sett snett uppifrån och vinkeln är fixerad. Vapenarsenalen består av en hel del intressanta svärd, yxor, klubbor, projektilvapen och givetvis magi. Sättet man färdas på bygger på samma system som i Baldur's Gate där varje plats på kartan består av ett större "in-game"-område. Fienderna är även de en skara fulingar och du kan till och med ta på dig de saker de nyss försökt döda dig med för att se ditt utseende ändras därefter. Ja, helt enkelt allt som ett klassiskt hack'n'slash skall innehålla.

Multipla valmöjligheter och slut

I stort så bjuder alltså inte Kult: Heretic Kingdoms på några riktiga överraskningar utan kör istället hårt på det vi är vana vid och älskar. Det hela blir dock mycket intressantare när man ställs inför diverse val som sedan påverkar vad som komma skall. Valmöjligheterna gör att handlingen ändras radikalt och man uppmuntras således att spela om spelet när man väl klarat det. Det ryktas till och med om hela sex olika slutsekvenser beroende på de val man gjort. 3D People har alltså applicerat en formel som omöjligt kan fela när det gäller hållbarhet på sitt spel. Storyn är för övrigt bland annat skriven av legendariske Chris Bateman (Discworld Noir, Ghost Master). Allt som allt handlar det i grund och botten om två vinnande koncept, en storbystad kvinnlig huvudroll och olika valmöjligheter som påverkar spelets handling och gång, i ett gjutet hack'n'slash-format. Det finns även en editor med för de som vill skapa egna äventyr, precis som i det så populära Neverwinter Nights.

Inte en Diablo-dödare

Till skillnad från Sacred som faktiskt målades upp som en Diablo-dödare redan innan release så försöker inte Kult: Heretic Kingdoms på något som helst sätt vara en given konkurrent. Den slutsatsen är enkel att dra i och med den faktiska avsaknaden av multiplayer. Ett medvetet drag från utvecklarna? Antagligen, då det istället lockar inbitna rollspelsfanatiker som vill ha handling och dynamik hellre än överdriven multiplayer-kompabilitet. Flerspelarläge utlovas dock i kommande expansioner och add-on:s.

Det vore lögn att säga att spelet inte har potential, frågan är dock om Kult: Heretic Kingdoms har det där lilla extra som krävs i dagens hårda konkurrens. Att det kryddas med valmöjligheter och flera olika slut är ett välkommet inslag som fler spelföretag borde ta efter. Grafiken, som kombinerar både läcker 3D och 2D, är stundtals lysande och trots den ibland närmast katastrofala preview-koden (som jag undviker att kommentera) har som sagt spelet all chans att bli en riktig dängare i spelhyllorna.