På fredag släpps äntligen uppföljaren till Nioh, ett spel som överraskade många när det släpptes för lite drygt tre år sedan. Team Ninja var tillbaka med en titel som såg ut att blanda Ninja Gaiden med Dark Souls, mitt i brinnande hysteri för den sistnämnda spelserien. Som tur var visade sig Nioh vara allt annat än ett billigt försök att kopiera andras framgång. Med ett intrikat stridssystem, en stendum men charmig handling och ett rikt karaktärsbyggande skapade Team Ninja en egen liten oas som hållit kvar en engagerad spelarbas genom åren.

Nu har det som sagt blivit dags för uppföljare och jag har suttit ned med Nioh 2 sedan ett par dagar tillbaka. Idag kommer jag att dela med mig av mina första intryck av spelet, varpå mitt slutliga omdöme med betyg träffar framsidan lagom till släppet på fredag. Direkt kan jag säga att det mesta känns igen från föregångaren, på ett sätt som närmast påminner om sportspelen från EA. Gillade du vad du fick 2017 kommer du gilla vad du får 2020 – och vice versa.

Den stora behållningen med Nioh var utan tvekan det sylvassa stridssystemet, som lyfte spelet från “ambitiös Dark Souls-klon” till en upplevelse som stod på egna ben. Olika vapentyper, kombinationsattacker, slagställningar, skyddsandar, ninjutsuknep och magier dukades upp på ett mordiskt smörgåsbord som fortsatte att bjuda på överraskningar långt efter kampanjens slut. Åren efter spelets släpp utökades menyn ytterligare med olika DLC-paket som bjöd på nya vapen och förmågor att använda.

"Det är grisigt och rappt i sin oförlåtande härlighet"

Nioh 2 tar allt som gjorde föregångaren till en en fröjd på slagfältet och strösslar den redan snärtiga upplevelsen med ett gäng nya inslag. Den mest framstående nyheten är att spelaren nu kan bestycka sin valda skyddsande med två aktiva förmågor som de olika demonerna i spelet ger ifrån sig när de dör. En annan nyhet är burst counters, som främst påminner om gun parries från Bloodborne. De flesta fienderna i spelet kan nu ladda upp dödliga attacker, vilka går att parera i sista sekund för ofantliga mängder skada. Misslyckas man slutar det i många fall med en pausskärm och tillhörande svordomsramsa, precis som det ska vara. Det är grisigt och rappt i sin oförlåtande härlighet.

Summa summarum bjuder Nioh 2 på ett stridssystem som är ännu djupare och tillfredsställande än det i originalet. Det är en upphottad giv för de redan frälsta, som så mycket annat med spelet.

Så till svårighetsgraden, som är rejält uppskruvad jämfört föregångaren. Visst var de inledande bosstriderna allt annat än busenkla, men det första Nioh gick från att vara svårt-svårt precis i början, till att plana ut någonstans i mitten, för att sedan lätta på trycket rejält mot slutet. Här har det istället varit jämna plågor hela vägen, med frekventa dödsfall mot såväl underhuggare som tuffare fiender. Ibland kommer jag på mig själv med att längta tillbaka till Sekiro, där djävulshumöret bara kom fram på allvar när det vankades bosstrid. Jag välkomnar den nya svårighetsgraden som den Miyazaki-masochist jag är, men det kommer inte att falla alla i smaken. Var beredd på att det kommer att svida mellan varven, helt enkelt.

Enki, en fiendetyp du kommer lära dig att hata.

Handlingen engagerar inte såhär långt.

Karaktärsgeneratorn får fem plus. Här på japanska.

En annan höjdpunkt är den otroligt raffinerade karaktärsgeneratorn som gör det möjligt att skräddarsy sin karaktär in absurdum. Det går att justera varje liten ansiktsdetalj om man så vill, för att skapa den perfekta samurajen. Jag satt säkert en timme för att få till den rätta, stoiska blicken på min protagonist. Ännu bättre är att man när som helst under spelets gång kan ändra precis vad man vill med sin karaktärs utseende helt utan kostnad.

När Nioh släpptes för tre år sedan var det allt annat än vrålsnyggt, och med uppföljaren blir det desto mer uppenbart att Team Ninja inte går efter några rekord i antal polygoner på skärmen. Som tur är tillåter den grafiska kvaliteten stadiga 60 bildrutor per sekund, även på mitt lastgamla härke till konsol. Det gör en fantastisk skillnad för flytet i striderna, vilket gör att halvdana texturer och stela mellansekvenser snabbt glöms bort.

Min resa så här långt har dessutom varit helt buggfri, vilket Team Ninja ska ha ett plus i kanten för. Med tanke på den stygga svårighetsgraden vore det förödande om mina dödsfall kunde tillskrivas tekniska problem – men nu har jag bara mig själv att skylla.

Handlingen i det första Nioh var både ostig och dum, men mestadels på ett charmigt sätt. Den demonfyllda varianten av James Clavells Shogun tog spelaren på en resa genom ett krigshärjat Japan i 1600-talets början, komplett med fantastiska varianter av historiska personer och händelser. Det var korkat och intressant på samma gång.

"En uppföljare som riktar sig mot en redan etablerad spelarbas"

Uppföljaren utspelar sig 50 år innan händelserna i det första spelet, vilket inte minst gör att legendariska figurer som Oda Nobunaga får chansen att spela centrala roller i handlingen. Tyvärr saknar jag än så länge en röd tråd i berättelsen, speciellt när det kommer till huvudkaraktären. Det känns som att Team Ninja släppte alla ambitioner om att berätta en storslagen historia efter det första spelet och valde att satsa allt de hade på spelmekaniken istället. Jag säger inte att de valt fel, men jag önskar ändå att det fanns mer driv i berättandet. Jag håller tummarna för att det händer något mer längre fram.

För att sammanfatta känns Nioh 2 som en påbyggnad av det som gjorde det första spelet så omtyckt. Team Ninja har snickrat ihop en uppföljare som riktar sig mot en redan etablerad spelarbas som vet vad de vill ha. Det är svårare än tidigare, men känns sällan orättvist. Fiendevariationen är bättre, systemen djupare och helheten känns välpolerad och stilsäker.

Nu återstår det att se hur väl Team Ninja lyckas knyta ihop säcken. Om min handkontroll överlever hela vägen till slutet, det vill säga.