Yakuza är en väldigt egen och väldigt japansk serie som en (stor) del av mig älskar, och den andra ibland blir väldigt trött i exakt hela hjärnan av. Yakuza: Like a Dragon är verkligen inget undantag, men det är samtidigt ett spel som är som bäst när dess lekfulla ton får komma till sin rätt. Det lägger också krokben för sig självt ibland, och det hade gärna fått ta ännu fler steg framåt.
Det ska sägas direkt: den nya huvudpersonen Kasuga är ingen Kiryu. Han växer en hel del med tiden, men under den onödigt långa inledningen är han en godhjärtad men enerverande, lismande idiot. Kiryu visade respekt för de som förtjänade det, men Kasugas dyrkan av sin boss är så överdriven att jag inte kan ta det på allvar. Det är lite typiskt för jrpg med den här sortens karaktärsutveckling, där man gärna gör karaktärens resa tydlig genom att låta personen vara störig, blåst eller bara oduglig i början. Det hade funkat bättre om inledningen inte varit så utdragen, dock.
Kasuga slåss för PEGI 18-stämpeln.
Spelet börjar på allvar efter en dramatisk händelse där Kasuga blir skjuten och vaknar upp skadad i ett litet läger för hemlösa i Yokohama. Att majoriteten av spelet utspelar sig i en ny stad är uppfriskande, och hela grejen med att jobba sig upp från hemlöshet mot toppen är ett bra grepp för ett sådant här spel. Så länge du har tålamod och gnetar dig igenom de första, tröga timmarna och börjar låsa upp fler och fler saker att göra så tar sig Yakuza: Like a Dragon allt mer, och dess mer lekfulla ton kommer mer och mer till sin rätt.
"Fler bisarra upptåg och sidohistorier "
Det här är nämligen ett spel som lutar sig mer mot det fåniga, uppsluppna och komiska än tidigare spel. Det gör också att vi inte riktigt har den där balansen mellan allvar och humor som tidigare, då slagsidan här är så pass stor att när allvaret väl kommer så går det inte riktigt att engagera sig i det. Den ofta så detaljerade skildringen av livet i yakuzan, och dess hierarkier och regler, finns inte i samma grad. Åtminstone känns de inte lika trovärdiga. Istället får vi fler bisarra upptåg och sidohistorier som spretar åt alla möjliga håll, på gott och ont.
En av spelets mer kontroversiella delar är hur mycket av intrigen som kretsar kring prostitution på olika sätt. Här närmar sig spelet ibland något intressant, då det hade varit spännande att få veta mer om hur yakuzan (och andra maffior) påverkar livet för de i samhällets utkanter, som uteliggare och prostituerade. Men Like a Dragon har inte riktigt på fötterna här, och slarvar bort det hela med naiva och simpla karaktärsutvecklingar och storyvändningar.
I ett försök att skildra gråzoner får en hallick som beter sig svinigt mot sina ”anställda” även visa upp andra sidor. Det här hade, återigen, kunnat bli intressant, men Yakuza tar i från tårna i sitt försvarstal för den här typen, så att det mindre handlar om gråzoner och mer om extremer som inte kan mötas i en trovärdig helhet. Dessutom får vi sällan höra från någon prostituerad själv, vilket ju hade kunnat göra det hela mer intressant. Istället är det oftast män som står och diskuterar prostitutionens meriter, samt huruvida en dryg hallick är en skön snubbe eller ej. De här partierna är simpla, naiva och inte särskilt bra – vad man nu än har för inställning till frågan i övrigt.
Yakuza-serien har alltid haft den där inverterade Bamse-grejen, där ett kok stryk får även de största svinen att bli snälla på en svinblink. Men senaste delen tar detta till nya nivåer av naiv idioti emellanåt, på ett sätt som inte är kul, utan bara frustrerande eftersom det slarvar bort potentialen att faktiskt få något sagt. Dessutom är det ett grepp som börjar kännas mer än lovligt gjort efter alla dessa år. Det blir lite väl förutsägbart när vi redan på förhand vet mer eller mindre exakt hur många av sidohistorierna kommer att sluta – med att antagonisten får stryk, blir snäll och håller en liten monolog med smörig såpamusik i bakgrunden. Resan mot det där förutsägbara slutet är ofta ganska kul, men lite mer nytänk hade varit väldigt välkommet.
Spelet är trots detta ofta underhållande, och de tokiga infallen funkar faktiskt oftare bättre än i föregångarna, skulle jag säga. Men det blir också något enahanda när allting är kitschigt och plojigt. Den där mer jordnära realismen som Kiryus äventyr ändå bitvis hade, får sällan något fotfäste.
Det är nu omgångsbaserade strider som gäller.
Den stora förändringen utöver byte av huvudperson och stad är förstås stridssystemet. Numera är det turordningsbaserade uppgörelser som gäller, men det funkar inte särskilt bra. Förklaringen i spelvärlden är rätt kul i alla sin nördighet – Kasuga är ett så stort fan av Dragon Quest att han slåss på det här sättet, och väntar på sin tur samt tar emot stryk som en snäll pojke. Han är dessutom så pass galen i Dragon Quest att han ser motståndarna som olika sorters komiska stereotyper, så att de ändrar form och klädsel när striden börjar.
"Numera är det turordningsbaserade uppgörelser som gäller"
Även Kasuga och hans kompanjoner ändrar utseende beroende på vilket jobb de har. Det hela har verkligen glimten i ögat, och det är kul att se de många olika fiendetyperna. I alla fall en gång. Den hundrade gången har skämtet liksom falnat, och kvar finns bara ett ytligt stridssystem utan större taktiska möjligheter. De olika jobben erbjuder olika förmågor, men spelet är så pass simpelt att det egentligen kvittar vad man väljer. Lägg till det att dussinstriderna nu tar längre tid än förr, och de var tröttsamma redan där. Jag föredrar nästan alltid turordningsbaserade system i både rollspel och strategispel, men här har de för lite att erbjuda i förhållande till den tid de äter upp.
Enda gången spelet närmar sig lite utmaning är i de långa sektionerna när du är fast i en byggnad eller i kloakerna och måste beta av drösvis med fiender för att nå fram till en boss. Men då mest bara om du glömt ladda upp med föremål som fyller på din mana, för så länge du kan spamma på med specialattacker är det i regel lätt att plöja igenom allt motstånd.
Vi har frågor men väljer att inte ställa dem.
Yakuza: Like a Dragon lever väldigt mycket på sitt goda humör. Kasuga samlar på sig ett gäng kompanjoner, och relationen dem emellan är gemytlig och hjärtlig. Deras äventyr i Yokohama är ofta uppsluppna, trots att dramatiska saker sker. Spelet må sakna de där mer jordnära bitarna som gav föregångarna tyngd, men det funkar bättre som charmig verklighetsflykt. I alla fall så länge man kan ha förbiseende med de ojämna bitarna av narrativet. För den som inte orkar läsa undertexter finns numera även engelska röster, som är oväntat bra dessutom. Spelet funkar bäst med japanska originalrösterna, så klart, men det är bra att ha valet.
Like a Dragon är inte ett rakt igenom lyckat nytt steg för Yakuza-serien, men det har en energi som är smått smittande, och trots mina många invändningar mot spelets brister, så räcker den förvånansvärt långt.
Fotnot: Testat på Xbox Series X. Spelet släpps till den och Xbox One, PS5, PS4 och pc den 10 november.
